Jag säger det direkt, Foajén i Kulturens hus är verkligen en deppig lokal att kolla på ett band i. För kvällen åtta personer starka Glesbygd’n spelar rootsreggae och det finns något väldigt tilltalande i deras regionalism och jamaikanska tonspråk översatt till Arvidsjaur-bondska, något som bör uppmuntras och glädjas över. Som sig bör präglas texterna av ett socialt och miljömedvetet patos som man visserligen inte kan tycka illa om men som samtidigt är lite tröttsamt; även om språket är nytt är budskapet detsamma som alltid. Den lille mot den store, ta hand om planeten och rötterna. Det är fint men eftersom de spelar en slags musik som i mångt och mycket fulländades redan 1976 så gäspar jag lite, och inte bara för att det är torsdag kväll i foajén på Kulturens hus. Men det är reggae det här, och det vore dumt att förvänta sig något annat. Och accepterar man premisserna är det lätt att gilla Glesbygd’n, för de är bra, bättre än många. De har ett märkligt häng i sina låtar, varenda takt är på väg att upplösas, falla ihop, innan nästa kommer, tight som en kroppsstrumpa. Och sångaren, Arvid Andersson, är en av Sveriges bästa, alla kategorier. Och lyssnar man bara lite extra så hör man influenser från såväl folkmusik som jazz. Det finns ett improviserande drag som gör att dessa västerbottningar skiljer sig ur den rödgröngula mängden. Så på det hela taget en lyckad kväll. Glesbygd’n förtjänar dock att ses och avlyssnas i bättre lokaler.
