Det ser stilla ut på tomten när vi glider in i kvarteret. En varm augustiförmiddag börjar ta form och hemma hos familjen Juuso i Rutvik utanför Luleå startar dagen efter en ovanlig sovmorgon.
– Jo men vet ni, fyrklövern sov riktigt länge i dag. De fyra minsta brukar dra i gång vid halv sju men nu var den nog närmare halv åtta, säger mamma Helena när vi stigit in i huset som rymmer nio barn, två vuxna, tre hundar och en hamster.
Det kan låta som att kliva in i ett kaos, men faktum är att det är en trygg och stabil känsla som vilar över huset. Nog för att det låter om både barn och hundar då och då, men inga skrik eller dån.
Barnen. De nio. Det centrala i Helena och Per-Eriks liv. Just den förmiddag vi är där har frukosten just avverkats, ett par av barnen pysslar om hundarna, en av tvillingarna diskar, några av tjejerna är ute och hjular medan grabben Filip cyklar galant på ett hjul runt kvarteret. Helena var tydlig med sin starka vilja och önskan att ha många barn när hon och Per-Erik träffades för 16 år sedan och de redan hade ett barn var från tidigare förhållanden. Han hade aldrig tänkt på livet utifrån det perspektivet men kärleken var ett faktum, så varför inte?
– Det har verkligen bara varit roligt att haka på den viljan. Det är en fantastisk resa vi gör, säger Per-Erik där han står och torkar av diskbänken.
Diskmaskinen går åtminstone två gånger per dag. Den sköts av de vuxna men töms oftast av äldste barnet Fredrik. I övrigt har de delat upp det tämligen tydligt vad gäller ansvaret. Per-Erik är familjens kock som veckohandlar, sköter aktiviteterna utanför hemmet, bilarna, poolen och alla byggnationer i huset. Helena har koll på barnen, städningen, tvätten, alla kläder och sköter allmän logistik plus planering. Barnen har lärt sig att hjälpa till i hemmet och att hjälpa varandra väldigt mycket. Fanny, Frida och Freja har tillsammans koll på hundarna och hamstern.
– Jag är nog lite av en arbetsledare här hemma. Det är jättekul. Vi har verkligen roligt. Men det är klart, vi har haft tur. Bara fått friska, levnadsglada barn som sover och äter bra. Och det är full rulle förstås. Vill man kunna sitta still med sin kaffekopp ska man inte skaffa så här många barn. Så är det ju. Man kan inte stanna upp och lata sig för länge för då blir det snabbt rörigt. Jag ser alla sysslor som en del i det självvalda konceptet storfamilj, och då blir ingenting tråkigt eller betungande. Snarare en vardaglig påminnelse om min stora lycka, menar Helena.
Hon och maken har mången gång fått reaktioner på sitt val att bilda storfamilj.
– Det är inte ovanligt att de tror man gör det här på grund av tro, eller att det liksom ”bara blev” så här. Men för oss har det varit väldigt planerat och utstakat. Älskar man barn och har fått gåvan att kunna skapa dem tillsammans är det svårt att sluta. Barn är en otrolig glädje, ger massor av kärlek, så får man energi och håller sig ung. Det man tycker är roligt vill man ha mer av. Man ska följa det som känns bra, då blir det bra, säger Helena som till vardags jobbar som operationssjuksköterska medan Per-Erik är drifttekniker, båda på sjukhuset i Sunderbyn.
– När de äldsta barnen Linnea och Christoffer kommer hem får man ett snabbt kvitto på hur stark kärleken är mellan alla syskonen. Då vill man bara frysa tiden och önska att de aldrig ska flytta hemifrån mer. Längtan efter dem är stor då vi alltid brukar vara tillsammans. Att sitta alla 13 runt matbordet är en fantastisk känsla och upplevelse. Då vet man att man är lyckligt lottad och njuter av varje minut.
Hon har mellan graviditeter och perioder hemma kunnat återgå till jobbet på sjukhuset regelbundet.
– Jag stortrivs med mitt jobb. Och nu när alla barn går i förskola eller skola jobbar vi ju båda, men jag jobbar bara deltid för att hinna vara med barnen också. Det är ett späckat schema med alla aktiviteter, så på somrarna ser vi till att ha så lite som möjligt planerat och att båda två är föräldralediga hela sommarlovet. Vi försöker att hinna med alla barnens olika önskemål anpassat efter ålder utan att varken stressa för mycket eller jämföra oss med andra familjer. Viktigast är att göra det som fungerar bäst för vår familj, och ge barnen en så bra uppväxt som möjligt. Inte ha fler bollar i luften än man klarar av, säger Helena.
Sedan dyker ett ord upp. Tålamod. Extra viktigt när det är många små barn med många viljor, och alla åldrar som gärna vill både leka, retas och testa ofta, är att ha stort tålamod och förståelse för hur barn fungerar i grupp säger Per-Erik och Helena. Att följa bra rutiner och tidigt lära dem visa hänsyn och respekt för varandra plus att komma ihåg att de alla är olika individer som inte ska jämföras med varandra då det också kan ge konflikter i en stor barnaskara.
– Alla måste få ta plats och få samma uppmärksamhet. Lägger man inte ner tid på barnen när de är små, har man svårare att kunna forma dem som äldre, säger Helena.
Ett annat ord dyker upp. Prioritering. De menar att det mesta handlar om det. För Juusos del blir det inte några Thailandsresor eller hotellnätter för tillfället, de bygger hellre om huset och åker på kortare resor i stället.
– Men vi har en bra budget som håller och kan leva gott här hemma. Jag brukar tänka, varför ta in på hotell när vi kan krypa upp i vår soffa eller säng och ha det gott?
Ett eget val de gjort, är att få barnen att sova i egna sängar från födseln.
– Man kan rå om och krama barnen hela dagen lång, men när kvällen kommer är det dags att sova. Då alla vet att sömnen är viktig för att orka, växa och må bra, finns det inget att fundera på. Gör man det till en naturlig rutin från när barnen är små blir det heller inget problem, snarare en viktig trygghet. Eftersom storsängen inte rymmer hela familjen får inga barn sova där. Men på morgonen kommer de för att kramas och då är den fylld till brädden, skrattar Helena.
Att ta hand om varandra som par är också väldigt viktigt menar makarna Juuso som i sommar firade tioårig bröllopsdag av 16 år tillsammans.
– Vi har en stund varje dag då det bara är vi. Det är viktigt. Att krypa upp i soffan tillsammans på kvällarna, kanske fika, se film eller somna, men ändå finnas där, bara vi för varandra, det är vi bra på, säger Per-Erik.
Är ni kära?
– Ja, oerhört! Utan en stark kärlek i grunden mellan oss två skulle det här aldrig gå, säger Per-Erik och Helena fyller i:
– Jag är så oändligt tacksam att jag träffade en så fin man och underbar pappa som ville förverkliga den här drömmen. Då barnen tar mycket tid av dagen är det skönt att veta att vi alltid får vår tid på kvällen.
Äldsta hemmaboende barnet just nu är Fredrik, 14 år. Hur är det att vara en del av en sådan stor familj och dessutom vara störst kan man undra.
– Det är roligt. Och man kan ju rätt så mycket nu. Det blir till att hjälpa till en hel del. Just nu sparar jag till en moppe också.
Har du själv funderingar på att ha barn längre fram?
– Ja, men inte så här många. Jag vill kanske ha två. Det räcker så.
Fredrik, Fanny och Filip bor på övervåningen. Alla fyra skolbarnen har eget rum. Småsyskonen delar. Fyra sovrum nere och tre uppe räcker i det hus de byggde år 2003 och som knogats att byggas ut lite här och var, bland annat står en större hall på plats sedan i somras.
– När vi byggde huset var vi många här i kvarteret med barn i samma åldrar. Vi hade tre barn på den tiden. Sedan blev det som att de andra slutade skaffa barn och vi fortsatte, säger Per-Erik med ett skratt.
Filip, tio år, kommer förbi köksbordet. Han berättar att han tycker det är roligt att vara så många.
– Det händer alltid något. Och man har alltid någon att vara med.
Fanny, tolv år, får frågan vad hon gör om hon vill ha mamma eller pappa för sig själv en stund.
– Jag gillar att åka in till stan med bara mamma. Shoppa, äta mat, titta runt. Det är kul. Eller åka och fiska med pappa.
Någon regelbunden barnvakt eller hjälp hemma har inte paret Juuso och tycker sig inte behöva.
– Har man satt så här många barn till världen måste man se till att ha en vilja och en plan för att klara uppgiften. Allt handlar om val och prioriteringar här i livet. Att vara beroende av andra vill jag inte. Det är jag och Perra som har skapat den här underbara familjen, och det är en stor och livslång rikedom att få leva i den, säger Helena och det syns att hjärtat glittrar starkt i ögonen på henne.