Progressiva vindar blåser över Sverige. Det märks tydligt en kväll som denna.
Efter fem skivor verkar det äntligen som att Dungen, med Gustav Ejstes i täten, håller på att få ett välförtjänt genomslag på hemmaplan. I USA är de mycket större. Varför vet jag inte. Ibland kanske band måste ta sig över Atlanten och tillbaka för att svenskarna ska förstå storheten. Eller så ligger det bara rätt i tiden. Hur som helst är det grymt.
Visuellt ser de ut som ett lite mer välkammat Led Zeppelin, och Ejsters rörelsemönster påminner om en ung Robert Plant. Speciellt mycket mer har de inte gemensamt. Även om de mest uppenbara folk och jazz-influenserna, som hörs tydligt om inte minst på de tidigare skivorna, får ge vika åt ett mer rockigt och romantiskt sound live.
Basen av inspiration ligger dock där, en bit bak i tiden. Soundet låter väldigt slutet av 1960 och början på 1970. Lite lätt flummigt men ändå musikaliskt utmanande för öronen. Ibland slås jag av en önskan att jag inte kunde spela några instrument själv, så att jag fick slappna av och inte bli så frustrerad av att uppfatta hur svårt, rent tekniskt, allt de spelar är. Eller så kanske jag bara borde ha varit hög. Det vet jag inget om.
Det som gör Dungen samtida, är Ejsters uttrycksfulla sångstil. Texterna är lite så där sävligt betraktande och eftertänksamma. Fast med attityd. Han är genomgående den trygga punkten i ett nät av psykedeliska melodislingor. När de instrumentala partierna blir långa, är det lätt att man inte riktigt orkar ta in allt. Men de svävar aldrig ut för mycket. En Twin Peaks-slinga här. En tvärflöjtsviskning där. Det blir liksom aldrig instrumentonani. Reine Fiske är en skillad elgitarrmaskinist.
Summa summarum: Svårt kan var bra. Mycket bra till och med. Välkommen tillbaka, Dungen. Vi saknar er redan.