Åsa som var gravid i vecka 29 hade känt av smärtor i ryggen sedan halvåtta-tiden gick upp på övervåningen för att vila en stund.
Veckan innan hade familjen njutit av våren med en skidresa till Dalarna och Härjedalen och det var kanske där som Åsa drog på sig febern som hon nu haft i tre dagar.
Men vilostunden hjälpte inte, smärtorna tilltog.
Åsa satte sig vid datorn för att googla om smärtorna kunde kopplas till hennes graviditet. Informationen hon hittade lugnade henne. Det var troligtvis foglossningar eller förvärkar.
Åsa bestämde sig för att det handlade om det senare.
– Jag hade en tid hos barnmorskan på eftermiddagen så jag tänkte att jag helt enkelt får härda ut, berättar hon.
Åsa hörde hur Tor och rörmokaren drack kaffe och diskuterade nere i köket. Hon började uppleva situationen som jobbig. Hon ville att rörmokaren skulle åka iväg så att hon kunde prata med Tor om vad de skulle göra.
Men Tor var ovetandes om hur svåra smärtor Åsa hade.
Klockan tickade på.
När rörmokaren avslutat sitt jobb och åkt vidare gick Tor upp på övervåningen för att titta till Åsa.
Smärtorna hade förvärrats ytterligare och Åsa hade nu så ont att hon grät.
– Jag bad Tor ringa sjukvårdsupplysningen för att fråga hur mycket smärtstillande jag vågar ta före mitt besök hos barnmorskan. Jag har väldigt ont.
Tor hjälpte Åsa nerför trappan till badrummet på bottenvåningen och började sedan söka telefonnumret till sjukvårdsupplysningen.
Åsa hade nu så ont att hon skrek rakt ut. Tor surfade runt på nätet utan att hitta det han sökte. Han hamnade på alla sidor utom den rätta. Paniken växte i takt med Åsas
svåra smärtor.
Då bestämde sig Tor för att ringa ett nummer som han kunde utantill.
112.
Medan Tor pratade med ambulanspersonalen stod Åsa inne i badrummet och kände hur det började trycka på neråt. Hon hade känslan av att hon skulle explodera. Det var då hon insåg att det inte skulle bli någon ljus och fin bilfärd till Gällivare BB kring midsommar.
Barnet var på väg ut och de var fyra mil från närmaste vårdcentral och tolv mil från närmaste förlossningssal.
I dag kan Åsa skratta åt minnesbilderna från den dramatiska torsdagen.
– Ut från klinkersgolvet! Ut från klinkersgolvet! skrek Tor hysteriskt för han såg framför sig hur barnet skulle rasa ut med huvudet före och skada sig.
Ambulanspersonalen ville att Tor skulle sätta Åsa i bilen och åka mot Jokkmokk för att möta dem. Han förklarade att det var omöjlighet, smärtorna var för svåra.
– Då insåg de hur allvarligt det var och trampade gasen i botten, Jag vet inte hur snabbt de körde men det måste ha gått väldigt fort,
säger Tor.
Medan ambulansen flög frampå den undermåliga vägen mellan Jokkmokk och Randijaur försökte Åsa med hjälp av Tor att ta sig från badrummet, ut i hallen, genom köket, till gästsängen i det angränsande rummet. Tor fylldes plötsligt av en känsla som gjorde situationen ännu jobbigare för honom. Han blev övertygad om att Åsas kropp försökte göra sig av med ett dött barn.
Smärtan gjorde att det tog lång tid för Åsa att ta sig de 10-12 meterna till sängen. Smärtan var obeskrivlig. Det tryckte på neråt. Hon skrek.
Tor höll Åsa i sina armar när de med små steg tog sig mot sängen. De visste att hjälp var på väg men inte hur länge den skulle dröja.
Skulle ambulansen hinna fram?
Precis när Åsa och Tor stod på tröskeln till gästrummet kom ambulanspersonalen inspringandes i huset. Det hade då gått två och en halv timme sedan Åsa fick de första känningarna i ryggen. Hon hann aldrig fram till sängen. Hon höll fast i Tor när Nils föddes på trägolvet.
– Ambulanssköterskan tog honom på lyra. Det gick verkligen undan och det var nog därför det gjorde så vansinnigt ont, säger Åsa.
Nils vägde bara 1 270 gram och Åsa upprepade samma mening gång på gång åt Tor: ”Vi mister det här barnet, vi mister det här barnet”.
– Jag såg ju hur liten han var, hur små hans fötter var. Han måste vara död, ingen klarar en sån här turboförlossning. Och är han inte död så måste det vara någonting som är fel på honom.
Åsa vågade inte vända sig om för att titta på barnet men hon hörde hur ambulanspersonalen arbetade med hennes nyfödda son.
Det sögs med slang och ett slurpande ljud fyllde familjens gästrum. Plötsligt hörde Åsa och Tor ett litet svagt ljud som skiljde sig från det andra.
Ett livstecken.
Ett ljud från Nils.
– Det kändes helt otroligt att han andades, att han faktiskt levde trots allt som hänt, säger Åsa.
Någon nämnde någonting om en helikopter. Att Åsa och Nils skulle transporteras fågelvägen från gården i Randijaur till Sunderby sjukhus.
Det diskuterades huruvida det var möjligt att landa bakom huset intill hästhagen.
Åsa som fortfarande hade jätteont och inte alls mådde bra reagerade instinktivt.
– Ursäkta men vi har faktiskt två hästar i hagen sa jag. Och du Tor, tror du verkligen att du kan ta in hästarna alldeles själv.
Hästarna är normalt sett inget problem för Tor och Åsa skrattar åt att hon mitt i all förlossningsdramatik reagerade som hon gjorde.
Det blev till slut ambulansbil till Jokkmokk medan ambulanshelikoptern startade från Lycksele.
Dottern Astrid var än så länge helt ovetandes om dramatiken hemma i Randijaur. Hon hade glömt sina badkläder när hon åkte till skolan på morgonen och trodde att det var det pappa ringde för att berätta.
I stället fick hon veta att hon blivit storasyster.
– Astrid berättade senare att hon blev alldeles illamående och satte sig ner i en snödriva, berättar Åsa.
Mor och son flögs senare med helikopter till Sunderbyn där de blev kvar i sju veckor. Varför Nils kom tidigt är det ingen som vet. Det kan ha berott på att Åsa var sjuk.
Dottern Astrid föddes helt normalt på utsatt dag och det fanns ingenting som förvarnade om den tidiga förlossningen.
Nils fick namnet ”Mirakelpojken” av personalen vid Sunderby sjukhus. Anledningen var hans hälsa.
Flickor är vanligtvis starkare än pojkar bland för tidigt födda barn.
Nils var annorlunda.
– Han behövde ingen andningshjälp förutom under tre dagar när han var förkyld. Han höll sin temperatur och kunde efter två veckor i kuvös flyttas till vattensäng. Han fick järn men behövde ingen blodtransfusion. Han slapp allt det där och var så otroligt frisk hela tiden, säger Åsa.
Den första tiden var dock långt ifrån en dans på rosor.
Det fanns tillfällen när Nils hann bli gråblå i ansiktet efter att han slutat andas, det var sondmatning dygnet runt, hans puls gick upp och ner, det var slangar, sprutor, elektroder och infektionsrisk.
– Plus att man som förälder från ett ögonblick till ett annat tvingades ställa om från en rätt normal vardag till att bli internerad på ett sjukhus med en ständig oro i bakhuvudet, säger Åsa.
Sju månader efter förlossningen lämnade Nils prematurkurvan och klev in i normalkurvan.
Han är i dag väldigt glad och intensiv kille som tycker att det är betydligt roligare att vara vaken än att sova.
Både Åsa och Tor säger flera gånger att de är imponerande av vården de fick. Från det lugna arbetet hos ambulanspersonalen till proffsigheten hos personalen vid avdelning 56 i Sunderby.
– Jag har ofta varit väldigt kritisk till sjukvården, med all rätt i vissa fall, men här fick jag uppleva motsatsen. Det snålades inte på någonting och Nils och Åsa togs omhand av ytterst kunnig personal, säger Tor.
Åsa nickar instämmande.
Hon som redan hade erfarenhet av en normal förlossning och inte hade några speciella förväntningar den här gången. Det skulle ju bara vara en lugn och fin förlossning kring midsommar. I stället försvann en tredjedel av graviditeten.
Och med en frisk och glad pojke i sin famn vågar hon tycka att det är ganska skönt att det gick så snabbt som det gjorde.
– Jag slapp ju gå här hemma och stånka, säger Åsa och ler.