Efter rubrikerna: Ständig oro efter knivhugget

Det synliga ärret i kinden stör honom inte, däremot påminner skadorna i munnen ständigt honom om rånet. Tilltron till människor har fått sig en knäck. ? Motparten måste bevisa att han är att lita på, säger Stig Lundströmer, som knivskars och rånades på sin arbetsplats. Den 22 januari i år var Stig Lundströmer som vanligt i bilverkstaden i Övertorneå som han driver tillsammans med en kollega. Kollegan var ute i verkstadsdelen och han själv i kontoret som ansluter till en butiksdel. Han hörde att någon kom in i butiken och såg i spegeln hur denne någon gick mot kassaapparaten och började mixtra med den. ? Jag skulle gå och se vad han hade för sig, men hann bara ta ett steg in i butiken när jag kände att jag fått ett slag och kände att blodet började rinna. Sedan så såg jag att killen framför mig hade en stor förskärare i handen och jag förstod att han huggit mig med den, berättar Stig Lundströmer. Varnade kollegan Ovetande om hur djupt och exakt hur hugget tagit, men med blodet forsande for alla möjliga tankar genom hans huvud. Han insåg att han behövde vård och hoppade i en bil som stod utanför verkstaden. Han hann ropa till kollegan att inte gå in i butiken ?för att det fanns en galning där inne?. Kollegan hade sinnesnärvo att ta startnycklarna från den bil som han kopplade ihop med förövaren. Själv satte han sig och ytterligare en person som befann sig i verkstaden i säkerhet i en bil medan de ringde polisen. Polisen kom till platsen och förövaren som först avvikit från platsen bärande på kassalådan, återvände för att söka efter bilnycklarna. Han kunde gripas av polisen efter en del dramatik. Fick psykvård Rånaren visade sig vara en 23-åring från trakten som var ute efter pengar till narkotika. Han var dock inte drogpåverkad under rånet. Däremot befanns han under förundersökningen vara i behov av psykvård och dömdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Hugget som han utdelade Stig Lundströmer tog illa. Efter att i en vådlig färd tagit sig till vårdcentralen, konstaterade läkaren där att han tappat väldigt mycket blod och att hans tillstånd var allvarligt. Han repade sig dock och efter några dagar kunde han lämna vårdcentralen. Hugget hade dock skadat en nerv i kinden, vilket gör att han inte har någon känsel i hakan, halva tungan och munhålan. Första tiden efter rånet klarade han inte av att gå in i butiken utan han höll sig i verkstadsdelen. Han hade svårt att sova på nätterna, men värst är enligt honom misstänksamheten mot dem som kommer in i butiken. Misstänksamhet ? Jag går inte bara in där utan att veta vem som kommit in. Man tänker att ?vad är det för en idiot som kommer nu?, säger han rättframt. ? Hade jag inte varit egen företagare hade jag sjukskrivit mig. Det var väldigt jobbigt att gå hit, men ekonomin i företaget tillät inte att jag var borta. Samtidigt hjälper det inte att stanna hemma och fundera. Det blir då inte bättre av det, säger han. Mer hjälp att bearbeta sina upplevelser har han inte sökt. ? Jag kan ringa en psykolog om jag vill. Jag fick hjälp där i början att ordna med försäkringspapperen och det var bra. Man var inte i skick att ta tag i allt då, säger han. Han tror att upplevelsen för honom förvärras av att han blev attackerad på sin egen arbetsplats helt oprovocerat. Fick inte en chans ? Det hade nog varit lättare att acceptera om jag varit full och i ett slagsmål. Nu är man medveten om exakt alla detaljer. Han gav mig ju inte heller en chans. Det hade inte hjälpt ens om jag varit beväpnad, det bara small till, säger Stig Lundströmer. Att gärningsmannen kunde gripas och dömas (för grovt rån) var enligt honom oerhört viktigt. ? Hade han varit på fri fot vet jag inte hur det hade gått att driva verkstaden vidare. Då hade alla som kommit in här varit misstänkta gärningsmän. En ohållbar situation, säger han. Lättnad efter rättegången Dessutom var själva rättegången, även om den var jobbig för att han tvingades återberätta och delvis återuppleva händelserna, bra ur rehabiliteringssynpunkt. ? Efteråt kändes det som en liten lättnad. Man tog ett steg vidare. På frågan om han anser att han förändrats som människa av det som hänt, säger han: ? Inte mot min närmaste omgivning, hoppas jag. Däremot har jag blivit vaksam, mindre blåögd mot obekanta. Numera måste motparten bevisa för mig att han går att lita på, säger han. Rånet har också påverkat resten av familjen. Ständig oro ? Barnen är hit oftare än vad de brukade. Äldsta sonen brukar vara här och jobba, men han vill aldrig stanna ensam här. Lika är det med min fru. Och jag vill ju inte lämna dem ensamma här. Det känns olustigt, säger Stig Lundströmer. Han vet inte hur länge oron kommer att finnas kvar. ? Eftersom skadan i munnen finns kvar och förmodligen blir bestående påminns man ju också hela tiden om det som hände, men jag tror inte att det här blir bestående. Tiden läker nog en hel del. Han är dock kritisk till hur samhällsapparaten fungerat efter det som hände. I rätten tillerkändes han skadestånd och ersättningar med omkring 90.000 kronor. Det enda han hittills fått är ersättning för två sjukresor. ? Det är dåligt att jag ska jobba för att få ersättningen utmätt från gärningsmannen. Åklagaren och advokaten fick sin ersättning meddetsamma. Jag har inte fått mina pengar än och det har snart gått ett år. Brottsoffermyndigheten borde betala ut pengarna till offren och sedan ta in pengarna från gärningsmannen eller som det ofta blir, staten, säger Stig Lundströmer. Han vill också att psykvården ska förbättras, så att människor som behöver hjälp verkligen får det och att det blir lättare för vården att tvångsomhänderta folk som inte vill ta emot hjälp. ? Annars vet jag inte var det här ska sluta. Samhället är hårt i dag. Allt fler föräldrar orkar inte vara föräldrar. Det gäller också för oss andra att blanda oss i och tala om när vi upptäcker att något är snett med en yngling eller andra vuxna, säger Stig Lundströmer. Enligt domen ska Stig Lundströmer underrättas direkt om gärningsmannen har permission från vården. ? Det har inte hörts något än. Jag vet faktiskt inte hur jag kommer att reagera. Det kommer nog att kännas. Jag vill ju inte stöta på honom igen, säger han eftertänksamt.