Det var jultider. Monica och Jörgen firade ledigheten hos Jörgens släktingar i Västerbotten och varenda julklapp innehöll saker till bebisen. Det var det enda de önskat sig. Bebisen skulle komma om bara några veckor, allt var förberett därhemma och fokus låg på det nya livet. Några dagar före nyårsafton tyckte Monica att det var väldigt lugnt i magen. Kanske skulle det vara så nu när bebisen blev allt större? Hon ringde några vänner som lugnade henne. Ändå hade hon svårt att sova den natten. Något kändes fel. Dagen efter åkte hon och Jörgen hem till Luleå, de hade tid för en kontroll på mödravårdscentralen och då skulle de passa på att fråga.
– Vi såg direkt att något var vädigt fel. Barnmorskan hittade inga hjärtljud och blev alldeles röd i ansiktet, minns Monica.
Under bilfärden till sjukhuset satt de nästan helt tysta. Monica kände på sig att bebisen inte levde, men ändå ville hon inte tro att det verkligen var så. Visst hade hon läst om barn som dör i magen. Men inte händer det henne? Inte händer det deras lilla bebis?
På förlossningsavdelningen förde läkaren ultraljudsdopplern över Monicas stora mage och han nickade. Gråten stockar sig i Monicas hals när hon ska berätta, hon tar en paus och fortsätter:
– Barnet låg helt stilla. Läkaren sa "hjärtat slår inte."
En iskall hand kramade om deras hjärtan. Ytterligare en läkare kom in och bekräftade det de redan fått veta. Det var den 29 december, det var bara två veckor kvar tills de skulle bli föräldrar. Nu skulle de föda ett barn som inte levde. Monica ville inte. Hennes reaktion var: "bara ta ut det! Snitta mig!"
– Personalen förklarade på ett pedagogiskt sätt att det inte var något monster jag hade i magen, det var fortfarande vårt barn som levt i min mage och att jag skulle må bättre både psykiskt och fysikt av att genomgå en vanlig förlossning.
Förlossningen skulle sättas igång dagen efter, Monica och Jörgen fick välja om de ville stanna över natten, men de ville hem.
– Hemma stod ju barnvagnen, spjälsängen och alla grejer redo och då bröt vi ihop ordentligt, det blev inte mycket sömn den natten.
Monica hade fått en hormontablett som skulle förbereda kroppen för en förlossning och när de återvände till sjukhuset fick hon värkstimulerande dropp.
– Jag blundade och tänkte att klarar jag det här klarar jag allt. Men vi hade aldrig grejat det utan den underbara personal vi fick ha hos oss. Jag tror att de valde att sätta in erfarna barnmorskor som varit med om sånt här förr.
Monica och Jörgen säger att förlossningen gick snabbt. Trots att Monica fick all tänkbar smärtlindring så hade hon ont, värkarna kom slag i slag utan pauser och den emotionella smärtan gick inte att medicinera bort.
– När han kom kändes det så självklart att det var just han som var i magen. Det var väldigt fint, lyckokänslor mitt i sorgen. Han hade inte varit död så länge, kanske dog han den där natten när jag inte kunde sova ...
Monica och Jörgen fick hålla i honom och de klädde honom i de pyttesmå kläder de köpt till sin son. De säger att det kändes svårt att skiljas från honom när personalen gick iväg med honom men att det kändes värdigt och fint att han hade både blöja och blev ordentligt omstoppad i sin vagga.
Sjukhusprästen blev ett viktigt stöd för paret.
– Vi är inte troende, eller vi VAR det inte i alla fall, men prästen blev som en kurator och när hon frågade om hon fick välsigna vår son blev vi jätteglada. Han fick namnet Ängel Emanuel. Emanuel efter min brorsson som föddes med ett livshotande hjärtfel.
Det var också prästen som fick dem att planera för en begravning. Monica och Jörgen berättar om en fullsatt kyrka, alla vänner hade samlats för att ta farväl av den lille. Monicas föräldrar kom från Göteborg och Jörgens familj kom från Jörn. Det blev ett fint avsked. Ängel Emanuel gravsattes i en minneslund tillsammans med andra små barn.
Efter begravningen åkte Monica och Jörgen bort. De reste till Malaysia, Singapore och Thailand. De behövde vara för sig själva. Tillsammans. De behövde sörja, läka och ta hand om varandra. Monica oroade sig för att de aldrig skulle kunna få barn, Jörgen sa att det var klart att de skulle.
Det var viktigt för båda att bearbeta sorgen på en gång och Jörgen säger att de hade stor hjälp av en sorgegrupp som kyrkan bjöd in till. Gruppen leddes av en präst och där fick de prata med andra som mist ett barn. Under ett år efter Emanuels död bloggade Monica om sorgen, att skriva om allt som hänt blev också ett sätt att komma vidare.
Det visade sig att lille Emanuel hade trisomi 21 och att hans immunförsvar var ordentligt försvagat. När Monicas moderkaka börjat bilda proppar blev det för mycket för den lilla kroppen.
– Det var skönt att få ett svar på varför det hände. Jag fick också veta att jag har en ökad benägenhet att bilda venösa proppar. Därför har jag under kommande graviditeter behandlats med blodförtunnande medicin, säger Monica och stryker sig över den runda magen. Ett och ett halvt år efter Emanuels födelse och död föddes lille Viktor och till lucia väntas en lillasyster komma till familjen Normark.
– När vi väntade Viktor var vi jätteoroliga. Vi fick gå på extra kontroller och vi åkte in så fort vi funderade över någonting. Nu känner jag mig lugnare.
Tyvärr fick Monicas mamma aldrig träffa något av Monicas barn. Hon avled i en cancersjukdom innan Viktor föddes och återigen blandades lycka och sorg.
– Jag brukade prata med mamma nästan varje dag. Vem skulle jag nu ringa? När man får barn har man så många frågor man vill ställa till sin mamma.
Monica säger att hon ändå förlikat sig med mammans bortgång.
– Hon fick fem fina barn och hann träffa mina äldre syskonbarn. Hon reste mycket och levde ett bra liv. Det allra tyngsta och svåraste är att aceptera Emanuels död. Att han, som aldrig ens fått uppleva dagsljuset, inte fick leva.