Hur mycket ska vi berätta? Vem granskar oss? Hur ska vi förhålla oss till alla oansvariga utgivare på nätet? etiken är ständigt debatterad. Det handlar oftast om hur långt tidningar och andra medier ska gå när det gäller att peka ut eller namnge brottslingar och andra klandervärda personer. I Sverige har varje periodisk skrift en ansvarig utgivare, som ansvarar för allt som står i tidningen. Den personen har ett juridiskt ansvar för att det som skrivs i tidningen håller sig inom tryckfrihetsförordningens och sekretesslagens gränser. Den svenska pressen har dessutom valt att reglera sig själv ytterligare genom att inrätta en Pressombudsman (PO) och en Pressens opinionsnämnd (PON), som kan pröva publiceringar på initiativ av sådana som anser sig utsatta för felaktig publicitet. Den tidning som klandras drabbas av en expeditionsavgift på 30.000 kronor och ska dessutom publicera klandret i tidningen. TV-kanaler med sändningstillstånd har sin motsvarighet i Granskningsnämnden. I onsdags tog Opinionsnämnden ställning till Expressens mycket uppmärksammade nyhet om Jan Guillous samröre med KGB. Guillou hade anmält artiklarna till PO med anledning av att han ansåg att Expressen pekat ut honom som spion. Pressombudsmannen Yrsa Stenius gick på Guillous linje och ville klandra Expressen, men Opinionsnämnden höll inte med och friade publiceringen. Ett utslag som ytterligare spär på debatten kring den just nu mycket omdiskuterade och ifrågasatta Pressombudsmannen Yrsa Stenius. Det pressetiska systemet i Sverige anser jag är bra och nödvändigt. Mediernas makt är stor och det måste finnas någonstans som de som anser sig utsatta kan vända sig för att få en prövning. Den instansen måste dock inte för evig tid vara organiserad som den är i dag. Det som diskuteras mest är att ersätta de gamla instanserna med en Medieombudsman, som fungerar för alla medier. En mycket aktuell fråga just nu när det gäller pressetik är alla "privatspanare" som publicerar sig på internet, oftast helt utan reglering och etik. Det finns många exempel på detta fenomen även i Norrbotten. Timmarna efter att Frida Stenberg hade mördats i Smedsbyn låg både bild och namn ute på Frida själv samt hennes mördare. De oansvariga utgivarna på nätet publicerar allt. De gör det utan urskillning och ofta långt innan det med säkerhet kan fastslås vem som är skyldig. Ibland pekas fel gärningsman ut - och ibland är faktauppgifter fel. Det går dock sällan att hålla någon ansvarig för det felaktiga, det finns ingen utgivare och de som skriver är anonyma. Jag ska försöka att låta bli att moralisera alltför mycket över de här sajterna. Jag gillar inte det de gör - men inser att de är här för att stanna. Nätet erbjuder möjligheten och då kommer det alltid att finnas någon som tar den möjligheten. För oss etablerade medier innebär inte de nya sajterna speciellt mycket på kort sikt. På lång sikt tror jag dock att det faktum att alla uppgifter finns tillgängliga hela tiden även kommer att förändra pressetiken. Vi kommer inte att vandra i de oansvariga utgivarnas fotspår, men den allt mer lättillgängliga informationen kommer utan tvivel på sikt att tvinga fram förändringar även för den svenska dagspressen. Exakt hur förändringen kommer att ske är lite för tidigt att säga, men en kvalificerad gissning är att även etablerade tidningar i framtiden kommer att publicera mer uppgifter än i dag. Utgivaransvaret garanterar dock en etiskt hållbar nivå, noggrann faktakontroll och källkritik samt en opartisk journalistik. Det klarar vi i dag och det kommer vi att klara även i morgon. Trevlig helg!
