Du har arbetat med invandrarfrågor på Invandrarservice under 20 år. Hur sammanfattar du de åren ur ett invandrarpolitiskt perspektiv?
- När jag började 1989 rådde det ett mycket mer positivt klimat. Människor som sökte permanent uppehållstillstånd bemöttes på ett annat sätt. Det fanns en stor humanism ända fram till mitten av 1990-talet. I dag är attityden gentemot invandrare mycket hårdare. Jag anser också att EU-länderna påverkar situationen genom att ha en strävan att skapa en gemensam strategi. Det gör att länder som har en restriktivare inställning gentemot invandring blir normbärande. Länder som Sverige, som i grunden har högre tolerans, sänker sina ambitioner för att EU ska komma fram till en enhetlig linje.
När du tittar tillbaka. Vad är du mest stolt över när det gäller din egen insats?
- Jag tror att det är vårt samarbete med andra parter. Föreningsliv och näringsliv men också enskilda lulebor som vi har samarbetat med. Vi har varit öppna och välkomnat andras initiativ. Vi har inte slutit oss.
Är det något som du personligen valde att driva när du började?
- Nej, det var i september 1989 som en man kom in till kontoret och sa att han skulle vilja göra något. Och på den vägen är det. Just då hade vi två eritreaner som behövde en vänskapsfamilj i Luleå. Det fungerade jättebra och så har vi bara spunnit vidare på det. Vi insåg att många faktiskt ville hjälpa till och vi har byggt upp en egen modell kring det sättet att jobba på.
Vad har varit svårast?
- Det var när vår verksamhet på Kronan i Luleå, Spiran, totalförstördes av en brand 2008. Vi hade en jättebra verksamhet som stod på flera olika ben. Och vi kunde hjälpa många in i arbetslivet. Efter branden halverades verksamheten. Och vi har inte kunnat jobba tillbaka allt det vi förlorade.
Sedan den 1 december 2010 har Arbetsförmedlingen, efter beslut av regering och riksdag, fått överta en stor del av ansvaret för nyanländas integration. Ni har tappat mark. Hur fungerar det?
- Det svåra är att släppa taget. Vi tycker ju att vi efter många år har hittat en bra modell för hur vi jobbat med nyanlända flyktingar och det känns svårt att släppa taget om något som man verkligen vet fungerar och tror på. I stället har vi fått tänka om och jobbar nu på ett helt annat sätt. Vi har fortfarande ansvaret för samhällsorienteringen men med ett helt nytt uppdrag. Vi ska sätta samman grupper efter etnisk tillhörighet med ledare som har samma bakgrund. Det svåra är att hitta gruppledare med samhällskompetens, rätt etnisk tillhörighet och dessutom med pedagogiskt utbildning.
Kan Luleå erbjuda det som krävs för att ta emot nyanlända i dag?
- På flera områden, ja. Men definitivt inte när det gäller bostäder. Vi ska ta emot 60-100 nyanlända i år enligt ett ettårigt avtal. Men med bara 20 lägenheter att erbjuda så går inte ekvationen ihop. Trots att vi gör allt för att vaska fram lägenheter som att ringa runt till privata hyresvärdar och söker i annonser så går det trögt. Vi måste alltså säga nej till personer som vill flytta till Luleå.