Direktrapportör från dödens strand

05.42 på annandagens morgon väckte TT:s nyhetsflash jourhavande biträdande nyhetschef Anne Lagercrantz. Hon insåg snart att läget var allvarligt och beslutade sig tidigt för att TV 4 skulle skicka ett reportageteam till Thailand. Erfarne reportern Stefan Nieminen och fotografen Paul Kuchar, som gjort många jobb tillsammans, blev hennes val. Gällivarebon Nieminen, som en gång började som sportskrivare på NSD, har rapporterat från en mängd oroshärdar och katastrofområden från världens alla hörn; kriget på Balkan, invasionen av Afghanistan, Mellanöstern, ett sönderbombat Grozny i Tjetjenien och Thailand. Den 43-årige redaktören/reportern är van att jobba under extrema förhållanden, har sett mycket hemskheter orsakat av främst människor i länder där de talar ett främmande språk. Men den här gången var det en naturkatastrof med tusentals drabbade som talade samma språk som han, vilket gjorde det svårare att hålla distansen. Efter två och en halv timme i bil genom snöyra, under vilken han per telefon lyckats övertala personalen på Kallax att planet till Stockholm skulle hållas, landade det 20 minuter innan avgången till Bangkok. Tack vare ett framgångsrikt tjatande på resepersonal lyckades han senare utan biljett ta sig igenom säkerhetskontrollen på Arlanda och bort till gaten där fotograf Paul Kuchar väntade med biljetter. PÅ PLANET ÖVER TILL BANGKOK var informationen ytterst knapphändig. I taxin på väg till Patong Beach spekulerades det om en tredagarsturné. Efter att Nieminen som förste svenske TV-journalist lämnat sina första bildsatta rapporter hem till Sverige och ett antal per telefon tog sig teamet vidare till Khao Lak dit de åkte i bil över kvällen/natten och kom fram tidigt på morgonen. ? Även om vi hade hört vittnesmål berätta, var det först där på plats som vi insåg vidden av det här. Det andra berättar tar man inte till sig på samma sätt. Jag minns att jag en bit från själva stranden i Khao Lak räknade just för att kunna lämna en trovärdig rapport. När du ser en massa döda kroppar är det svårt att se om det är 20, 50 eller 100 ... Så jag ställde mig och räknade och slutade vid 100 och insåg att jag bara hade kommit en liten bit, säger Stefan Nieminen med sin lugna stämma, sittandes hemma vid köksbordet. Han fortsätter att lite långsamt och metodiskt, med korta pauser, berätta om hur det såg ut på Khao Laks enorma strand dit de snart kom. ? Det är som en backe ner mot strandområdet och så ser vi en död kropp där, en där, en där, en där ... Det ligger döda överallt. Och så ser vi att de staplar döda likt kastved uppe på lastbilsflak som ser ut ungefär som höskrindor. Därifrån lämnade han en rapport direkt till Nyhetsmorgon och därifrån rapporterade de sedan kontinuerligt hem till Sverige. I Khao Lak insåg de att det var hur stort som helst och att ingen bortre gräns kunde skönjas. Det blev 14 dagar med 20 timmars jobb per dygn innan de åkte hem och avlöstes av annan personal. Hur orkar man som reporter jobba i ett katastrofområde där, som Nieminen själv uttrycker det, döda kroppar likt kastved staplas på lastbilar? Där chockade människor springer och söker saknade familjemedlemmar och vänner. Där föräldrar förlorat greppet om barn som flodvågen obarmhärtigt tagit ifrån dem och där barn förlorat sina föräldrar och syskon. VAR GÅR GRÄNSEN för vad man får rapportera hem om? Vems historia bör, eller måste, berättas? ? Man tänker inte längre fram än dagens jobb och nästa lämning och adrenalinet pumpar. Du jobbar hela tiden med nästa sändning. Du är så fokuserad på arbetet och du tar på dig ?arbetskläderna? och sätter upp sköldar för att klara det du ska möta. På plats är det sällan några större problem. Det blir så intensivt så att du släpper inte dom här historierna in under skinnet och det får du inte göra för då bryter du ihop på en gång. Ordvalet blev oerhört viktigt. ? En gång använde jag ordet likstank och det var en del som blev upprörda av det. Varje litet ord betyder så hiskeligt mycket en sån här gång, säger Nieminen som sedan 2000 arbetar som redaktör och reporter på TV4. Han berättar vidare hur han och fotografen Kuchar bestämde sig för hur närgångna de fick vara. Innan intervjuer gjordes ?scannades? människor av och många valdes bort för att de var alldeles för chockade för att medverka i TV. ? En sån här gång måste man skydda människor och inte bara exponera dem. Jag har aldrig tidigare fått så mycket positiv kritik för ett jobb som efter det här, både internt och externt. En del journalister gick över gränsen, men på det hela taget tror jag media har fått bra betyg för bevakningen, säger han. VÄL HEMMA I SVERIGE, innan han åkte hem till Gällivare och sambon Ulla och sonen Patrik, ?scannades? han av av företagets psykolog. ? Men det är omöjligt för någon som inte varit ute på fältet att veta vad vi egentligen sett. Den bästa hjälpen var samtal med kollegor på plats, men mina direktrapporter fungerade också på samma sätt. Det var ett sätt att få ur sig allt. Hur kändes det att ta av sig arbetskläderna och komma hem ? ? Från början hade man ett uppdämt behov av sömn. Första veckan sov jag väldigt mycket, men jag kommer inte ihåg att jag har drömt något och då har man ju inte vilat. Det dröjde en vecka innan kroppen kunde börja vila. Men jag har inte drömt några mardrömmar. Det värsta var dock att tio månader senare återvända för uppföljningsrapporter från bland annat Khao Lak. ? Vi insåg inte hur tufft det skulle bli att åka tillbaka och man tog inte på sig ?arbetskläderna?. Det gjorde jävligt ont att åka tillbaka. Det första vi gjorde var att besöka en minnesvägg och att se bilderna som anhöriga hade satt upp, minnesord, det ligger små nallar och leksaksbilar där ? det var som ett slag rätt i ansiktet. Håret reste sig på armarna, säger Stefan Nieminen. Sedan berättar han om lukten av lik som slog emot honom. ? Det fanns ju inga kroppar, men lukten finns lagrad i hjärnan och den glömmer du aldrig. Allt vi såg framkallade minnena och vi var inte mentalt förberedda. Man fick verkligen ta sig i kragen för att orka börja jobba, säger han.