I mars i år åtalades den 80-årige mannen för våldtäkt, sexuellt tvång och sexuellt ofredande. Vid tre tillfällen ska mannen ha utfört olika sexuella handlingar mot en gravt dement kvinna i 70-årsåldern. Händelserna inträffade på ett äldreboende i Luleå i början på augusti 2010, där både den misstänkta gärningsmannen och offret bor.
Kuriren har skrivit flertalet artiklar skrivit om fallet. För varje artikel har det framkommit nya avslöjanden som visar på allvarliga brister i socialförvaltningen. hantering av ärendet. Här är några av de många frågetecknen:
- Personalen som upptäckte övergreppen berättar att de av ansvariga chefer uppmanades att inte polisanmäla det misstänkta brottet. Efter det tredje övergreppet polisanmälde personalen brottet ändå - mot sina chefers vilja.
- Efter det första övergreppet har ytterligare två övergrepp inträffat - trots att ansvariga chefer påstår att de efter första övergreppet tillsatt extra resurser för att bevaka den 80-årige mannen.
- Det dröjde minst två månader innan anhöriga informerades om att övergreppen skett.
- Nio månader efter händelsen har Luleå kommun fortfarande inte Lex Sarah-anmält händelsen.
- Den misstänkta gärningsmannen och brottsoffret har efter övergreppen bott kvar på samma avdelning på äldreboendet.
Trots omfattande journalistisk bevakning av vårdskandalen har det varit väldigt tyst från Luleå kommuns socialförvaltning och socialnämnd. En tystnad som bröts först i torsdag, efter ett inslag från SVT:s Uppdrag Granskning. Socialnämndens ordförande Margareta Bladfors Eriksson kallade till presskonferens för att be om ursäkt. Det var dock den mest diffusa och senkomna ursäkt jag någonsin upplevt. På frågan vad det är hon vill be om ursäkt för svarade Bladfors Eriksson:
"För att vi inte lyckats förklara omständigheterna som innebär att vi inte alltid kan berätta allt för de anhöriga".
Bladfors Eriksson menar alltså underförstått att det inte finns anledning att be om ursäkt för några misstag. Det enda som det finns anledning att be om ursäkt för är att de inte lyckats förklara skälen till att de anhöriga inte fått veta vad som hänt.
Några svar eller förklaringar på någon av de uppenbara brister som uppkommit när det gäller kommunens egen hantering fick inte den församlade pressen. Aningen hänvisades till sekretess eller till den Lex Sarah-utredning som nu inletts, men ännu inte slutförts.
Jag kan bara konstatera att vårdskandalen i Luleå inte är över. Den har bara börjat. En 70-årig dement kvinna har drabbats av en fruktansvärd kränkning, och Luleå kommun har inte lyckats skydda henne. När händelsen väl har upptäcks talar det mesta för att de ansvariga gjort allt för sopa de misstag som begåtts under mattan, i skydd av sekretess och interna rutiner. Först när ett samhällsprogram som Uppdrag Granskning tar upp fallet tvingas de ansvariga krypa fram och gör ett fullständigt misslyckat försök att begränsa skadan. Det sker hela nio månader efter händelsen inträffat.
Innan den här skandalen läggs till handlingarna måste ansvar utkrävas. Det är Luleå kommuns socialförvaltning skyldig en 70-årig dement kvinna som på grund av sitt hjälplösa tillstånd inte kunnat skydda sig själv. Min uppmaning till ansvariga chefer: sluta gömma er bakom sekretessen och ta ert ansvar för att flera allvarliga misstag begåtts. Det är enda sättet att tvätta den här smutsiga byken.
Trevlig helg!