Carolin-fallet verkar vara på väg att klaras upp, tyvärr med tragisk utgång. En 50-årig man anhölls på torsdagskvällen skäligen misstänkt för mord och åklagaren kunde bekräfta att blodspår från Carolin hade återfunnits.
Jag vågar påstå att Carolin Stenvalls försvinnande har upprört och oroat ett helt län. Få, om ens några, händelser de senaste 20 åren har väckt så starka känslor. Jag hoppas verkligen att polisen lyckats hitta gärningsmannen. Ett olöst mord eller försvinnande är som ett oläkt sår i samhällskroppen. Det skapar oro och förstämning och inte minst förargelse över att en mördare går fri.
Mest känner jag med Carolins familj. Jag tror inte att det går sätta sig in i desperationen som kommer av att en när och kär person plötsligt bara är försvunnen.
Som tidning är det alltid en balansgång att beskriva polisens arbete och händelseutvecklingen i ett sådant här fall. Allmänintresset är så stort att vi i princip måste berätta det mesta som kommer fram. Det finns alltid en risk att vi i den processen skadar anhöriga med information eller formuleringar som antyder saker som inte alltid är trevliga att läsa för en orolig närstående.Som anhörig till ett brottsoffer är det inte konstigt att man upplever all publicitet som ett intrång i den personliga integriteten. Vi måste ta hänsyn till det, men samtidigt berätta så mycket vi kan i allmänhetens intresse.
För någon vecka sedan använde vi uttrycket ”likhundar”, när vi beskrev de hundar som polisen hade satt in i letandet efter en eventuell död kropp. Jag nåddes av några kritiska röster som ansåg att det var okänsligt mot de anhöriga att benämna hundarna på det sättet.
Jag har stor förståelse för reaktionerna, men har lite svårt att finna några alternativa benämningar. Anledningen till att vi valde den var helt enkelt att hundarna var tränade för den sortens uppdrag. Att undvika att kalla hundarna för vad de är vore att undanhålla läsarna information om hur eftersöket av Carolin fortskrider och vilka teorier om hennes försvinnande som just nu är tongivande.
Jag kan dock försäkra att vi alltid noga överväger vad vi publicerar. Det som hamnar i tidningen är aldrig en slump. Vi diskuterar alltid noga igenom problematiska publiceringar och i slutänden är det jag som avgör vad vi ska publicera och lika ofta, vad vi inte ska publicera. Därmed inte sagt att vi alltid gör rätt. Ibland tillkommer information som gör att vårt första ställningstagande var fel. Ibland har vi inte haft kännedom om alla faktorer.
Då och då möts jag av anklagelser på temat ”ni tidningar vill bara sälja lösnummer”, åtföljda av antydningar om att vi skruvar på sanningen för att komma med avslöjanden som inte är helt sanningsenliga. Ingenting kunde vara mer fel när det gäller Kuriren. För det första är i princip hela vår upplaga abonnerad och levererad hem till er läsare.
Vi har ingen som helst anledning att tumma på sanningen för att sälja några få lösnummer. För det andra bygger vår relation med er läsare på förtroende. En seriös och journalistisk nyhetsförmedling är en förutsättning för att en morgontidning ska kunna behålla sina prenumeranter. Tyvärr tror jag att morgontidningarna ofta får klä skott för för kvällstidningarnas övertramp. Det är både synd och orättvist.
Till sist är jag jättenöjd över att vår TV-kanal 24 Norrbotten fick en så lyckad start. Jag deltog själv vid premiärsändningen och noterade många glada reaktioner på kanalens innehåll hos de utomstående deltagarna. Framför allt är jag nöjd över tilltalet. 24 Norrbotten är nära läsarna och talar med tittarna – inte till dem. Jag är också imponerad över kraften i samarbetet. I första sändningen kunde Kuriren till exempel bidra med intervjun med yxoffret Esa Rano. Intervjun återfanns i annan form i papperstidningen och i sin helhet på Kuriren.nu. Efterhand kommer samarbetet att finslipas ytterligare och med totalt över 150 journalister, finns potentialen att göra Sveriges bästa lokala och regionala TV i vårt nya mediehus.
Trevlig helg!Carolin-fallet verkar vara på väg att klaras upp, tyvärr med tragisk utgång. En 50-årig man anhölls på torsdagskvällen skäligen misstänkt för mord och åklagaren kunde bekräfta att blodspår från Carolin hade återfunnits.
Jag vågar påstå att Carolin Stenvalls försvinnande har upprört och oroat ett helt län. Få, om ens några, händelser de senaste 20 åren har väckt så starka känslor. Jag hoppas verkligen att polisen lyckats hitta gärningsmannen. Ett olöst mord eller försvinnande är som ett oläkt sår i samhällskroppen. Det skapar oro och förstämning och inte minst förargelse över att en mördare går fri.
Mest känner jag med Carolins familj. Jag tror inte att det går sätta sig in i desperationen som kommer av att en när och kär person plötsligt bara är försvunnen.
Som tidning är det alltid en balansgång att beskriva polisens arbete och händelseutvecklingen i ett sådant här fall. Allmänintresset är så stort att vi i princip måste berätta det mesta som kommer fram. Det finns alltid en risk att vi i den processen skadar anhöriga med information eller formuleringar som antyder saker som inte alltid är trevliga att läsa för en orolig närstående.Som anhörig till ett brottsoffer är det inte konstigt att man upplever all publicitet som ett intrång i den personliga integriteten. Vi måste ta hänsyn till det, men samtidigt berätta så mycket vi kan i allmänhetens intresse.
För någon vecka sedan använde vi uttrycket ”likhundar”, när vi beskrev de hundar som polisen hade satt in i letandet efter en eventuell död kropp. Jag nåddes av några kritiska röster som ansåg att det var okänsligt mot de anhöriga att benämna hundarna på det sättet.
Jag har stor förståelse för reaktionerna, men har lite svårt att finna några alternativa benämningar. Anledningen till att vi valde den var helt enkelt att hundarna var tränade för den sortens uppdrag. Att undvika att kalla hundarna för vad de är vore att undanhålla läsarna information om hur eftersöket av Carolin fortskrider och vilka teorier om hennes försvinnande som just nu är tongivande.
Jag kan dock försäkra att vi alltid noga överväger vad vi publicerar. Det som hamnar i tidningen är aldrig en slump. Vi diskuterar alltid noga igenom problematiska publiceringar och i slutänden är det jag som avgör vad vi ska publicera och lika ofta, vad vi inte ska publicera. Därmed inte sagt att vi alltid gör rätt. Ibland tillkommer information som gör att vårt första ställningstagande var fel. Ibland har vi inte haft kännedom om alla faktorer.
Då och då möts jag av anklagelser på temat ”ni tidningar vill bara sälja lösnummer”, åtföljda av antydningar om att vi skruvar på sanningen för att komma med avslöjanden som inte är helt sanningsenliga. Ingenting kunde vara mer fel när det gäller Kuriren. För det första är i princip hela vår upplaga abonnerad och levererad hem till er läsare.
Vi har ingen som helst anledning att tumma på sanningen för att sälja några få lösnummer. För det andra bygger vår relation med er läsare på förtroende. En seriös och journalistisk nyhetsförmedling är en förutsättning för att en morgontidning ska kunna behålla sina prenumeranter. Tyvärr tror jag att morgontidningarna ofta får klä skott för för kvällstidningarnas övertramp. Det är både synd och orättvist.
Till sist är jag jättenöjd över att vår TV-kanal 24 Norrbotten fick en så lyckad start. Jag deltog själv vid premiärsändningen och noterade många glada reaktioner på kanalens innehåll hos de utomstående deltagarna. Framför allt är jag nöjd över tilltalet. 24 Norrbotten är nära läsarna och talar med tittarna – inte till dem. Jag är också imponerad över kraften i samarbetet. I första sändningen kunde Kuriren till exempel bidra med intervjun med yxoffret Esa Rano. Intervjun återfanns i annan form i papperstidningen och i sin helhet på Kuriren.nu. Efterhand kommer samarbetet att finslipas ytterligare och med totalt över 150 journalister, finns potentialen att göra Sveriges bästa lokala och regionala TV i vårt nya mediehus.
Trevlig helg!Carolin-fallet verkar vara på väg att klaras upp, tyvärr med tragisk utgång. En 50-årig man anhölls på torsdagskvällen skäligen misstänkt för mord och åklagaren kunde bekräfta att blodspår från Carolin hade återfunnits.
Jag vågar påstå att Carolin Stenvalls försvinnande har upprört och oroat ett helt län. Få, om ens några, händelser de senaste 20 åren har väckt så starka känslor. Jag hoppas verkligen att polisen lyckats hitta gärningsmannen. Ett olöst mord eller försvinnande är som ett oläkt sår i samhällskroppen. Det skapar oro och förstämning och inte minst förargelse över att en mördare går fri.
Mest känner jag med Carolins familj. Jag tror inte att det går sätta sig in i desperationen som kommer av att en när och kär person plötsligt bara är försvunnen.
Som tidning är det alltid en balansgång att beskriva polisens arbete och händelseutvecklingen i ett sådant här fall. Allmänintresset är så stort att vi i princip måste berätta det mesta som kommer fram. Det finns alltid en risk att vi i den processen skadar anhöriga med information eller formuleringar som antyder saker som inte alltid är trevliga att läsa för en orolig närstående.Som anhörig till ett brottsoffer är det inte konstigt att man upplever all publicitet som ett intrång i den personliga integriteten. Vi måste ta hänsyn till det, men samtidigt berätta så mycket vi kan i allmänhetens intresse.
För någon vecka sedan använde vi uttrycket ”likhundar”, när vi beskrev de hundar som polisen hade satt in i letandet efter en eventuell död kropp. Jag nåddes av några kritiska röster som ansåg att det var okänsligt mot de anhöriga att benämna hundarna på det sättet.
Jag har stor förståelse för reaktionerna, men har lite svårt att finna några alternativa benämningar. Anledningen till att vi valde den var helt enkelt att hundarna var tränade för den sortens uppdrag. Att undvika att kalla hundarna för vad de är vore att undanhålla läsarna information om hur eftersöket av Carolin fortskrider och vilka teorier om hennes försvinnande som just nu är tongivande.
Jag kan dock försäkra att vi alltid noga överväger vad vi publicerar. Det som hamnar i tidningen är aldrig en slump. Vi diskuterar alltid noga igenom problematiska publiceringar och i slutänden är det jag som avgör vad vi ska publicera och lika ofta, vad vi inte ska publicera. Därmed inte sagt att vi alltid gör rätt. Ibland tillkommer information som gör att vårt första ställningstagande var fel. Ibland har vi inte haft kännedom om alla faktorer.
Då och då möts jag av anklagelser på temat ”ni tidningar vill bara sälja lösnummer”, åtföljda av antydningar om att vi skruvar på sanningen för att komma med avslöjanden som inte är helt sanningsenliga. Ingenting kunde vara mer fel när det gäller Kuriren. För det första är i princip hela vår upplaga abonnerad och levererad hem till er läsare.
Vi har ingen som helst anledning att tumma på sanningen för att sälja några få lösnummer. För det andra bygger vår relation med er läsare på förtroende. En seriös och journalistisk nyhetsförmedling är en förutsättning för att en morgontidning ska kunna behålla sina prenumeranter. Tyvärr tror jag att morgontidningarna ofta får klä skott för för kvällstidningarnas övertramp. Det är både synd och orättvist.
Till sist är jag jättenöjd över att vår TV-kanal 24 Norrbotten fick en så lyckad start. Jag deltog själv vid premiärsändningen och noterade många glada reaktioner på kanalens innehåll hos de utomstående deltagarna. Framför allt är jag nöjd över tilltalet. 24 Norrbotten är nära läsarna och talar med tittarna – inte till dem. Jag är också imponerad över kraften i samarbetet. I första sändningen kunde Kuriren till exempel bidra med intervjun med yxoffret Esa Rano. Intervjun återfanns i annan form i papperstidningen och i sin helhet på Kuriren.nu. Efterhand kommer samarbetet att finslipas ytterligare och med totalt över 150 journalister, finns potentialen att göra Sveriges bästa lokala och regionala TV i vårt nya mediehus.
Trevlig helg!Carolin-fallet verkar vara på väg att klaras upp, tyvärr med tragisk utgång. En 50-årig man anhölls på torsdagskvällen skäligen misstänkt för mord och åklagaren kunde bekräfta att blodspår från Carolin hade återfunnits.
Jag vågar påstå att Carolin Stenvalls försvinnande har upprört och oroat ett helt län. Få, om ens några, händelser de senaste 20 åren har väckt så starka känslor. Jag hoppas verkligen att polisen lyckats hitta gärningsmannen. Ett olöst mord eller försvinnande är som ett oläkt sår i samhällskroppen. Det skapar oro och förstämning och inte minst förargelse över att en mördare går fri.
Mest känner jag med Carolins familj. Jag tror inte att det går sätta sig in i desperationen som kommer av att en när och kär person plötsligt bara är försvunnen.
Som tidning är det alltid en balansgång att beskriva polisens arbete och händelseutvecklingen i ett sådant här fall. Allmänintresset är så stort att vi i princip måste berätta det mesta som kommer fram. Det finns alltid en risk att vi i den processen skadar anhöriga med information eller formuleringar som antyder saker som inte alltid är trevliga att läsa för en orolig närstående.Som anhörig till ett brottsoffer är det inte konstigt att man upplever all publicitet som ett intrång i den personliga integriteten. Vi måste ta hänsyn till det, men samtidigt berätta så mycket vi kan i allmänhetens intresse.
För någon vecka sedan använde vi uttrycket ”likhundar”, när vi beskrev de hundar som polisen hade satt in i letandet efter en eventuell död kropp. Jag nåddes av några kritiska röster som ansåg att det var okänsligt mot de anhöriga att benämna hundarna på det sättet.
Jag har stor förståelse för reaktionerna, men har lite svårt att finna några alternativa benämningar. Anledningen till att vi valde den var helt enkelt att hundarna var tränade för den sortens uppdrag. Att undvika att kalla hundarna för vad de är vore att undanhålla läsarna information om hur eftersöket av Carolin fortskrider och vilka teorier om hennes försvinnande som just nu är tongivande.
Jag kan dock försäkra att vi alltid noga överväger vad vi publicerar. Det som hamnar i tidningen är aldrig en slump. Vi diskuterar alltid noga igenom problematiska publiceringar och i slutänden är det jag som avgör vad vi ska publicera och lika ofta, vad vi inte ska publicera. Därmed inte sagt att vi alltid gör rätt. Ibland tillkommer information som gör att vårt första ställningstagande var fel. Ibland har vi inte haft kännedom om alla faktorer.
Då och då möts jag av anklagelser på temat ”ni tidningar vill bara sälja lösnummer”, åtföljda av antydningar om att vi skruvar på sanningen för att komma med avslöjanden som inte är helt sanningsenliga. Ingenting kunde vara mer fel när det gäller Kuriren. För det första är i princip hela vår upplaga abonnerad och levererad hem till er läsare.
Vi har ingen som helst anledning att tumma på sanningen för att sälja några få lösnummer. För det andra bygger vår relation med er läsare på förtroende. En seriös och journalistisk nyhetsförmedling är en förutsättning för att en morgontidning ska kunna behålla sina prenumeranter. Tyvärr tror jag att morgontidningarna ofta får klä skott för för kvällstidningarnas övertramp. Det är både synd och orättvist.
Till sist är jag jättenöjd över att vår TV-kanal 24 Norrbotten fick en så lyckad start. Jag deltog själv vid premiärsändningen och noterade många glada reaktioner på kanalens innehåll hos de utomstående deltagarna. Framför allt är jag nöjd över tilltalet. 24 Norrbotten är nära läsarna och talar med tittarna – inte till dem. Jag är också imponerad över kraften i samarbetet. I första sändningen kunde Kuriren till exempel bidra med intervjun med yxoffret Esa Rano. Intervjun återfanns i annan form i papperstidningen och i sin helhet på Kuriren.nu. Efterhand kommer samarbetet att finslipas ytterligare och med totalt över 150 journalister, finns potentialen att göra Sveriges bästa lokala och regionala TV i vårt nya mediehus.
Trevlig helg!Carolin-fallet verkar vara på väg att klaras upp, tyvärr med tragisk utgång. En 50-årig man anhölls på torsdagskvällen skäligen misstänkt för mord och åklagaren kunde bekräfta att blodspår från Carolin hade återfunnits.
Jag vågar påstå att Carolin Stenvalls försvinnande har upprört och oroat ett helt län. Få, om ens några, händelser de senaste 20 åren har väckt så starka känslor. Jag hoppas verkligen att polisen lyckats hitta gärningsmannen. Ett olöst mord eller försvinnande är som ett oläkt sår i samhällskroppen. Det skapar oro och förstämning och inte minst förargelse över att en mördare går fri.
Mest känner jag med Carolins familj. Jag tror inte att det går sätta sig in i desperationen som kommer av att en när och kär person plötsligt bara är försvunnen.
Som tidning är det alltid en balansgång att beskriva polisens arbete och händelseutvecklingen i ett sådant här fall. Allmänintresset är så stort att vi i princip måste berätta det mesta som kommer fram. Det finns alltid en risk att vi i den processen skadar anhöriga med information eller formuleringar som antyder saker som inte alltid är trevliga att läsa för en orolig närstående.Som anhörig till ett brottsoffer är det inte konstigt att man upplever all publicitet som ett intrång i den personliga integriteten. Vi måste ta hänsyn till det, men samtidigt berätta så mycket vi kan i allmänhetens intresse.
För någon vecka sedan använde vi uttrycket ”likhundar”, när vi beskrev de hundar som polisen hade satt in i letandet efter en eventuell död kropp. Jag nåddes av några kritiska röster som ansåg att det var okänsligt mot de anhöriga att benämna hundarna på det sättet.
Jag har stor förståelse för reaktionerna, men har lite svårt att finna några alternativa benämningar. Anledningen till att vi valde den var helt enkelt att hundarna var tränade för den sortens uppdrag. Att undvika att kalla hundarna för vad de är vore att undanhålla läsarna information om hur eftersöket av Carolin fortskrider och vilka teorier om hennes försvinnande som just nu är tongivande.
Jag kan dock försäkra att vi alltid noga överväger vad vi publicerar. Det som hamnar i tidningen är aldrig en slump. Vi diskuterar alltid noga igenom problematiska publiceringar och i slutänden är det jag som avgör vad vi ska publicera och lika ofta, vad vi inte ska publicera. Därmed inte sagt att vi alltid gör rätt. Ibland tillkommer information som gör att vårt första ställningstagande var fel. Ibland har vi inte haft kännedom om alla faktorer.
Då och då möts jag av anklagelser på temat ”ni tidningar vill bara sälja lösnummer”, åtföljda av antydningar om att vi skruvar på sanningen för att komma med avslöjanden som inte är helt sanningsenliga. Ingenting kunde vara mer fel när det gäller Kuriren. För det första är i princip hela vår upplaga abonnerad och levererad hem till er läsare.
Vi har ingen som helst anledning att tumma på sanningen för att sälja några få lösnummer. För det andra bygger vår relation med er läsare på förtroende. En seriös och journalistisk nyhetsförmedling är en förutsättning för att en morgontidning ska kunna behålla sina prenumeranter. Tyvärr tror jag att morgontidningarna ofta får klä skott för för kvällstidningarnas övertramp. Det är både synd och orättvist.
Till sist är jag jättenöjd över att vår TV-kanal 24 Norrbotten fick en så lyckad start. Jag deltog själv vid premiärsändningen och noterade många glada reaktioner på kanalens innehåll hos de utomstående deltagarna. Framför allt är jag nöjd över tilltalet. 24 Norrbotten är nära läsarna och talar med tittarna – inte till dem. Jag är också imponerad över kraften i samarbetet. I första sändningen kunde Kuriren till exempel bidra med intervjun med yxoffret Esa Rano. Intervjun återfanns i annan form i papperstidningen och i sin helhet på Kuriren.nu. Efterhand kommer samarbetet att finslipas ytterligare och med totalt över 150 journalister, finnatt göra Sveriges bästCarolin-fallet verkar vara på väg att klaras upp, tyvärr med tragisk utgång. En 50-årig man anhölls på torsdagskvällen skäligen misstänkt för mord och åklagaren kunde bekräfta att blodspår från Carolin hade återfunnits.
Jag vågar påstå att Carolin Stenvalls försvinnande har upprört och oroat ett helt län. Få, om ens några, händelser de senaste 20 åren har väckt så starka känslor. Jag hoppas verkligen att polisen lyckats hitta gärningsmannen. Ett olöst mord eller försvinnande är som ett oläkt sår i samhällskroppen. Det skapar oro och förstämning och inte minst förargelse över att en mördare går fri.
Mest känner jag med Carolins familj. Jag tror inte att det går sätta sig in i desperationen som kommer av att en när och kär person plötsligt bara är försvunnen.
Som tidning är det alltid en balansgång att beskriva polisens arbete och händelseutvecklingen i ett sådant här fall. Allmänintresset är så stort att vi i princip måste berätta det mesta som kommer fram. Det finns alltid en risk att vi i den processen skadar anhöriga med information eller formuleringar som antyder saker som inte alltid är trevliga att läsa för en orolig närstående.Som anhörig till ett brottsoffer är det inte konstigt att man upplever all publicitet som ett intrång i den personliga integriteten. Vi måste ta hänsyn till det, men samtidigt berätta så mycket vi kan i allmänhetens intresse.
För någon vecka sedan använde vi uttrycket ”likhundar”, när vi beskrev de hundar som polisen hade satt in i letandet efter en eventuell död kropp. Jag nåddes av några kritiska röster som ansåg att det var okänsligt mot de anhöriga att benämna hundarna på det sättet.
Jag har stor förståelse för reaktionerna, men har lite svårt att finna några alternativa benämningar. Anledningen till att vi valde den var helt enkelt att hundarna var tränade för den sortens uppdrag. Att undvika att kalla hundarna för vad de är vore att undanhålla läsarna information om hur eftersöket av Carolin fortskrider och vilka teorier om hennes försvinnande som just nu är tongivande.
Jag kan dock försäkra att vi alltid noga överväger vad vi publicerar. Det som hamnar i tidningen är aldrig en slump. Vi diskuterar alltid noga igenom problematiska publiceringar och i slutänden är det jag som avgör vad vi ska publicera och lika ofta, vad vi inte ska publicera. Därmed inte sagt att vi alltid gör rätt. Ibland tillkommer information som gör att vårt första ställningstagande var fel. Ibland har vi inte haft kännedom om alla faktorer.
Då och då möts jag av anklagelser på temat ”ni tidningar vill bara sälja lösnummer”, åtföljda av antydningar om att vi skruvar på sanningen för att komma med avslöjanden som inte är helt sanningsenliga. Ingenting kunde vara mer fel när det gäller Kuriren. För det första är i princip hela vår upplaga abonnerad och levererad hem till er läsare.
Vi har ingen som helst anledning att tumma på sanningen för att sälja några få lösnummer. För det andra bygger vår relation med er läsare på förtroende. En seriös och journalistisk nyhetsförmedling är en förutsättning för att en morgontidning ska kunna behålla sina prenumeranter. Tyvärr tror jag att morgontidningarna ofta får klä skott för för kvällstidningarnas övertramp. Det är både synd och orättvist.
Till sist är jag jättenöjd över att vår TV-kanal 24 Norrbotten fick en så lyckad start. Jag deltog själv vid premiärsändningen och noterade många glada reaktioner på kanalens innehåll hos de utomstående deltagarna. Framför allt är jag nöjd över tilltalet. 24 Norrbotten är nära läsarna och talar med tittarna – inte till dem. Jag är också imponerad över kraften i samarbetet. I första sändningen kunde Kuriren till exempel bidra med intervjun med yxoffret Esa Rano. Intervjun återfanns i annan form i papperstidningen och i sin helhet på Kuriren.nu. Efterhand kommer samarbetet att finslipas ytterligare och med totalt över 150 journalister, finns potentialen att göra Sveriges bästa lokala och regionala TV i vårt nya mediehus.
Trevlig helg!Carolin-fallet verkar vara på väg att klaras upp, tyvärr med tragisk utgång. En 50-årig man anhölls på torsdagskvällen skäligen misstänkt för mord och åklagaren kunde bekräfta att blodspår från Carolin hade återfunnits.
Jag vågar påstå att Carolin Stenvalls försvinnande har upprört och oroat ett helt län. Få, om ens några, händelser de senaste 20 åren har väckt så starka känslor. Jag hoppas verkligen att polisen lyckats hitta gärningsmannen. Ett olöst mord eller försvinnande är som ett oläkt sår i samhällskroppen. Det skapar oro och förstämning och inte minst förargelse över att en mördare går fri.
Mest känner jag med Carolins familj. Jag tror inte att det går sätta sig in i desperationen som kommer av att en när och kär person plötsligt bara är försvunnen.
Som tidning är det alltid en balansgång att beskriva polisens arbete och händelseutvecklingen i ett sådant här fall. Allmänintresset är så stort att vi i princip måste berätta det mesta som kommer fram. Det finns alltid en risk att vi i den processen skadar anhöriga med information eller formuleringar som antyder saker som inte alltid är trevliga att läsa för en orolig närstående.Som anhörig till ett brottsoffer är det inte konstigt att man upplever all publicitet som ett intrång i den personliga integriteten. Vi måste ta hänsyn till det, men samtidigt berätta så mycket vi kan i allmänhetens intresse.
För någon vecka sedan använde vi uttrycket ”likhundar”, när vi beskrev de hundar som polisen hade satt in i letandet efter en eventuell död kropp. Jag nåddes av några kritiska röster som ansåg att det var okänsligt mot de anhöriga att benämna hundarna på det sättet.
Jag har stor förståelse för reaktionerna, men har lite svårt att finna några alternativa benämningar. Anledningen till att vi valde den var helt enkelt att hundarna var tränade för den sortens uppdrag. Att undvika att kalla hundarna för vad de är vore att undanhålla läsarna information om hur eftersöket av Carolin fortskrider och vilka teorier om hennes försvinnande som just nu är tongivande.
Jag kan dock försäkra att vi alltid noga överväger vad vi publicerar. Det som hamnar i tidningen är aldrig en slump. Vi diskuterar alltid noga igenom problematiska publiceringar och i slutänden är det jag som avgör vad vi ska publicera och lika ofta, vad vi inte ska publicera. Därmed inte sagt att vi alltid gör rätt. Ibland tillkommer information som gör att vårt första ställningstagande var fel. Ibland har vi inte haft kännedom om alla faktorer.
Då och då möts jag av anklagelser på temat ”ni tidningar vill bara sälja lösnummer”, åtföljda av antydningar om att vi skruvar på sanningen för att komma med avslöjanden som inte är helt sanningsenliga. Ingenting kunde vara mer fel när det gäller Kuriren. För det första är i princip hela vår upplaga abonnerad och levererad hem till er läsare.
Vi har ingen som helst anledning att tumma på sanningen för att sälja några få lösnummer. För det andra bygger vår relation med er läsare på förtroende. En seriös och journalistisk nyhetsförmedling är en förutsättning för att en morgontidning ska kunna behålla sina prenumeranter. Tyvärr tror jag att morgontidningarna ofta får klä skott för för kvällstidningarnas övertramp. Det är både synd och orättvist.
Till sist är jag jättenöjd över att vår TV-kanal 24 Norrbotten fick en så lyckad start. Jag deltog själv vid premiärsändningen och noterade många glada reaCarolin-fallet verkar vara på väg att klaras upp, tyvärr med tragisk utgång. En 50-årig man anhölls på torsdagskvällen skäligen misstänkt för mord och åklagaren kunde bekräfta att blodspår från Carolin hade återfunnits.
Jag vågar påstå att Carolin Stenvalls försvinnande har upprört och oroat ett helt län. Få, om ens några, händelser de senaste 20 åren har väckt så starka känslor. Jag hoppas verkligen att polisen lyckats hitta gärningsmannen. Ett olöst mord eller försvinnande är som ett oläkt sår i samhällskroppen. Det skapar oro och förstämning och inte minst förargelse över att en mördare går fri.
Mest känner jag med Carolins familj. Jag tror inte att det går sätta sig in i desperationen som kommer av att en när och kär person plötsligt bara är försvunnen.
Som tidning är det alltid en balansgång att beskriva polisens arbete och händelseutvecklingen i ett sådant här fall. Allmänintresset är så stort att vi i princip måste berätta det mesta som kommer fram. Det finns alltid en risk att vi i den processen skadar anhöriga med information eller formuleringar som antyder saker som inte alltid är trevliga att läsa för en orolig närstående.Som anhörig till ett brottsoffer är det inte konstigt att man upplever all publicitet som ett intrång i den personliga integriteten. Vi måste ta hänsyn till det, men samtidigt berätta så mycket vi kan i allmänhetens intresse.
För någon vecka sedan använde vi uttrycket ”likhundar”, när vi beskrev de hundar som polisen hade satt in i letandet efter en eventuell död kropp. Jag nåddes av några kritiska röster som ansåg att det var okänsligt mot de anhöriga att benämna hundarna på det sättet.
Jag har stor förståelse för reaktionerna, men har lite svårt att finna några alternativa benämningar. Anledningen till att vi valde den var helt enkelt att hundarna var tränade för den sortens uppdrag. Att undvika att kalla hundarna för vad de är vore att undanhålla läsarna information om hur eftersöket av Carolin fortskrider och vilka teorier om hennes försvinnande som just nu är tongivande.
Jag kan dock försäkra att vi alltid noga överväger vad vi publicerar. Det som hamnar i tidningen är aldrig en slump. Vi diskuterar alltid noga igenom problematiska publiceringar och i slutänden är det jag som avgör vad vi ska publicera och lika ofta, vad vi inte ska publicera. Därmed inte sagt att vi alltid gör rätt. Ibland tillkommer information som gör att vårt första ställningstagande var fel. Ibland har vi inte haft kännedom om alla faktorer.
Då och då möts jag av anklagelser på temat ”ni tidningar vill bara sälja lösnummer”, åtföljda av antydningar om att vi skruvar på sanningen för att komma med avslöjanden som inte är helt sanningsenliga. Ingenting kunde vara mer fel när det gäller Kuriren. För det första är i princip hela vår upplaga abonnerad och levererad hem till er läsare.
Vi har ingen som helst anledning att tumma på sanningen för att sälja några få lösnummer. För det andra bygger vår relation med er läsare på förtroende. En seriös och journalistisk nyhetsförmedling är en förutsättning för att en morgontidning ska kunna behålla sina prenumeranter. Tyvärr tror jag att morgontidningarna ofta får klä skott för för kvällstidningarnas övertramp. Det är både synd och orättvist.
Till sist är jag jättenöjd över att vår TV-kanal 24 Norrbotten fick en så lyckad start. Jag deltog själv vid premiärsändningen och noterade många glada reaktioner på kanalens innehåll hos de utomstående deltagarna. Framför allt är jag nöjd över tilltalet. 24 Norrbotten är nära läsarna och talar med tittarna – inte till dem. Jag är också imponerad över kraften i samarbetet. I första sändningen kunde Kuriren till exempel bidra med intervjun med yxoffret Esa Rano. Intervjun återfanns i annan form i papperstidningen och i sin helhet på Kuriren.nu. Efterhand kommer samarbetet att finslipas ytterligare och med totalt över 150 journalister, finns potentialen att göra Sveriges bästa lokala och regionala TV i vårt nya mediehus.
Trevlig helg!Carolin-fallet verkar vara på väg att klaras upp, tyvärr med tragisk utgång. En 50-årig man anhölls på torsdagskvällen skäligen misstänkt för mord och åklagaren kunde bekräfta att blodspår från Carolin hade återfunnits.
Jag vågar påstå att Carolin Stenvalls försvinnande har upprört och oroat ett helt län. Få, om ens några, händelser de senaste 20 åren har väckt så starka känslor. Jag hoppas verkligen att polisen lyckats hitta gärningsmannen. Ett olöst mord eller försvinnande är som ett oläkt sår i samhällskroppen. Det skapar oro och förstämning och inte minst förargelse över att en mördare går fri.
Mest känner jag med Carolins familj. Jag tror inte att det går sätta sig in i desperationen som kommer av att en när och kär person plötsligt bara är försvunnen.
Som tidning är det alltid en balansgång att beskriva polisens arbete och händelseutvecklingen i ett sådant här fall. Allmänintresset är så stort att vi i princip måste berätta det mesta som kommer fram. Det finns alltid en risk att vi i den processen skadar anhöriga med information eller formuleringar som antyder saker som inte alltid är trevliga att läsa för en orolig närstående.Som anhörig till ett brottsoffer är det inte konstigt att man upplever all publicitet som ett intrång i den personliga integriteten. Vi måste ta hänsyn till det, men samtidigt berätta så mycket vi kan i allmänhetens intresse.
För någon vecka sedan använde vi uttrycket ”likhundar”, när vi beskrev de hundar som polisen hade satt in i letandet efter en eventuell död kropp. Jag nåddes av några kritiska röster som ansåg att det var okänsligt mot de anhöriga att benämna hundarna på det sättet.
Jag har stor förståelse för reaktionerna, men har lite svårt att finna några alternativa benämningar. Anledningen till att vi valde den var helt enkelt att hundarna var tränade för den sortens uppdrag. Att undvika att kalla hundarna för vad de är vore att undanhålla läsarna information om hur eftersöket av Carolin fortskrider och vilka teorier om hennes försvinnande som just nu är tongivande.
Jag kan dock försäkra att vi alltid noga överväger vad vi publicerar. Det som hamnar i tidningen är aldrig en slump. Vi diskuterar alltid noga igenom problematiska publiceringar och i slutänden är det jag som avgör vad vi ska publicera och lika ofta, vad vi inte ska publicera. Därmed inte sagt att vi alltid gör rätt. Ibland tillkommer information som gör att vårt första ställningstagande var fel. Ibland har vi inte haft kännedom om alla faktorer.
Då och då möts jag av anklagelser på temat ”ni tidningar vill bara sälja lösnummer”, åtföljda av antydningar om att vi skruvar på sanningen för att komma med avslöjanden som inte är helt sanningsenliga. Ingenting kunde vara mer fel när det gäller Kuriren. För det första är i princip hela vår upplaga abonnerad och levererad hem till er läsare.
Vi har ingen som helst anledning att tumma på sanningen för att sälja några få lösnummer. För det andra bygger vår relation med er läsare på förtroende. En seriös och journalistisk nyhetsförmedling är en förutsättning för att en morgontidning ska kunna behålla sina prenumeranter. Tyvärr tror jag att morgontidningarna ofta får klä skott för för kvällstidningarnas övertramp. Det är både synd och orättvist.
Till sist är jag jättenöjd över att vår TV-kanal 24 Norrbotten fick en så lyckad start. Jag deltog själv vid premiärsändningen och noterade många glada reaktioner på kanalens innehåll hos de utomstående deltagarna. Framför allt är jag nöjd över tilltalet. 24 Norrbotten är nära läsarna och talar med tittarna – inte till dem. Jag är också imponerad över kraften i samarbetet. I första sändningen kunde Kuriren till exempel bidra med intervjun med yxoffret Esa Rano. Intervjun återfanns i annan form i papperstidningen och i sin helhet på Kuriren.nu. Efterhand kommer samarbetet att finslipas ytterligare och med totalt över 150 journalister, finns potentialen att göra Sveriges bästa lokala och regionala TV i vårt nya mediehus.
Trevlig helg!Carolin-fallet verkar vara på väg att klaras upp, tyvärr med tragisk utgång. En 50-årig man anhölls på torsdagskvällen skäligen misstänkt för mord och åklagaren kunde bekräfta att blodspår från Carolin hade återfunnits.
Jag vågar påstå att Carolin Stenvalls försvinnande har upprört och oroat ett helt län. Få, om ens några, händelser de senaste 20 åren har väckt så starka känslor. Jag hoppas verkligen att polisen lyckats hitta gärningsmannen. Ett olöst mord eller försvinnande är som ett oläkt sår i samhällskroppen. Det skapar oro och förstämning och inte minst förargelse över att en mördare går fri.
Mest känner jag med Carolins familj. Jag tror inte att det går sätta sig in i desperationen som kommer av att en när och kär person plötsligt bara är försvunnen.
Som tidning är det alltid en balansgång att beskriva polisens arbete och händelseutvecklingen i ett sådant här fall. Allmänintresset är så stort att vi i princip måste berätta det mesta som kommer fram. Det finns alltid en risk att vi i den processen skadar anhöriga med information eller formuleringar som antyder saker som inte alltid är trevliga att läsa för en orolig närstående.Som anhörig till ett brottsoffer är det inte konstigt att man upplever all publicitet som ett intrång i den personliga integriteten. Vi måste ta hänsyn till det, men samtidigt berätta så mycket vi kan i allmänhetens intresse.
För någon vecka sedan använde vi uttrycket ”likhundar”, när vi beskrev de hundar som polisen hade satt in i letandet efter en eventuell död kropp. Jag nåddes av några kritiska röster som ansåg att det var okänsligt mot de anhöriga att benämna hundarna på det sättet.
Jag har stor förståelse för reaktionerna, men har lite svårt att finna några alternativa benämningar. Anledningen till att vi valde den var helt enkelt att hundarna var tränade för den sortens uppdrag. Att undvika att kalla hundarna för vad de är vore att undanhålla läsarna information om hur eftersöket av Carolin fortskrider och vilka teorier om hennes försvinnande som just nu är tongivande.
Jag kan dock försäkra att vi alltid noga överväger vad vi publicerar. Det som hamnar i tidningen är aldrig en slump. Vi diskuterar alltid noga igenom problematiska publiceringar och i slutänden är det jag som avgör vad vi ska publicera och lika ofta, vad vi inte ska publicera. Därmed inte sagt att vi alltid gör rätt. Ibland tillkommer information som gör att vårt första ställningstagande var fel. Ibland har vi inte haft kännedom om alla faktorer.
Då och då möts jag av anklagelser på temat ”ni tidningar vill bara sälja lösnummer”, åtföljda av antydningar om att vi skruvar på sanningen för att komma med avslöjanden som inte är helt sanningsenliga. Ingenting kunde vara mer fel när det gäller Kuriren. För det första är i princip hela vår upplaga abonnerad och levererad hem till er läsare.
Vi har ingen som helst anledning att tumma på sanningen för att sälja några få lösnummer. För det andra bygger vår relation med er läsare på förtroende. En seriös och journalistisk nyhetsförmedling är en förutsättning för att en morgontidning ska kunna behålla sina prenumeranter. Tyvärr tror jag att morgontidningarna ofta får klä skott för för kvällstidningarnas övertramp. Det är både synd och orättvist.
Till sist är jag jättenöjd över att vår TV-kanal 24 Norrbotten fick en så lyckad start. Jag deltog själv vid premiärsändningen och noterade många glada reaktioner på kanalens innehåll hos de utomstående deltagarna. Framför allt är jag nöjd över tilltalet. 24 Norrbotten är nära läsarna och talar med tittarna – inte till dem. Jag är också imponerad över kraften i samarbetet. I första sändningen kunde Kuriren till exempel bidra med intervjun med yxoffret Esa Rano. Intervjun återfanns i annan form i papperstidningen och i sin helhet på Kuriren.nu. Efterhand kommer samarbetet att finslipas ytterligare och med totalt över 150 journalister, finns potentialen att göra Sveriges bästa lokala och regionala TV i vårt nya mediehus.
Trevlig helg!ktioner påltagarna. Framför allt är
Carolin-fallet verkar vara på väg att klaras upp, tyvärr med tragisk utgång. En 50-årig man anhölls på torsdagskvällen skäligen misstänkt för mord och åklagaren kunde bekräfta att blodspår från Carolin hade återfunnits.
Jag vågar påstå att Carolin Stenvalls försvinnande har upprört och oroat ett helt län. Få, om ens några, händelser de senaste 20 åren har väckt så starka känslor. Jag hoppas verkligen att polisen lyckats hitta gärningsmannen. Ett olöst mord eller försvinnande är som ett oläkt sår i samhällskroppen. Det skapar oro och förstämning och inte minst förargelse över att en mördare går fri.
Mest känner jag med Carolins familj. Jag tror inte att det går sätta sig in i desperationen som kommer av att en när och kär person plötsligt bara är försvunnen.
Som tidning är det alltid en balansgång att beskriva polisens arbete och händelseutvecklingen i ett sådant här fall. Allmänintresset är så stort att vi i princip måste berätta det mesta som kommer fram. Det finns alltid en risk att vi i den processen skadar anhöriga med information eller formuleringar som antyder saker som inte alltid är trevliga att läsa för en orolig närstående.Som anhörig till ett brottsoffer är det inte konstigt att man upplever all publicitet som ett intrång i den personliga integriteten. Vi måste ta hänsyn till det, men samtidigt berätta så mycket vi kan i allmänhetens intresse.
För någon vecka sedan använde vi uttrycket ”likhundar”, när vi beskrev de hundar som polisen hade satt in i letandet efter en eventuell död kropp. Jag nåddes av några kritiska röster som ansåg att det var okänsligt mot de anhöriga att benämna hundarna på det sättet.
Jag har stor förståelse för reaktionerna, men har lite svårt att finna några alternativa benämningar. Anledningen till att vi valde den var helt enkelt att hundarna var tränade för den sortens uppdrag. Att undvika att kalla hundarna för vad de är vore att undanhålla läsarna information om hur eftersöket av Carolin fortskrider och vilka teorier om hennes försvinnande som just nu är tongivande.
Jag kan dock försäkra att vi alltid noga överväger vad vi publicerar. Det som hamnar i tidningen är aldrig en slump. Vi diskuterar alltid noga igenom problematiska publiceringar och i slutänden är det jag som avgör vad vi ska publicera och lika ofta, vad vi inte ska publicera. Därmed inte sagt att vi alltid gör rätt. Ibland tillkommer information som gör att vårt första ställningstagande var fel. Ibland har vi inte haft kännedom om alla faktorer.
Då och då möts jag av anklagelser på temat ”ni tidningar vill bara sälja lösnummer”, åtföljda av antydningar om att vi skruvar på sanningen för att komma med avslöjanden som inte är helt sanningsenliga. Ingenting kunde vara mer fel när det gäller Kuriren. För det första är i princip hela vår upplaga abonnerad och levererad hem till er läsare.
Vi har ingen som helst anledning att tumma på sanningen för att sälja några få lösnummer. För det andra bygger vår relation med er läsare på förtroende. En seriös och journalistisk nyhetsförmedling är en förutsättning för att en morgontidning ska kunna behålla sina prenumeranter. Tyvärr tror jag att morgontidningarna ofta får klä skott för för kvällstidningarnas övertramp. Det är både synd och orättvist.
Till sist är jag jättenöjd över att vår TV-kanal 24 Norrbotten fick en så lyckad start. Jag deltog själv vid premiärsändningen och noterade många glada reaktioner på kanalens innehåll hos de utomstående deltagarna. Framför allt är jag nöjd över tilltalet. 24 Norrbotten är nära läsarna och talar med tittarna – inte till dem. Jag är också imponerad över kraften i samarbetet. I första sändningen kunde Kuriren till exempel bidra med intervjun med yxoffret Esa Rano. Intervjun återfanns i annan form i papperstidningen och i sin helhet på Kuriren.nu. Efterhand kommer samarbetet att finslipas ytterligare och med totalt över 150 journalister, finns potentialen att göra Sveriges bästa lokala och regionala TV i vårt nya mediehus.
Trevlig helg!