Pia Engström visste inte riktigt vad hon gav sig in på när hon satte sig i bilen tillsammans med coachen Sara Ohlsson och styrde ner till Lund i Skåne för sin första tävling i bodyfitness. Hon hade redan vaxat kroppen, den ska vara hårfri förutom skallen.
– Bakom kulisserna stod en massa kvinnor och män helt nakna. Det är ju helt sjukt, men ingen brydde sig. En del män hade en socka på snoppen, det kallas tydligen kuksocka.
Hon beskriver hur hon skickades in i ett omklädningsrum för att klä av sig och gå ut till de andra för att för att bli brunmålad.
– Det var iskallt, som att spolas mad kallt vatten. Mattan man stod på var också full i färg så fotsulorna är fortfarande bruna.
Flera lager skulle det vara och direkt innan hon gick ut på scenen så smordes hon in i olja för att huden ska se fin ut.
Hemma hos Pia ligger sju sorters kakor i brödfatet, hembakat. Hon har nyligen upptäckt att hon är allergisk mot olika födoämnen, hon tål inte gluten, ägg, mjölkprotein och kan inte äta stärkelse, så kakorna är fria från ägg och gluten och en del av dem också sockerfria. Men goda.
2000 fick hon diagnosen endometrio efter en utredning för ofrivillig barnlöshet. Sjukdomen gör menstruationer till ett helvete och Pia hade stora besvär.
Hon och den dåvarande sambon ville ha barn och bestämde sig för att försöka med provrörsbefruktning. Den första misslyckades men vid den andra blev det två streck på graviditesstickan.
När hon med lilla Alvina som tre månades baby i famnen förstod att hon var gravid igen så blev hon förvånad.
– Endometriosen var orsaken till barnlösheten, men de glömde att säga att sjukdomen hölls i schack av graviditeten. Vi brukar säga att Emelina bara stannade bara kvar och kom ut lite senare.
Pia har haft viktproblem till och från nästan hela sitt vuxna liv. I gymnasiet vägde hon 100 kilo, det gick hon ner. Men nedgången slutade i anorexi och hon vägde 46 kilo när hon slutade väga sig. Hon lyckades ta sig ur anorexin på egen hand.
– Då vägde jag hälsosamma 60 kilo.
Pia vägde som mest 125 kilo och det är svårt att se att det är samma människa på bilderna från den tiden. Det var efter graviditeterna.
– Jag gick upp 60 kilo under graviditeten men reagerade med viktuppgång redan i samband med hormonbehandlingarna som man var tvungen att göra för att bli värphönan Agda. För att få bort det där var jag tvungen att strypa rejält, det räckte inte med att bara sluta fika. Jag har alltid varit aktiv och rört på mig.
Pia bestämde sig för att viktnedgången skulle få ta tid, hon ville inte hamna i det hon kallar anorexiträsket, igen.
Det var sju år sedan och den vikt hon har i dag har hon haft i tre år.
– Alla kan gå ner i vikt om de verkligen vill, men det kräver en jävla vilja. Jag har också haft de här tankarna att jag börjar på måndag, att man vill skjuta på det. Det går inte. Om man säger att ”jag ska försöka”, då har man redan ursäktat sig själv att misslyckas. Matsuget eller sockersuget sitter i huvudet. Om man kan gå ner med hjälp av en gastrik bypass, då kan man göra det utan den också.
Nu var Pia normalviktig och tränade, men hon mådde ändå inte bra.
– Det var något som inte stämde. Jag frös jämnt, mensen uteblev, jag fick tunnelseende och tappade minnet. Min vilopuls låg på 35, det normala var ju kring 60 jag var trött men sov dåligt.
Efter ett träningspass rusade pulsen till 170 och hon blev livrädd. Tidigare hade hon fått beskedet att det förmodligen var stressrelaterat, hon hade förlorat sin mormor och separerat från sambon. Efter incidenten på gymmet blev hon inlagd för utredning, men det hittades ingen förklaring till hennes problem.
– De tog prover och misstänkte tumörer på binjurebarken. Med det beskedet skickades jag hem. Det lät allvarligt, men jag ville inte fråga om det. Varför gå och oroa sig och tänka på det värsta i onödan om det inte skulle vara något?
Pia åkte hem övertygad om att det inte påverkade henne.
– Men det gjorde det. Jag förberedde allt för att jag skulle stryka med. Jag målade huset och garaget och gjorde fint på tomten, jag fixade papper för att allt skulle vara klart. Jag intalade mig att det jag gjorde var kul, trots att jag var orkeslös. I efterhand har jag förstått att jag ständigt gick på gungfly.
Det tog tre månader innan Pia fick beskedet – det var inga tumörer. Någon förklaring till problemen fick hon inte.
Hon sökte då en annan läkare som diagnostiserade hennes problem till hypotyreos, problem med sköldkörteln. För det håller hon fortfarande på att försöka ställa in medicinen i rätt dos.
Det var för ett år sedan som hon fick frågan på gymmet hon tränar om hon ville tävla. Hon svarade först nej, men sedan ändrade hon sig.
– Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in i men jag tänkte att jag kör.
Pia hade redan en vältränad kropp och inte så mycket underhudsfett, något andra får kämpa med inför tävlingar i bodyfitness, tävlingsformen Pia tävlar i.
– Jag hade massor att lära mig, hur jag skulle träna rätt och hur jag skulle äta rätt. Den personlige tränaren Patrik Salmi tog sig an mig och har hjälpt mig massor. Han gav mig träningsschema och kostschema. Han är min husgud.
Förutom två barn och heltidsjobb, tränar Pia mellan tio och tjugo timmar i veckan.
– En del frågar hur jag hinner, men det är inte några problem. Det handlar om prioriteringar. Jag ser aldrig på tv. Jag kliver upp klockan 05.00 varje morgon, tar en promenad på en halv timme och går in och väcker barnen: Så äter jag frukost med dem, de går till skolan och jag till jobbet.
Förberedelserna i anslutning till tävlingen var rigorösa. Pia får lära sig att veckan före dricka en massa vatten, åtta liter vatten om dagen. Det ska skölja ut slagg ur kroppen.
– Sedan minskar man intaget av vatten. Samma dag som tävlingen dricker man inte alls. De sista dagarna är avgörande för hur det ska gå.
På tävlingsdagen kolhydratladdade hon och kolhydraterna går in i musklerna.
– Då behöver de vätska och suger den från kroppen. Det gör att musklerna sväller. Jag hade ju aldrig gjort det här tidigare och det var skitkul. Man får tryck i musklerna i och med att man har legat lågt med kolhydraterna de sista dagarna.
Pia tyckte att allt gick bra, hon klarade poserna där hon skulle spänna hela kroppen och samtidigt le. Men resultatet var en besvikelse.
I Lund kom hon tia och i den andra tävlingen som hon deltog, i Luciapokalen i Göteborg, blev hon utslagen i första ronden.
– Jag hade så tydliga muskelseparationer, mycket tydligare än många andra. Men tydligen var jag för hård, för lite kvinnlig. Jag blev skitbesviken. Nu skiter jag i det här, tänkte jag efter att ha grinat i en halv sekund. Jag tänkte, fan vad jag är bra. Jag är nöjd med den form jag har och trodde aldrig att jag skulle få till den så bra. Vad domarna ser på struntar jag i.
Vad säger folk till dig om din träning?
– De som själva tränar tycker att det är coolt och de tycker att jag är hård i kroppen. De som inte tränar kan säga: börjar det inte bli lite för mycket nu? De tycker att det är överdrivet. En del kan säga att jag ser okvinnlig ut. Men det bryr jag mig inte om. Jag mår bra av att träna så här.
Blir det fler tävlingar?
– Absolut. En del frågar vad jag ska göra nu när jag har gått i mål, men jag ser det inte så. För mig har tävlingarna varit delmål, utmaningen har varit att ha två vilodagar i veckan. Nu ska jag byta body-fitness mot tävlingsklassen women’s physiqe. I den ska man ha större muskler och står inte i klackar på scenen. Istället får man göra ett eget program för att visa sina muskler.