Ehnboms enspaltare: Namnpublicering - före eller efter gärningen?

Jag har i veckan med intresse följt Aftonbladets artikelserie De osynliga sexbrottslingarna. Tidningen har bland annat kartlagt åtta män som just nu tillhör Sveriges mest notoriska sexualbrottslingar. Ett hundratal kvinnor, flickor och pojkar har fallit offer för dessa män. Det finns en uppenbar risk att någon av dem blir nästa Engla-mördare. Det som intresserar mig mest i artikelserien är den debatt som chefredaktören och ansvarige utgivaren Jan Helin dragit igång i sin blogg. Han ifrågasätter sitt eget beslut att anonymisera de åtta männen. Helin ställer frågan varför åtta farliga sexbrottslingar inte ska namnges när i princip samtliga svenska medier, inklusive Aftonbladet, kunde namnge Anders Eklund. Frågeställningen är mycket intressant eftersom den har en mycket stark koppling till hur svensk pressetik tolkar begreppet allmänintresse. I svenska medier är begreppet centralt. När allmänintresset anses vara tillräckligt starkt är det legitimt att publicera. I praktiken rör det sig lite förenklat om brott begångna av offentliga personer eller personer som döms för mord. I Kuriren publicerar vi också personer dömda för grova narkotikabrott. Huvudprincipen är dock att "avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges". Det är viktigt att poängtera att den pressetik som tillämpas är formulerad av vår bransch. Det finns inga lagar som förbjuder tidningarna att publicera namn på brottslingar.

Jag tycker att man kan ifrågasätta om det är av större allmänintresse att namnge en grov brottsling när en liten flicka redan är död än det var innan han tog livet av henne. Jag har tidigare konstaterat att det i fallet Anders Eklund ringde hur många varningsklockor som helst. Han var redan dömd för flera allvarliga vålds- och sexualbrott. Eklund var helt enkelt en bomb som väntade på att brisera. Trots detta namngavs han aldrig - förrän det var för sent.

I allmänintressets namn finns det skäl att fråga sig om inte en namnpublicering skulle ha gjort större nytta innan Eklund tog livet av Engla. Journalistikprofessorn Stig Hadenius har i ett debattinlägg i Dagens Nyheter tidigare drivit tesen att Eklund kanske aldrig skulle ha tillåtits att begå nya brott om hans omgivning varit medveten om vem han var och vad han var kapabel till.

Hur man ställer sig i den här frågan beror i väldigt hög grad på hur mycket man anser att allmänheten har rätt att få veta och vilken roll medierna ska ha. Ska en tidning berätta att din granne begått flera allvarliga sexualbrott? Har brottslingen förverkat sin rätt till anonymitet i samband med att han begått ett grovt brott? Väger brottslingens rätt till integritet starkare än allmänhetens behov av att veta? Jag har inga definitiva svar på de här frågorna. Att publicera namnet på en dömd sexualbrottsling får med stor sannolikhet väldigt allvarliga konsekvenser för den personens möjlighet till rehabilitering och återgång till ett "normalt" liv. Det får också allvarliga konsekvenser för brottslingens anhöriga, inte minst eventuella barn. Det kan i förlängningen också leda till att någon tar lagen i egna händer och dödar brottslingen. Eller till att han tar sitt eget liv. Tills vidare följer Kuriren svensk tradition och anonymiserar sexbrottslingar. Jag är dock långt ifrån säker på att det kommer att vara så om fem år. Tidningarna har inte längre monopol på offentligheten. Om en person begår, eller misstänks för, ett brott i dag anonymiseras oftast personen av svenska medier. Ute på internet är personen offentliggjord inom timmar, med gigantisk spridning och omfattning. Jag tror inte att vi som tidningar kan bortse ifrån att vi som ansvariga utgivare i dag måste förhålla oss till oansvariga utgivare på nätet. Alla kan i dag publicera sig och sprida sina uppgifter och åsikter över jordklotet. Detta innebär inte att vi tidningar plötsligt ska publicera namn i alla lägen. Men att tro att den utvecklingen inte kommer att påverka oss traditionella medier vore naivt. Pressetiken är satt i förändring och det kommer sannolikt även att påverka Kurirens policy för namnpublicering under de närmaste åren. Vad tycker du? Ska sexualbrottslingar namnges i Kuriren? Är allmänintresset så stort att det motiverar de konsekvenser det medför? Skicka mejl till mats.ehnbom@kuriren.com och säg din mening. Trevlig helg!