I tisdags, på Pressfrihetens dag, deltog jag i en debatt om hot och våld mot journalister.
I Sverige tar vi pressfriheten för given. En fri och obunden press ses som en självklar garant för ett fritt och demokratisk samhälle. De allra, allra flesta medborgarna inser behovet av en tredje statsmakt som granskar samhällets makthavare och säkerställer att makten inte tillåts korrumpera. Fri journalistik är en självklar del av varje demokrati. Utan fria journalister återstår bara diktatur och förtyck.
I många länder är journalister jagat villebråd. De riskerar sina liv i kampen för det fria ordet. 2010 dödades 66 journalister i världen, och hittills i år har 18 reportrar och fotografer förlorat livet i tjänsten. En fasansfull siffra.
Eritrea rankas av Reportrar utan gränser som det land i världen som har den sämsta pressfriheten. Då är det inte så svårt att förstå varför svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i landet sedan 2001 utan rättegång.
I en internationell jämförelse blir det nästan löjligt att diskutera pressfriheten i Sverige. Jag tror ändå att det är viktigt. Jag tror till och med att det är nödvändigt att ständigt diskutera vikten av en fri press - även i Sverige.
Kanske tar vi i Sverige pressfriheten alltför självklar. Det pågår otvivelaktigt en rörelse mot en begränsad pressfrihet även i vårt land. De senaste åren har en rad politiska förslag och beslut som begränsar journalisters arbete presenterats. De senaste exemplen är en ny kreditupplysningslag som försvårar undersökande journalisters granskning, samt förslaget till ny lag som ska kriminalisera fotografer som tar "olovliga" bilder.
Det är dock inte bara klåfingriga politiker som hotar pressfriheten. I tisdags, På Pressfrihetens dag, deltog jag i en debatt om hot och våld mot journalister. I panelen satt förutom undertecknad även chefredaktörerna Thomas Mattsson, Expressen, Anette Novak, Norran, Anders Ingvarsson, NSD, Daniel Nordström, Västerbottens Folkblad samt nye Pressombudsmannen Ola Sigvardsson, tidigare chefredaktör för Östgöta Correspondenten.
Debatten föranleddes av en enkät till tidningschefer som visar att hoten mot journalister ökar. 70 procent av tidningsföretagen uppger att deras medarbetare utsatts för hot de senaste två åren.
Panelen var enig i sin slutsats att hoten aldrig kan stoppa journalistiken. Jag var tydlig med att det snarare riskerar att bli tvärtom. När ett tidningsföretag utsätts för hot eller våld ökar bara beslutsamheten att journalistiken ska bedrivas till varje pris. Den som hotar en journalist kommer att få en hel yrkeskår efter sig.
Tidningsutgivning är aldrig beroende av att en person är i skick att leverera. "Även om tio av våra journalister skulle mista livet, så skulle tidningen komma ut ändå. Så fungerar vi journalister", konstaterade till exempel Thomas Mattsson.
När Kurirens journalister blir hotade och vi tar hotet på allvar polisanmäler vi nästan uteslutande händelsen. Det sker som tur är inte så ofta, men tillräckligt ofta för att jag ska se mycket allvarligt på den ökande tendensen. De senaste åren har ett antal personer dömts i domstol för att ha hotat våra journalister. Det visar att lagen fungerar och att det alltid straffar sig att ge sig på det fria ordet. I lagens mening anses dessutom hot mot journalister som extra allvarliga, och generar som regel strängare straff.
Trevlig helg!