Det är ett smärre projekt att intervjua Sven Björklund, men vi når honom en sen oktoberdag mitt i den kreativa processen inför Klungans nya föreställning, På rätt sida om okej.
När förstod du att du hade förmågan att få folk att skratta?
– Jag har nog alltid hållit på att slamsa och tramsa och sökt mig till personer som har liknande humor. Det föll sig naturligt. Man vill ha roligt.
Jag hittar inga skådespelare i din släkt. Hur kom det sig att du gjorde det yrkesvalet?
– Det där är det ingen som begriper. Det är en gåta även för mig. Det var på 1980-talet som jag upptäckte hur kul teater är. Luleå kommun erbjöd olika typer av sommarjobb och jag valde teater. Det var otroliga roliga somrar. När man satt där första dagen kunde man inte begripa hur i helsicke det skulle gå att få ihop en teaterföreställning med alla dessa osannolika karaktärer. Jag vet inte om det alltid blev så bra, men vi hade fruktansvärt roligt.
Hur föddes humorgruppen Klungan?
– Jag tror det var när Mattias Fransson arbetade som programledare på SVT för ett program som hette Tiger. Han ringde en dag och ville att jag och Olof Wretling skulle göra några sketcher. Programmets producent var Carl Englén. Det klickade direkt. Vi blev som förälskade. Vi kände att vi hittade en ton hos varandra.
Er första ambition var att ge projektet Klungan ett år. Nu har det gått tio sedan starten 2003. Håller ni på att bli vår tids Hasse & Tage?
– Nej, nej. Huu, nej, så långt har vi inte kommit. Vi pratar inte om framtiden. Vi gör föreställningar utifrån att det fortfarande känns roligt och att vi vill jobba tillsammans.
En del beskriver privatpersonen Sven Björklund som tillbakadragen. Är du blyg?
– Haha, jag tror att jag är lite så. Och nu blir man nyfiken, vem har du pratat med?
Hur stämmer det överens med skådespeleriet?
– Som jag ser det är det väldigt stor skillnad på vara Sven Björklund och hålla ett föredrag om någonting eller att gömma sig bakom en karaktär som exempelvis Lars Stenberg eller Anniki. Det hjälper till otroligt mycket att kunna kliva in i en roll.
En vanlig missuppfattning kring humor i stort och även om er i Klungan är att ert material bygger på improvisationer. Bengt Strömbro tar effektivt död på myten i vårt extramaterial som publiceras i dag på webben. Klungan jobbar stenhårt efter manus. Varför?
– Texten är The shit. Ibland kan en text födas ur en improvisation, men den blir aldrig helt klar. Mycket handlar om rytm. Det kan handla om var man lägger varje kommatecken. Du måste lägga ned möda på att hitta exakt det rätta ordet för att skämtet ska bli roligt.
Hur skapar du dina karaktärer?
– Det är väldigt olika. Oftast är det utifrån en röst. Att man sitter i bilen och småpratar med sig själv och så hittar man nån röst. Vi hjälper varandra i Klungan och ger varandra feedback på röster. Man får höra att ”den där rösten skulle passa bättre här ...”
En av dina mest kända karaktärer är Patrik Larsson. Finns han i verkligheten?
– Det gör han säkert. Det där är en ganska urtypisk kille som finns i hela Sverige. Det är ju roligt, man måste ju inte växa upp.
– Patrik Larsson-karaktären inspirerades av Fredde Granberg, trummis i Randy. När han började i Fireside tyckte alla att han pratade så roligt, men det var aldrig så att jag tänkte på honom när jag skapade karaktären, utan det handlar mer om att man hör en rolig röst. Det finns en fin energi i rösten som man kan jobba med.
Vilken karaktär gillar du mest att göra?
– Det är väldigt olika. Efter TV-programmet Ingen bor i skogen var jag väldigt less på Lars Stenberg och Agneta Fagervall-Olsen, men efter ett tag är det kul att få plocka upp dem igen. Det handlar också om vilka idéer som kommer till en och vad man kan göra med karaktärerna.
Folklivsfanatikern Job Andersson är min personliga favorit. Hur föddes han?
– Han hette till en början Gömgubben och dök upp på Klungans första föreställningar. Då var han mer våldsam. Jag kommer ihåg att Olof fick bära benskydd, när jag drog på honom över benen med gubbens käpp. En gång missade jag benskyddet och träffade knät – svinhårt. Jag tror att han har förlåtit mig i dag.
–Job var en karaktär som jag och Olof ofta slamsade med. Sedan skrev jag texten och då blev han folklivsfanatiker.
Karaktären Lars Stenberg föreställer jag mig bor på Örnäset och efter sjukpensioneringen ser man honom på en bänk utanför Smedjan – har jag fel?
– Örnäset och sitta vid schackspelet, det är ju det Lars Stenberg gör. Han var med första gången i Jag är en fågel nu. Den skrev vi när vi lånade ett hus i Italien under en månad. Det fanns inte så mycket mer att göra än att sitta där och titta ut över en tjusig dalgång, lyssna på näktergalar och skriva. Jag och Mattias gjorde en improvisation och ur det ögonblicket föddes Lars Stenberg.
Du har jobbat på Gulins i Luleå och samlar på slipssorten Trevira. Är du noga med ditt klädval?
– Nej, jag var det tidigare. På senare år har jag tappat det. Jag gillade de där Trevira-slipsarna. Jag har ganska många faktiskt.
Vilken dålig vana skulle du vilja bli av med?
– Att jag har svårt att avsluta saker. Det kan handla om allt från att skriva till att städa.
Hur ser skrivprocessen ut i Klungan?
– Ibland sitter vi alla fyra tillsammans, ibland sitter man ensam. På senare tid har vi testat att ”skypa” eftersom vi lever så utspridda i landet. Det har fungerat rätt så bra.
Vad kan vi förvänta oss av er nya föreställning På rätt sida om okej?
– Det blir en föreställning som är baserad på ljud. Det kommer nog att bli en ganska klassisk Klungan-föreställning, där fokus kommer att ligga på ljudet.
Kommer det att vara karaktärer som vi känner igen?
– Det kommer det nog att vara. På ett eller annat sätt.
Hur mycket av föreställningen är redan klar?
– Egentligen är ingenting klart. Birgitta (Egerbladh, regissören) ansluter först om ett par veckor. Då ska vi sammanställa texter och gå ut på golvet. Det finns ganska mycket material, men det är svårt att säga vad som ska vara kvar. Vi har inte plockat fram synålen än och försökt att foga ihop alltihopa.
I Klungan utför ni ofta en balansakt mellan komik och tragedi. Varför känner ni er hemma i det gränslandet?
– Om jag talar för egen del så finns det något hisnande när det är höga insatser. Att det finns nåt mörker bakom och det är först då som det kan bli på riktigt. Samtidigt kan det bli fruktansvärt hemskt, när man misslyckas med balansakten, när man inte är bra och timingen blir fel och hela rummet blir jättekallt. Jag har varit med om att allt man säger låter hårt och vårdslöst. Det är fruktansvärt. Det är ju aldrig vår mening utan det är snarare så att man ska känna för alla karaktärerna även om de beter sig.
Nämn tre personer som får dig att skratta.
– Peter Apelgren, fruktansvärt rolig. Skellefteåtjejen Helena Lindegren i Stockholms improvisationsteater, en enorm talang. Det finns så många, men en som har någonting är Amy Poehler som tidigare var med i Saturday Night Live.
Finns det någon möjlighet att radiosuccén Mammas nya kille kan återuppstå?
– Egentligen finns det inga större hinder. Det är dock en stor apparat att få ihop.
Klungan har gjort succé på scen, i radio och i TV. När kommer Klungan – The Movie”?
– Vi är väldigt peppade att göra mera tv och mer film. Vi har faktiskt försökt. Vi har haft bra idéer, men det har brustit på olika ställen. Förhoppningsvis kommer det väl ...