"Det krävs att man gör olika saker för att kunna bo i Soppero"

En stor del av Simon ­Marainens liv tillbringas i bilen till och från ­spelningar. Vi ses när han pausar under sju och en halvtimmes­resa från hemmet i Nedre Soppero till en spelning i Umeå.

Ditt band Ára spelar pop och jazz­musik blandad med jojk, är det kontroversiellt att göra så med jojken?

– Så fort man tar in instrument blir det ju en helt annan sak, jojken är a cappella traditionellt. I Ára har vi ­hittat vårt sätt att uttrycka oss med det vi gör, för oss är det inte annorlunda.

– Vi har visionen att jobba fram ­musiken långsamt och inte skynda på något. Vi har ett mål att skapa oss en större publik, framförallt i södra Sverige och även spela mer utomlands.

Har ni någon ny skiva på gång?

– Vi har skisser på nytt material så nu är det bara att finslipa. Vi hoppas att blir klara med studioinspelningarna nu till hösten.

I SVT-dokumentären Från Sápmi till Botswana träffade du Bots­wanas urfolk sanfolket, hur var det mötet?

– Det var väldigt kul, vi var ner till ­Botswana och det är något jag kommer att minnas för resten av livet. ­Dokumentären speglar mer mitt liv och vad som händer vid sidan av musiken, än vad namnet kanske antyder.

Hur var det att föra samman er musik?

– Musiken blev lidande på grund av tidsbrist, med sådana här projekt ­önskar man alltid att det hade funnits mer tid.

– Det är klart att musiken var en ­viktig del, men det blev främst ett ­kulturellt möte där vi möttes för att få förståelse för varandras folk och ­kul­turer, än ett ärligt musikaliskt möte.

Vad lärde du dig av sanfolket?

– Jag såg många likheter. Som urfolk tror jag att vart man än befinner sig i världen så ser problematiken väldigt liknande ut och förutsättningarna är väldigt lika i mångt och mycket. Den samiska kulturen har överlevt och står i dag väldigt stark.

– Jag tror att många urfolk runt om i världen strävar efter att få den ­status som vi samer har i dag, även fast vi fortfarande har en väldigt lång väg kvar att gå.

Är du politisk i din musik?

– Jag vet inte om jag är så jätte­politisk, jag går nog inte i bräschen för ­kampen mot gruvor eller något ­specifikt. När jag står på scen är det impulsivt och kommer från hjärtat, jag har aldrig en specifik agenda.

– I mitt mellansnack pratar jag ofta om modersmålet. Att man inte ska skämmas över den man är utan vara stolt över sin bakgrund och kultur, men det gäller ju allt, inte bara det ­samiska.

Hur går det till när du skapar musik?

– Den kreativa processen pågår hela ­tiden, vare sig man vill det eller inte. Det är alltid något som surrar i huvudet och när det känns färdigt kanske jag bandar det i telefonen.

– Allt runtomkring i livet återspeglas i det krea­tiva, händer det inget speciellt i livet eller inom dig själv återspeglas det i det kreativa. Jag tror att det finns ett behov av att få ut vad du upplever, det går inte bara att ta in allt, du måste få ut det också.

Ditt liv verkar innehålla mycket kontraster, från Nedre Soppero till spelningar runt om i Sverige. Hur hinner du med allt?

– Periodvis är det mycket resande, men våren har egentligen varit lugn. Jag har kunnat jobba hemifrån och det har inte varit så många gig. Jag har hunnit vara med i renskogen. ­ ­Sedan får man alltid försöka planera lite, sin ­vardag och karriären, familjen och samtidigt ta hänsyn till min sambo Beatrice och hennes göromål. Allt går inte att planera heller, ibland måste man göra de jobb som dyker upp.

Hur ofta går musiken i första hand? Är det svårt att kompromissa med det?

– Visst är det svårt ibland, jag brukar tänka att det alltid är något som blir ­lidande. Hade jag velat satsa stenhårt på musiken och mitt konstnärskap hade jag kanske inte bott kvar i Soppero, men det är ett aktivt val att göra det. Att få vara nära ens marker och hemmet som jag har där. Det är inte sagt att det hade blivit bättre av att flytta heller, det kanske är mer ­ärligt att verkligen sträva efter att ha sitt liv där man trivs, där man vill bo och verka.

Hur har det förändrat ditt liv att få barn?

– Áile-Elida blir två år i september och självklart är det en stor förändring, men jag tror inte att man ska sluta drömma och leva för att man får barn. När jag är hemma så är fokus alltid på henne i första hand.

Har du varit pappaledig?

– Jag har inte haft någon period där jag sagt att nu ska jag bara vara pappaledig, jag kan styra mycket över min tid själv och vara mycket hemma.

– Hon följde med på turné när hon var fyra-fem månader, över 200 mil i bil. Jag ser inga problem med att vara förälder och leva det här livet. Har man viljan och lite förberedelse så går allt.

Du är uppvuxen i en kreativ familj, din mamma Randi är ­silversmed och din pappa Thomas författare och slöjdare, hur har det påverkat dig?

– Det har självklart påverkat mig och format mig till den jag är. Att ha föräldrar som tror på en och pushar en betyder jättemycket. Jag kommer ihåg när jag berättade för morsan att nu ska jag livnära mig som frilansare och säga upp mig från jobbet. ”Jo, självklart ska du göra det om du vill”, sa hon – det var inget snack om det. Men det har aldrig varit något tvång att hålla på med det konstnärliga.

– Jag var egentligen relativt gammal när jag kände att jag ville göra det jag gör nu, i 25-årsåldern.

Hur bestämde du dig att ta ­steget att säga upp dig och satsa på musiken?

– När jag var kring 25 kom tankarna att jag kanske kunde leva på det – leva min dröm. Det har fungerat ­väldigt bra. Jag har gjort mig ett namn, är en erkänd jojkare i dag som får många förfrågningar. Jag kan försörja mig själv och min familj på min röst.

– Jag kommer aldrig mer att jobba som anställd, det finns inte i min värld. Jag kommer aldrig att tjäna ihop de där ­pensionspengarna men vad som är trygghet är relativt. Är det inte ­tryggare att stå på egna ben än att vara anställd och riskera att bli uppsagd?

Du jobbade som reporter på sameradion.

– Ja, det var kul på sitt sätt, jag ­gilla­de att sitta och redigera ihop intervjuerna när de var gjorda. Det värsta var att ringa runt och fråga om folk kunde ställa upp på intervjuer. Många gånger inom det samiska är det så att väldigt få intervjuobjekt är involverade i så mycket och då kändes det ibland som att man var en börda när man gång efter annan ringde och bad om att få göra intervjuer.

Kommer du ihåg när du stod på scen första gången?

– Jag läste mina dikter för första gången på scenen när jag var 20 år. Sen började jag jojka när jag var kring 22–23. Det är en välbehagskänsla, det blir ett behov av att få stå där också. Nervositeten som fanns där i början har släppt helt. Det är väldigt få gånger som jag är nervös nu.

Hur är det att stå på scenen som skådespelare kontra musiker?

– Det är musiken som jag framförallt brinner för, även om teatern också ligger mig varmt om hjärtat. Jag behärskar musiken bättre. Att gå in i en roll och komma ihåg flera hundra repliker är en större process – det kräver oerhört mycket. Men när du börjar känna dig trygg i rollen du ska göra och hittar dig själv är det väldigt kul, det blir samma kick som när jag står på scen med bandet.

– Jag spelar huvudrollen för andra gången i Klemetspelet på Nordlandteatern i Mo i Rana i sommar. Det är en väldigt stor grej, inte bara för mig utan för hela området. Förra året var det fyra spelningar med 2 500 personer i publiken och i år blir det en ännu större satsning. Det är lite synd att de jobb man gör ofta inte hörs till Norrbotten.

Hur menar du?

– Det är som att jag har ett större namn utanför Norrbotten, många gånger känns det som att min hemmaplan inte är här, jag har inte den arenan här. I Västerbotten, framförallt i Umeå, har jag gigat väldigt mycket. Det finns väldigt få arenor att stå på i Norrbotten. Det enda kulturella som finns är i Luleå och söder om Luleå. Det är jäkligt synd. Det är väldigt sällan jag får något tillfälle att göra ­något i Kiruna.

Vad jobbar du med just nu?

– Jag sitter hemma och skriver manus till barnradioteater. Det är att tack vare att sådana jobb dyker upp som jag kan jobba hemifrån. Det krävs att man gör olika saker för att kunna bo i Soppero, en plats som ter sig som mitt ute i ingen­stans för många.

Vad handlar radioteatern om?

– Den är ganska politisk egentligen. Det handlar om en flicka som bor i naturen med allt som finns runt om kring. En dag så kommer det ett gruvföretag dit som ska anlägga en gruva. Då flyr hon från klippan där hon bor, in i ett tunnelsystem och de ­stora maskinerna kommer efter. Det är en kamp på liv och död om att försöka rädda sitt hem.

Hur är det att skriva för barn?

– Jag har skrivit en barnbok tidigare och flera säsonger barnradio till ­sameradion. Det är otroligt kul att ­försöka tänka som ett barn och använda sin fantasi, att få utlopp för de ­sidorna. Jag producerar allting själv. Det är kul att leka med rösten och i den här följetongen har jojken varit väldigt central.

I dokumentären Från Sápmi till Botswana pratar du mycket om hur det är att föra vidare arvet som renskötare, känns det som en press?

– På något sätt är det ju det. Jag hade en bror som gick bort, han var alltid i skogen, själv har jag inte varit lika ­flitig. Nu har det till stor del ­fallit på mig om vi ska ha några renar ­eller inte.

– Självklart vill jag föra det vidare, så att min dotter Áile-Elida, ska ­kunna göra ett aktivt val. Det betyder också mycket för mig att föra vidare det som var min brors liv, det finns många ­aspekter i det.

Hinner du med det livet som artist?

– Jag försöker hinna med allt, ofta får jag fråga om hjälp. Jag är lyckligt ­lottad som har nära och kära runt omkring mig som stöttar och hjälper, det är jag tacksam för.

– Hade jag varit ensam och försökt leva det livet skulle det vara svårt.

Dina två bröder, Gustav och ­Henrik, gick båda bort under förra året, hur klarade du av det?

– Gustav, ”Gustu”, blev 29 år och dog i januari förra året, Henrik, ”Heaika” blev 21. Det har varit tufft, man hade knappt hunnit sörja första brorsan innan det andra hände. Det känns som att man står på ruta ett hela ­tiden.

– Det är tragiskt, jag funderar ofta på varför och hur det kunde bli som det blev. De valde ju själva att ta ­livet av sig, men man kommer aldrig att få några svar hur mycket man än grubblar och tänker på det.

Känner du dig aldrig arg eller besviken på att de tog sina liv?

– Det är ingenting som blir bättre av att man blir arg, det är nog snarare tvärtom – då går man runt och bär på en ilska som man aldrig kommer få någon respons på. Jag försöker vara glad över de åren som vi fick tillsammans.

–Det är väldigt viktigt att sörja och att inte försöka mota bort de tunga ­perioderna samtidigt som det är viktigt att försöka se det positiva som finns också. Att acceptera att visst det är tungt i dag men imorgon kanske det känns mycket bättre.

Har det svetsat samman er som familj?

– Man kommer ju på något sätt närmare varandra. Det är något som ­präglar allihopa, du vet om att alla går och tänker på samma sak dygnet runt.

– Vi har samma smärta och sorg inom oss. Men man behöver inte säga så mycket i ord. Vi pratar mycket minnen, om hur det hade varit om bröderna varit i livet, vad de hade sagt nu, hur de var, runt matbordet eller över en kopp kaffe.

Vad får dig att skratta?

– Det är en svår fråga, goda vänner, ­Áile-Elida och Johan Peterson i humorprogrammet Partaj. Jag har sett många Youtube-klipp med ­honom när jag varit på turnéer och haft det som allra tyngst. Han gör så otroligt många bra rollgestaltningar.