Det gigantiska höstpusslets tid
Frågan är numera den första vi får av alla vänner och bekanta. Det är nästan värre än när jag gick elva dagar över tiden med bebin.
Tomten ser dessvärre fortfarande ut som ett sorgligt sandhav med några kvarglömda grushögar här och där.
- Men skulle inte han ha kommit redan för två veckor sedan? Eller var det tre?
- Varför låter du så andfådd förresten?
Mamma har glömt att hon köpte oss trådlösa telefoner i inflyttningspresent. Medan jag pratar i telefon och rabblar fula ramsor om traktorförare byter jag numera samtidigt blöja, skurar upp banankladd från golvet, bär ner bebin från övervåningen samt rastar Syrran i talldungen bakom vårt hus.
Det är det gigantiska höstpusslets tid. Frågan är hur vi ska få vardagen att funka. Och hur vi ska få traktorföraren att komma och fixa vår tomt.
Bebin, som fyllde två alldeles nyss, pusslar med sina nya, stora färgglada bitar. Ibland förvandlas pusselbiten till ett flygplan som flyger all världens väg.
Själv pusslar jag och maken med jättepusslet där inga bitar verkar passa ihop - i varje fall tar det en evighet att hitta rätt. För det mesta gör jag som jag alltid gjort med urtrista pussel, jag fuskar och tvingar ihop två bitar. Bara man skarvar dem lite i kanterna och trycker till ordentligt så får man dem till slut att hålla ihop någorlunda.
Jobb, dagis, skola, fritidsaktiviteter och försöken till ett socialt liv däremellan ska fogas samman. Logistikproblemen är en utmaning värdig vilken stor tänkare som helst.
- OK, om du skjutsar mig till skolan så följer jag sexåringen till klassrummet, under tiden så kör du bebin till dagis, sen promenerar jag mot dagis och så möts vi halvvägs. Vilken väg ska jag gå?
Bebin, som sitter fastspänd i baksätet, har full koll på läget och sammanfattar livet kort och koncist:
- Mamma jobba, pappa jobba. Tattåån (traktorn), innan han klämmer i med det viktigaste av allt:
- Dunka basket. Max dunkar, Ludde dunkar.
Efter att bebin och sexåringen är ordentligt avvinkade på respektive ställe hinner jag och maken fördjupa vår relation och umgås som två vuxna en stund i bilen på väg till jobbet:
- Vem av oss tar bilen nu? Vi måste hursomhelst hinna handla mat under lunchen. Fixar du det och sedan parkerar du bilen utanför mitt jobb så jag kan sticka till dagis så fort jag slutar? Du måste också skynda dig hem, kanske tigga skjuts av någon? Då kan du skjutsa scoutgänget, det är vår tur att köra den här veckan. Vem av oss fixar matsäckarna till i morgon? Och bakar till fikaförsäljningen på matchen? Vilken tid ska tonårsgrabbarna hämtas? Hinner vi äta middag tillsammans?
Innan bildörren smäller igen efter mig och jag springer in på jobbet hinner jag hojta till maken att inte glömma att kränga lite kalsonger, strumpor och trosor till arbetskompisarna, det är ju vår vecka att dra in pengar till basketlaget. Dessutom är det hans tur att ringa och tjata på traktorföraren som aldrig kommer och fixar vår tomt.
Sommarens lata dagar (slitet med husmålandet har redan fallit i förlåtelsens glömska) står i en bjärt kontrast till hösthetsen. Snart kommer frosten. Tjälen. Snön.
Men när kommer traktorföraren?
En morgon tar min ansiktskräm slut och jag bestämmer mig för att lyxa lite och kilar iväg under lunchen för att köpa lite finare fukt, inte bara apotekets basic denna gång. (Because I?m worth it. Typ.)
Butiksbiträdet i fina butiken tittar på mig och börjar prata om en kräm för "mogen hy". Jag vänder mig om för att kolla om hon plötsligt börjat expediera någon kund längre bak i kön, för själv har jag knappt vuxit ifrån Clearasil-perioden.
Kön bakom mig är tom.
Lommar efter biträdets rekommendationer hem med en "ultraliftkräm" som utlovar slätare hud redan efter första appliceringen, efter en månad ska rynkorna vara reducerade och huden fastare.
Rynkorna?
Jag säger bara en sak tjejer, lita aldrig på en traktorförare! De ger en bara gråa hår och plöjer fåror där man minst av allt vill ha dem.
Trevlig helg!
Så jobbar vi med nyheter