Drogmissbruket bland unga i Gällivare/Malmberget blev en riksnyhet i veckan sedan två unga människor avlidit av drogförgiftning.
Kuriren namngav redan förra helgen 19-åriga offret Malin Hjertström och senare även Sebastian Nilsson, 21. Knarkoffer av kött och blod.
Droger som skördar unga dödsoffer är tack och lov inte vardagsmat i Norrbotten. Därför blev två dödsfall och en allvarligt drogförgiftad en och samma helg i samma kommun en mycket oväntad och tragisk nyhet förra helgen.
Jag tror att händelsen blev ett obehagligt uppvaknande för många norrbottningar. Fortfarande finns en föreställning om att drogproblemet är ett storstadsfenomen som inte berör vårt län annat än i extrema undantagsfall. Den villfarelsen har nu tagits ur oss.
Kurirens beslut att namnge offren Malin Hjertström och Sebastian Nilsson hade som syfte att visa att det faktiskt är riktiga människor som dör av knarkmissbruk. Det var inte en anonym 19-åring och en 21-åring som dog – det var unga norrbottningar av kött och blod. Jag tror inte en enda av våra läsare kunde slita sig från bilden av Malin Hjärtström på sidan fyra i måndagstidningen. På bilden ung och stark – nu ett offer för knarkdöden.
Kuriren träffade mamman Pia Hjärtström hemma på Tjärnvägen i Koskullskulle. I artikeln fick hon berätta om sin sorg, direkt ur hjärtat. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi publicerar den här typen av intervjuer. I vår bransch har det länge funnits en inställning att brottsoffer och andra som drabbats av tragiska händelser inte själva är i skick att bedöma om de kan intervjuas och publiceras. Följden har ofta blivit att tidningar och andra medier låtit bli att kontakta dem och därmed tagit på sig rollen som någon sorts god man.
Jag tror inte alls att människor i sorg automatiskt tappar förmågan att veta sitt eget bästa. Det finns sådana fall och om vi gör den bedömningen ska vi naturligtvis inte publicera en intervju med dem i tidningen.
Ett annat skäl till att undvika att ens ta kontakt med brottsoffer kan vara att man anser att risken är stor att sorgen förvärras av att journalister ”tränger sig på”. Även där tror jag att det felaktigt att utgå ifrån att människor anser att kontakten med en journalist är negativ. Jag har tvärtom själv varit med om flera fall där offer i efterhand varit tacksamma för möjligheten att berätta om sina känslor, inte minst på grund av att de upplevt att många i deras närhet inte vågar söka kontakt efter händelsen.
Det viktiga är att vi journalister hanterar brottsoffer med den respekt och den hänsyn de förtjänar. Vi ska inte tränga oss på om vi inte är välkomna. Vi ska inte publicera intervjuer som genomförts med chockskadade personer. Vi ska till varje pris undvika att vi förstärker lidandet hos ett redan drabbat offer.
Min slutsats är ändå att offrens berättelser har en självklar plats i tidningen. Historierna om deras lidande måste berättas, inte minst för att visa att det inte anonyma människor som faller offer för knarkdöden.
Det är människor av kött och blod.