Jenni har en tidig minnesbild hur hon som sjuåring sitter framför teven och äter glass med händerna. Framför henne visas en film från Afrika där fattiga barn i höftskynken äter ris ur små skålar. Jenni tror att det var där som hennes volontärdröm föddes. Längtan efter att resa till Afrika försvann ett tag under tonåren och när den kom tillbaka efter några år stötte Jenni på andra hinder. Hon blev gravid och resplanerna fick skjutas på framtiden. När Jenni fyra år senare gjorde ett nytt försök att starta sitt äventyr kom nästa hinder, Jenni blev sjukskriven på grund av utbrändhet. Under sjukdomsperioden bestämde hon sig för att det var barnhemsprojektet Mums Care i Ghana som skulle bli hennes sätt att bidra. Biljetterna bokades och allting var förberett när Jenni stötte på ytterligare en svår motgång. Två månader innan avresan gjorde hon ett självmordsförsök.
– Istället för att skruva ner tempot under sjukskrivningen och bli bättre så skruvade jag upp tempot och sprang på jättefort. Det var givetvis det sämsta jag kunde göra i det läget, berättar Jenni.
Hon valde trots det att fullfölja sina volontärplaner. Jenni kände ännu starkare att hon ville komma bort för att få nya perspektiv på livet.
Folk i hennes omgivning reagerade starkt på beslutet.
– Du är ju dum i huvudet som tror att du ska kunna ta hand om andra när du inte ens klarar av att hand om dig själv sa dem, berättar Jenni.
När Jenni kom fram till Senya Beraku i Ghana i juni 2012 var hon fylld av förväntan. Det var det här hon sett fram emot så länge. Men redan när hon klev ur bilen på grusplätten framför barnhemmet frontalkrockade hennes drömbilder med verkligheten. Tjugosex barn kom utspringandes för att hälsa på henne och Jenni fylldes av känslan att befinna sig mitt i en annonskampanj för Rädda Barnen - utan möjlighet att vända blad eller byta kanal.
Barnen var såriga och dåligt klädda och barnhemmet var i det närmaste ett ruckel som saknade både elektricitet och rinnande vatten. Vattnet hämtades från en cementerad bassäng där nederbörden från regnperioden samsades med grodor, ödlor och småkryp. Barnen som levde på tre mål ris per dag var ofta magsjuka och saknade organiserad sysselsättning.
När Jenni hälsade på barnen vid ankomsten såg hon hur ett av barnen plockade riskorn ur sanden som någon hade tappat och stoppade i munnen.
– Jag minns att jag tänkte att det ska mycket till innan min treåring är så hungrig att hon börjar leta efter mat.
Insikten om att hon bara hade tre veckor på sig att göra något för barnen var en jobbig tanke att brottas med. Jenni insåg att hon hade varit väldigt naiv när det gällde barnhemmets hjälpbehov och sin egen förmåga att göra skillnad.
– Jag hade ingen aning om att jag skulle komma till ett ställe som var så fruktansvärt fattigt och som behövde så mycket hjälp.
De dagliga sysslorna som exempelvis innebar att hala upp smutsigt vatten ur bassängen i en och en halv timme för att bada barnen var psykiskt påfrestande. Och den mentala påfrestningen blev inte mindre av barn som kräktes eller skrek för att de hade ont i magen.
– Och vad gör man en hel dag i stekande sol när barnen inte får lära sig något och det inte finns några rutiner, bara kaos, säger Jenni.
Dagarna innebar väckning klockan fem och sedan arbete på barnhemmet till klockan 18. Den personliga hygienen för Jenni bestod av en hink kallt regnvatten utomhus bland spindlar och småkryp innan det var dags för middag och senare läggdags. Det becksvarta nattmörkret lystes upp av skenet från en pannlampa. Där låg Jenni under ett myggnät och kände sig misslyckad. Efter den tredje dagen på barnhemmet var hon helt knäckt.
Jenni ringde hem till sin mamma i Sverige och grät, hon hade ångest över att inte kunna göra skillnad för barnen.
– Vad trodde jag egentligen att jag skulle kunna uträtta på den här korta tiden. Och för vems skulle gjorde jag den här resan egentligen, för deras eller för min egen? Här kommer jag och behöver perspektiv i mitt problemfyllda i-landsliv.
Jenni är praktiskt lagd och bestämde sig för att i alla fall försöka göra någonting bestående för barnhemmet under de tre veckor hon var där. Någonting som barnen kunde ha hjälp av i framtiden. Tillsammans med en volontärkollega började Jenni organisera enklare form av skolundervisning. En annan rutin som infördes var att barnen skulle tvätta händerna efter sina toalettbesök. Eftersom hygienen var dålig och var det många som hade diarré. Sjukdomar spreds.
Toaletten bestod av ett meterdjupt hål under tre sittplatser inne i ett skjul.
– Det var fruktansvärt, man kunde se ner i det där hålet hur det bokstavligen kokade av maskar, berättar Jenni.
Det första handfasta projektet var att laga taket till den blivande skoldelen som hade blåst sönder under en av regnstormarna. Jenni räknade ut att det skulle kosta cirka 10.000 kronor, pengar som hon inte hade. Hon löste problemet genom sin mamma som loggade in på Jennis facebookkonto och vädjade om pengar bland vänner och bekanta.
Nästa projekt var att bygga ett litet hönshus så att barnen kunde få ägg. Efter två månader hade hönshuset vuxit till en produktion på 500 höns.
– När jag åkte hem efter tre veckor var jag supertaggad och full av energi. Två månader efter att jag kom hem anställde vi två lärare till skolan och barnen kunde börja få regelbunden undervisning.
Hemma i Öjebyn gjorde Jenni en hemsida så att det skulle bli lättare för folk att donera pengar till projektet som hon gett namnet Love Life. Hon tillverkade även armband som hon sålde till förmån för insamlingen.
Totalt har projektet resulterat i en halv miljon kronor som gått direkt till uppbyggnad och förbättring av barnhemmet. De största och viktigaste investeringarna har varit att säkerställa rent vatten och få elektricitet till byggnaderna. Genom investeringen i det mekaniska borrhålet som pumpar upp grundvatten har barnhemmet blivit självförsörjande då de säljer rent vatten till de närliggande byarna.
Jenni visar två bilder på barnhemmet – då och nu. I barnhemmet finns i dag skola, spädbarnshem, vattenproduktion, toaletter, fotbollsplan, getfarm, hönsfarm och ett nystartat bageri. Barnhemmet har även en egen lastbil för att kunna frakta vatten och en skolbuss.
När Jenni kom till barnhemmet första gången jobbade bara en person där. I dag är det 15 anställda, från lärare och husmödrar till kockar och vattenarbetare.På barnhemmet finns totalt 42 barn vars förutsättningar ändrats totalt.
Jenni får själv nypa sig i armen i bland för att förstå att det är på riktigt.
– Det är helt galet det jag har fått vara med om. I dag kan jag skypa med de här barnen som inte kunde äta sig mätta och varken kunde läsa eller skriva, säger hon.
Elektriciteten är det stora problemet just nu. Den finns där men det är otroligt mycket strömavbrott. Ett strömavbrott i Ghana kan inte jämföras med ett strömavbrott i Sverige. Barnhemmet är beroende av elen till sin vattenproduktion och till det nystartade bageriet.
– Strömavbrotten kan vara allt mellan en halvtimme till fyra dagar och då förlorar vi givetvis pengar på det.
Högst på önskelistan är en dieseldriven generator.
– Vi måste fixa det för annars har vi en verksamhet som bara står där. Det kommer att bli den enskilt största investering vi har gjort. Säkert runt 200.000 kronor.
Jenni har återvänt till barnhemmet fem gånger. Alla vet vem hon är och hon blir igenkänd av lokalbefolkningen.
– De flesta är extremt fattiga och det kan stundtals kännas lite jobbigt att folk är på en och vill låna pengar hela tiden. Men samtidigt förstår jag dem, de ser på mig och tänker att jag kan vara deras biljett bort från det här jävliga livet. Det gör det inte av girighet utan för att överleva, säger Jenni.
När Jenni var där i januari blev hon och hennes vänner knivrånade av fyra okända män på en strand som är populär bland volontärer. En jobbig händelse på många sätt.
– Det är såna gånger som man blir fundersam över om det är värt det. Jag åker dit på mitt studiebidrag för att jag bryr mig om människorna som lever där, och de gör så här mot mig. Man börjar ifrågasätta och tycka att det känns meningslöst.
Jennis knep när hon råkar ut för motgångar är att ta ett steg tillbaka och titta på vad hon och alla bidragsgivare åstadkommit. Då får hon tillbaka kraften och det känns det meningsfullt igen.
Jenni är ensamstående mamma samtidigt som hon studerar upplevelseproduktion på musikhögskolan i Piteå. Hon menar att alla kan göra skillnad bara genom att utnyttja det man är bra på. Det är hon själv ett levande bevis för. Tack vare hennes driv och engagemang kunde Jennis Mark of Royalty School bli verklighet.
Och allt annat som inte fanns där innan hon kom dit.
– Det här har blivit ett livsprojekt som jag fortsätter att brinna lika starkt för.