Elisabethtown

Elizabethtown Royal Bio Regi och manus: Cameron Crowe Foto: John Toll Musik: Nancy Wilson Skådespelare: Orlando Bloom, Kirsten Dunst, Susan Sarandon, Alec Baldwin, Jessica Biel, Judy Greer, Loudon Wainwright, Garland Sartain, Bruce McGill, med flera. Det finns åtminstone två scener (kanske förresten ännu några flera också) i Cameron Crowes nya film Elizabethtown som kommer att stanna kvar hos mig under överskådlig tid framledes. Dels när Susan Sarandon steppar till Moon River. Och så även när Orlando Bloom gör en Road Trip genom delar av den amerikanska Södern, med sin pappas aska i en urna på sätet bredvid sig och så en av Kirsten Dunst komponerad personlig karta; komplett med lämplig musikalisk beledsagning på CD-skivor också. Det är scener som både belyser musikens makt i oändligt många människors liv. Samt dess förmåga till tröst och även omvårdnad. Elizabethtown är i allt väsentligt en mycket typisk Cameron Crowe-film. Här finns allt det mänskligt finstilta och för många åskådare (jo: jag är en av dem) så oerhört överväldigande hjärtinnerliga, som gör att man långsamt (men dock) upptäcker hur mycket man tycker om filmen i fråga. Jag menar: Orlando Bloom är väl inte världens mest komplette unge skådespelare. Han fungerade bra i Sagan om ringen-filmerna, men hans kvardröjande valpighet blir rätt mycket av ett hinder när han ska framträda som en utvecklare av sportskor, som just har förorsakat sin arbetsgivare en förlust på närmare en miljard dollar och även måste ta itu med det faktum att hans pappa har dött och att det är han som förväntas åka i väg till den småstad i Kentucky (lika med filmtiteln) och ta itu med situationen i fråga. Och den släkt där som han aldrig har träffat. Men har man den totalt naturligt charmiga Kirsten Dunst, som nojsig flygvärdinna med skyhög mysighetsfaktor, att luta sig mot ? då går det bra i alla fall. Släkten i Elizabethtown visar sig vara av den färgstarkt originella sorten. Men de har brytt sig om hans pappa. Och de bryr sig om honom också. De visar kärlek, känslor och breder ut sina armar och välkomnar honom. De sörjer med honom. De skrattar med honom. De finns till. Just i den här sortens mänsklighetsdetaljer känns Elizabethtown som motsvarigheten till ett värmande rutigt lapptäcke. Som en av Crowes bättre filmer, på samma nivå som Say Anything, Singles och Almost Famous. Och det sätt som han (med hjälp av hustrun Nancy Wilson, från gruppen Heart) integrerar filmens handling med musik som passar exakt till de olika momenten och situationerna i den ? det är också helt och hållet klanderbefriat utfört. Jag gillar också filmens hela tonläge (sympatiskt, fundersamt, trovärdigt) och jag sträcker mig gärna så långt som till att jag känner tillit och till och med kärlek inför mycket av det som förekommer här. Och så en scen till: när en av kusinerna i släkten, med polisonger breda som övergångsställen, sätter i gång och spelar Lynyrd Skynyrds Free Bird, tillsammans med sitt amatörband. På pappans begravning. Då, om inte förr, känner man att det alltid går för sig att komma hem igen. Alltid. Betyg: 4 hästar

Elisabethtown

"Två scener som kommer att stanna kvar hos mig under överskådlig tid framledes", säger Norrbottens-Kurirens Rolf Nilzen om filmen Elisabethtown och ger den fyra kurirhästar.