Det har funnits stunder när Mikael Ronnle blivit fundersam över vad han egentligen håller på med. Om det verkligen är värt alla ensamma timmar, all svett och all muskelvärk.
All tid.
Som de gånger när han precis köpt en Snickers och en läsk i närbutiken i Morjärv och vetat att han har halva cykelpasset kvar. 9,3 mil i benen och 9,3 mil framför sig.
Ibland har det varit motvind hela vägen tillbaka till Sunderbyn. Eller regn.
Eller de vinternätter när han klivit ut på den snöiga farstukvisten för att tempocykla till jobbet på Mefos i Svartöstan för att påbörja snöröjningen. 22 kilometer enkel väg med temperaturer ner mot 20 minusgrader. En bister start på dagen där Mikael Ronnle med en halsduk virad runt ansiktet trotsat vädret och alltid lyckats hitta motivationen.
Drivkraften har varit att förverkliga drömmen som han burit på sedan 2007. Att få delta i Iron Man på Hawaii – världens största triathlontävling.
Triathleternas VM.
I Zürich 2009 var han sju minuter från att lyckas kvalificera sig och i Kalmar 2012 handlade det om endast fyra placeringar från succé.Resultaten har sporrat honom att fortsätta kämpa för att nå hela vägen. Totalt har Mikael Ronnle ställt upp i åtta Iron man-tävlingar varav sex stycken har varit kvaltävlingar för att ta sig till Hawaii – den mest prestigefyllda.
– Jag har hela tiden vetat att jag en dag kommer att greja det, jag har aldrig tvekat när det gäller min kapacitet och min förmåga, säger han.
Mikael Ronnle tränar så mycket han kan och hinner. Han varvar cykel, simning och löpning flera gånger i veckan med pass på 3-5 timmar. En gång i veckan lägger han även till ett långpass på 5-7 timmar. Träningen kan till exempel handla om att tempocykla till och från jobbet, löpträna på lunchen och köra ett pass på företagets friskvårdstimme på fredagarna.
Han använder ordet prioritera när han beskriver hur han får träningen att fungera i vardagen.
– Jag tränar inte så mycket på kvällarna efter jobbet eftersom jag har en familj. Det skulle inte funka att jag kom hem från jobbet, käkade middag och sen drog iväg och tränade i fyra timmar. Det handlar om att planera och ta till vara på den tid man får.
– Idrottandet kommer i tredje hand, familjen och jobbet kommer först. Så måste det alltid vara, tillägger han.
Den tuffa träningen har gjort honom känslig för sjukdomar. När det var som värst hade Mikael Ronnle 450 sjukdagar på fyra år. Det handlade om förkylningar, problem med lungor och luftrör och en rosslighet som inte vill ge sig.
– Om man håller den träningsnivån som jag gör så blir man väldigt känslig, man tål ingenting. Men nu har jag lyckats hålla mig frisk i 15 månader, säger han.
Frisk är dock inte hela sanningen.
Under 2013 har Mikael Ronnle haft stora problem med vaderna. Smärtan har varit så stark att han haft svårt att gå normalt och periodvis har han inte kunnat löpträna överhuvudtaget.
Trots smärtorna så lyckades han förverkliga sin dröm och göra 18 augusti 2013 till ett historiskt datum. I karriärens sjunde kvaltävling knep han i Köpenhamn en biljett till tävlingarna på Hawaii den 12 oktober.
Efter att ha simmat 3,8 kilometer på 1,05,00 kände han under den efterföljande cyklingen att det skulle bli en speciell dag. Normalt brukar det börja gå tyngre efter 16 mil men den här gången orkade Mikael Ronnle trampade på alla 18 mil. Sluttiden blev 4:49:00 och snitthastigheten visade 37 km/h.
Under det avslutande maratonloppet var smärtan i vaderna intensiv. Det blev en fysisk och mental kamp där Mikael Ronnle försökte koppla bort det onda och fokusera på att göra ett bra lopp.
– Det var 42 kilometers plåga. Tröttheten är något som man är van vid att kämpa mot men ska dessutom kämpa mot smärta så blir det riktigt jobbigt, säger han.
Han sprang maran på finfina 3:16:00 och kunde avsluta loppet på säkerhet efter att han fått rapporter om hur bra han låg till.
Känslan när han kom i mål var obeskrivlig, säger Mikael Ronnle.
– Fy fasiken vad det kändes bra att äntligen lyckas fixa den där platsen. Det var en väldigt bra dag och det kändes som att det var min tur den här gången, jag gjorde min bästa tävling någonsin.
Om vaderna gjorde ont innan tävlingen så är det ingenting mot hur det kändes efteråt. Två veckor efter succén i Köpenhamn hade Mikael Ronnle ännu inte vågat köra några löppass. Men håller sig smärtan på samma nivå som i Köpenhamn så är han inte orolig för hur det ska gå på Hawaii.
– Nu vet jag att jag kan utstå den där smärtan, jag kan köra på ren vilja. Att jag inte kan springa gör inte så mycket eftersom jag har så mycket löpträning bakom mig, jag vet att jag klarar av en mara, säger han.
Mikael Ronnle flyger till den amerikanska delstaten med respekt i bagaget. Inte för motståndet men för värmen. Det varma och fuktiga vädret är de tävlandes värsta motståndare. Det är inte en kamp mot banan utan mot klimatet.
I Zürich två veckor innan succén i Köpenhamn tvingades Mikael Ronnle bryta på grund av värmen som låg på 38 grader. Kroppen gav positiva signaler men i huvudet blev det dimmigt.
– Men jag tror inte det var på grund av värmen. Jag drack för mycket helt enkelt och magnesium och vitaminer som finns i sportdrycker blir kvar i kroppen när man svettas ut allt annat. Det har ungefär samma tendens som att bli förgiftad, jag fick helt enkelt en obalans, säger han.
Mikael Ronnle säger att alla grenar får en nydimension på Hawaii. Om värmen är värst under löpningen så är det de stora vågorna som är problemet under simningen. Under cyklingen har de tävlande visserligen bedårande utsikt, men de utsätts även för hårda vindar på tävlingssträckan som går längs havsbandet.
Vilken gren är din starkaste?
– I cyklingen och löpningen är jag jämnbra. Simningen är min svagaste gren. Om jag kör en stor tävling som i Zürich med 2.400 startande så brukar jag ha 70 procent av startfältet efter mig före vattnet, men när jag kommer upp ur vattnet så har jag 700 före mig. Men då plockar jag kanske 450 placeringar under cyklingen och ytterligare 150 under löpningen.
Mikael Ronnle var tidigare ett välkänt namn inom motorkretsar. Det hann bli totalt 18 år som motorcrossförare innan han sadlade om till tävlingscyklist under några år före triathlonkarriären.
Fastnade du direkt för triathlon?
– Ja det gjorde jag. Och när jag började sätta mig in i det här med Hawaii så har jag haft ett klart mål med min träning och då har det varit lätt att motivera sig.
En viktig sak som Mikael Ronnle lärt sig genom åren är att lyssna på kroppen. Känner han sig helt slut och benen inte svarar så ställer han in träningspasset.Han försöker träna smart.
Har återhämtningen blivit tuffare med stigande ålder?
– Nej jag tycker inte det. Jag är 45 år och jag är i bättre form än jag någonsin varit.
Vad är din målsättning inför Hawaii?
– Jag kommer att göra allt jag kan för att vara så förberedd som möjligt med mat, träning, vila och förberedelse. Jag kommer inte att gå på 100 procent från start för det är så många som gjort det och kollapsat. Jag kommer att göra allt jag kan för att ta mig i mål, det är prio ett. Finns det ork kvar under löpningen så kan jag öka på slutet.
Vad som händer med Mikael Ronnles karriär efter tävlingarna på Hawaii är det ingen som vet. Han har förverkligat en dröm och kanske kommer tävlingarna på Hawaii innebära att han sätter upp ett nytt mål. Att återvända.
Eller så är problemen med vaderna en signal från kroppen om att det är dags att gör någonting annat.
Ronnle själv lyser av lycka när han berättar hur kul det är att åka iväg på tävlingar. Vilken folkfest det blir i städerna när världens triathlonelit stannar till för att tävla mot varandra, sig själv, tävlingsbanorna och klimatet. Men för att tävla mot de bästa krävs att man lever som de bästa.
– Det här är ett hårt liv om man ska prestera, säger Mikael Ronnle.