HAR varit i norra Grekland och ätit mig proppmätt. Extremt proppmätt.Väl hemkommen med ett svårt anfall av matkoma ligger jag nu likt en strandad val i soffan och begrundar gastronomins natur.Att resa är att äta. Att äta är att resa. Och den som inte vågar sig på lokala specialiteter kan stanna hemma. Så är det bara.Och visserligen är min matsäck numera i storlek med ett normalt cirkustält, men det var sannerligen värt varenda tugga. För sällan har jag ätit så ... trevligt.Två gånger om dagen lassades det in småtallrikar med massor, massor av smårätter. Huggsexa rådde. Alla tog av allt, alla skickade, alla delade, alla smakade. Härs och tvärs, allt ackompanjerat av ett handfast skålande där alla fick tjonga glas med varandra stup i kvarten. Generösa mängder lokalt vin ingick så klart, men ingen blev gaggig, gnällig eller grälsjuk.Det var bara så ... trevligt.Här sitter vi räddhågsna svenskar på restaurang och dividerar huruvida vi kan tänka oss att möjligen dela på en förrätt eller ej. Det är ju så förtvivlat ... tråkigt.Huggsexa är härligt. Delad middag är dubbel glädje. Och dubbelt så gott.
