Det är en onsdag i ett Nilivaara i förvandling. Den historiskt torra sommaren har passerat och är nu bara ett varmt minne som fått ge plats för gulnande löv och kyliga vindar. Det är höst i luften. Inne i det röda tvåvåningshuset blåser det också lite snålt. Snart treåriga Hilma har problem med surfplattan som hackar när hon ska titta på film. Rösten är otålig och kroppsspråket utstrålar irritation när hon söker hjälp hos sin mamma.
Emma förklarar för dottern att internetuppkopplingen är seg för tillfället. Som den brukar vara i den lilla byn, sex mil utanför Gällivare.
– Jag kan slå på barnkanalen istället om du vill, säger Emma och följer dottern till vardagsrummet.
Emma är född och uppvuxen i Nilivaara. Under hela hennes liv har byn krympt och blivit tystare. Skolan stängdes när hon skulle börja årskurs nio vilket innebar att hon fick börja pendla till Gällivare ett år tidigare än det var tänkt. Hon gick klart grundskolan och gymnasiet samtidigt som en längtan att komma bort växte inom henne. Bort från Gällivare, bort från Nilivaara. Att stanna kvar var inte ett alternativ.
2007 började Emma läsa industridesign i Sundsvall. En treårig utbildning på kandidatnivå som blev startskottet på hennes liv som företagare.
– Jag har alltid varit intresserad av konst, färg och konstruktioner. Som barn älskade jag att skruva sönder saker och att leka med byggklossar och lego, säger hon.
Under tiden i Sundsvall startade hon Ebermark design – ett konsultföretag som hjälper andra företag med produktutvecklingoch designrådgivning. Det var också under tiden i Sundsvall som Emma började längta hem till bygden som hon en gång så intensivt längtat bort från. Flyttlasset gick tillbaka till Norrbotten.
– Tanken var att vi skulle bo närmare kusten för jag var helt övertygad om att det inte skulle gå att driva företag från Nilivaara, säger Emma.
Hennes sambo Mikael Nilsson kommer också från byn och tillsammans bodde de tillfälligt i Nilivaara när Hilma föddes. Emma kände då att det var ganska skönt att vara nära sina föräldrar. Under en promenad längs byavägen pekade Emma på Mikaels mormors hus och kom med ett oväntat förslag.
– Ska vi inte fråga om vi får köpa huset och sedan känner vi efter om det går att bo här, i värsta fall kan vi ha det som sommarstuga, sa jag, berättar Emma.
Det var för två och ett halvt år sedan.
Nu bor familjen i det röda huset och tvåbarnsmamman Emma är företagare i sin barndomsby.
Uppdragen till Ebermark design har ökat samtidigt som hon sedan 2012 även säljer barnkläder och barnprodukter under varumärket Kläppi. Kläppi är mer än ett barnklädesföretag, det är ett koncept byggt på ett ekologiskt tänk. Emmas dröm är att bygga ett varumärke som symboliserar hennes bakgrund och kulturen hon är uppvuxen med. Hon säljer kläderna och produkterna via en webshop och genom ett 20-tal återförsäljare från Kiruna i norr till Sundsvall i söder. Nästa steg är att försöka sälja in företaget i Stockholm, i norra Finland och på finlandsfärjorna.
– Jag är kräsen med vilka återförsäljare som får sälja mina produkter. Det ska vara någon som har andra kvalitativa produkter och en stor del ekologiska produkter i sortimentet. Jag vill inte hamna i lågprisbutiker utan det ska vara ett varumärke av högre klass, säger Emma.
Under hösten kommer en ny kollektion med barnkläder som ska säljas in i februari och Emma skulle behöva betydligt mer yta än vad den gamla stallbyggnaden på gården kan erbjuda. En svårighet med att driva företag inom detaljhandeln är att man måste köpa på sig stora lager. Hon förhandlar med kommunen om att få hyra den gamla skolbyggnaden i byn. Hon har större planer än att bara lagra kläder.
– Jag skulle vilja bjuda in konstnärer och andra designer för att göra gemensamma projekt. Men även hålla i föreläsningar.
Att hon döpte företaget till Kläppi var mer logiskt än att hon blev företagare. Namnet har hon haft i bakhuvudet länge. Kläppi betyder unge på finska och meänkieli. Det finns de som skakat på huvudet åt Emmas val av företagsnamn. För vissa bland den äldre generationen är kläppi lite av ett skällsord.
– Men fy vad fult, så kan det ju inte heta, har jag fått höra. Men jag tycker personligen bara att det är ett kul namn eftersom det symboliserar min bakgrund. Eftersom mina föräldrar pratar meänkieli så har jag blivit kallad det några gånger, säger hon och ler.
I Nilivaara finns en kiosk, ett verkstadsföretag och snart kanske byn får sitt första gym. Det har också pratats om att återinföra försäljning av drivmedel igen genom ideella krafter. Emma säger att vinden vänt. Många i hennes ålder har börjat se på sin hembygd på samma sätt som hon och återvänt till kommunen. Anledningen är att det i dag finns andra jobb än bara inom gruvnäringen. Familjen Ebermark/Nilsson är fortfarande yngst i byn men Emma är hoppfull om att fler barnfamiljer ska flytta in.
– Jag har inte ångrat mig. Jag trivs jättebra och det fungerar perfekt när jag jobbar som jag gör. Jag är ute på mässor och marknader och när jag jobbar som konsult i företag reser jag ändå och hade gjort det oavsett var jag bott. Det är skönt att ha en lugn bas att utgå ifrån.