Det händer att Anders Skoglind sitter alldeles tyst och bara stirrar på ett tomt papper. Länge. Han väntar på att portarna ska öppnas och att inspirationen ska börja flöda. Att blyertspennan ska börja röra sig över det vita pappret. Anders vet att idéerna kommer förr eller senare. Det gör de alltid. Men vissa gånger krävs det att han släpper pennan ett tag och går ut på en promenad, eller tar på sig löparskorna för en runda med snabbare steg. Att besöka olika platser är också bra medicin mot idétorka.
Anders har lärt sig att det finns flera sätt att starta den kreativa processen.
– Att sätta sig framför ett blankt papper och bara vänta är oftast plan B när man jobbar mot en deadline. Ibland händer det något direkt, ibland händer ingenting, säger han.
Anders har tecknat så länge han kan komma ihåg. De första objekten han ritade var traktorerna hemma på bondgården i Saittarova där han växte upp. Han var fascinerad av alla motordrivna skogs- och jordbruksmaskiner.
– Det fanns inte så många andra ungar i byn så jag ritade mest ensam och det innebar att jag inte tittade på hur andra ritade. Hade jag sett andra rita streckgubbar så hade jag säkert gjort likadant. Men jag ritade det jag såg istället och det tror jag har haft stor betydelse, säger Anders.
Trots att Anders började teckna tidigt så dröjde det innan karriären tog fart. I slutet på 1990-talet gick han serietecknarskolan i Hofors och runt millennieskiftet startade han det egna företaget Skoglinds illustrationer. De första produktionerna var tre albumslånga serier, Hadrianus skatt, Gigantus och Serier från Vittula som var baserad på Mikael Niemis storsäljare.
Hadrianus skatt gjorde att Dagens Nyheter fick upp ögonen för Anders. Sveriges största morgontidning efterlyste någonting specialskrivet för DN och Anders skapade då den lokala Björnjakt i Saittarova som varje dag under en månad var gästserie i tidningen.
Vad handlade den om?
– Arbetsmarknaden var tuff runt millennieskiftet så den handlade om en arbetslös kille i Pajala som sökte det enda lediga jobbet i kommunen. Och det var som assistent till en björnjägare i Saittarova. Det var situationskomik där de jagade en björn under 35 seriestrippar.
Vilka reaktioner fick du?
– De enda reaktioner jag fick skriftligt var från en arg språkprofessor i Stockholm som menade att jag översatt Saittarova fel. Jag kallade det spjutheden och han hävdade att det skulle vara störheden.
I början av 2000-talet började Anders serie Viltliv att publiceras i Jakt & Jägare och senare i Åsa-Nisse. Sedan 2009 är han en av sju tecknare i Sverige som ritar 91:an.
Arbetsmängden vid ritbordet varierar. Han får manus hemskickade som han sedan bildsätter. Ett manus kan vara för en enkelsida eller upp till 14 sidor.
Om ni är sju stycken som tecknar 91:an så gäller det att ni tecknar likadant eller kan du ta ut svängarna som du vill?
– Den förra redaktören jag hade var väldigt noggrann och skickade tillbaka serier om de avvek från hur han tyckte att det skulle vara. Men med de nya redaktörerna har det blivit betydligt friare tyglar.
Utvecklas man som serietecknare eller håller man fast vid den stil man skapat?
– Stilen ändras med tiden utan att man tänker på det. Det kan vara vissa saker som man ritat slentrianmässigt i flera år, som till exempel kläder. Man kommer på att man kan få tyget att falla annorlunda genom ett extra veck.
Vid sidan av tecknandet har Anders nästan lika länge haft ett stort intresse för att tillverka knivar. Efter sin militärtjänstgöring gick han en smidesutbildning i Hedenäset för att lära sig smida knivblad men insåg ganska snart att det fanns så mycket mer han kunde göra med sin nyvunna kunskap.
Yxor till exempel.
– Jag kom tidig på en egen variant där jag laminerade ihop olika träslag till skaftet. Det hade inte funnits tidigare, berättar Anders.
Han tillverkar yxor i traditionell storlek men det är hans lite ovanliga miniyxa som blivit populärast.
– Det är mest för att den är så liten som den är omtyckt. Folk brukar säga att den är gullig, säger Anders och ler.
Om knivsmederna är många i Norrbotten så är det betydligt mer ovanligt med yxsmide. Anders tror att han är ensam i den genren.
– Det finns väldigt många duktiga knivsmeder och marknaden har bokstavligen exploderat. Det finns alltid plats för fler men då gäller det att man tänker nytt.
Anders har en egen variant på yxa där det följer med en liten kniv som ligger i skaftet.
Anders är en av sju hantverkare som driver Ateljé Nord i Kiruna där hans produkter finns till försäljning. Förutom skarpt smide som knivar och yxor så erbjuder Anders traditionellt konstsmide samt karvning och scrimshaw. Han gör också beställningsarbeten.
– Under de fyra åren som Ateljé Nord funnits har yxorna och ljusstakarna sålt bäst. Ibland får jag beställningar på större saker också men det är mer sällan. Metall är ett dyrt ämne och kostnaden drar snabbt iväg.
Även om Anders tillbringar många timmar med att smida så är det serietecknandet som står för den största delen av arbetstiden och inkomsten. Det är vid ritbordet i lägenheten i Kiruna som man oftast hittar honom medan arbetstimmarna som smed i verkstadslokalen i Saittarova sker periodvis och vid behov.
Anders kan inte säga vad som är roligast utan konstaterar att han trivs med att vara en tecknande smed.
– När man tecknat i några veckor är det alltid lika skönt att åka till Saittarova och smida lite grann.