Först var det Gone off. En gång i alla fall. Men nu, sen i februari förra året, är det bara Frank och Måns som spelar ihop under inget namn alls. De mörschar bara på och lägger ut digitalkameravideos på internetsajter. Egentligen låter det varken särskilt bra eller snyggt. Det är bara två killar som spelar låtar de själva kommer på. Två killar som gillar Minor Threat, Docenterna och Bear Quartet.
- Vår spelning på Lördagsrock har lite kultstatus. Folk pratar om den fortfarande. De har redan räknat med frågan "och hur skulle ni beskriva er musikstil?". Måns svarar. - Jag skulle nog säga att vi spelar experimentell pop. Men det beror nog mer på resursbrist än på att vi spelar det för sakens skull. - Det blir mer en utmaning då, säger Frank. Men de drar kanske mer åt punkhållet ändå. - Från början spelade vi jättebrutalt och hardcore. Spelar man bara fort och hårt märker ingen att vi egentligen inte kan spela. Det är roligare att improvisera i låtarna. Vi behöver ju inte vara så repade heller för vi spelar typ aldrig för publik, säger Måns. Låten Det brinner skiljer sig från introverta Auxillär och Axelmakterna inomhus. Den har piano. - Texten handlar väl om någon sorts ångest, säger Måns. - Sen var det lite roligt att testa pianot. Vi har ju som ingen replokal heller så vi behöver lite lågmälda låtar som inte stör grannarna, säger Frank. Måns, som skriver alla texterna, är inne på hjärta och smärta. - Det blir lite estradpoesi sådär. Jag har en bild i huvudet av att det är smått genialiskt att skriva om fina saker för att det inte passar till musiken. Det blir lite konstigt. Vi sjunger inte en massa fantasymetaforer men kan liksom ändå growla. Rent allmänt känner de sig alltid lite vid sidan av. - Men när alla andra ändå är bättre så kan vi göra mer som vi vill, säger Frank. Dåligt likställer med tryggt alltså? Tiden har de för sig, Frank går tvåan på ledarskapsprogrammet och Måns första året på estetiska programmet. Måns har familjehedern att förvalta inkluderat en hel musikfamilj medan Frank mest spelar för att han vill och bara började. - Viktigast är att man kan hålla takten. Det är lite glest mellan inspelningarna och repen. Det hinner oftast gå flera dagar innan de träffas och spelar. - Det är bra för karaktären att spela musik, säger Frank. - Och roligt att göra på söndagarna. När Frank mer manglar på bakom trummorna så är Måns lite överallt vid micken. Han ligger ner, sparkar eller hoppar så micksladden åker ut. - Man är lite bedövad på scen och ser inte publiken framför. Jag är inte så rädd för att röra mig, det blir roligare så. Nu har de ju inte spelat ute fler gånger än handens fingrar men Måns har hela tiden snyggaste kicksen och poserna i huvudet. En dag ska de stå där på Lillan och vara grymma. - Det är viktigare att göra ett snyggt litet skutt än att spela ett riff som ingen ändå hör, säger Måns.Det Nya Gardet: Brutalt är melodin
Är du född på 1990-talet? Grattis. Det är ni, generation Z, som har kollen nu. 1980-talisterna åker ut i kylan när de mer intressanta 1990-talisterna dyker upp. Puss har träffat stans främsta 17-åringar och bländades av deras idéer och stil.
Foto:
Så jobbar vi med nyheter