Det Àr ingen isvÀg till Hindersön och det kommer förmodligen inte att bli nÄgon heller i vinter. Skoter Àr alltsÄ fordonet för skÀrgÄrdsborna och för Duos reportageteam. Skoterleden över HindersöfjÀrden Àr rak och utstakad av granruskor. Efter en halvtimme sÄ kör vi upp pÄ Hindersön. DÀr Àr vÀgarna plogade men av naturliga skÀl trafikeras de inte av bilar. SpÄren frÄn och till de pÄ vintern bebodda husen kommer av skotermattor.
Eina och Stig Grahn bor vid Sörviken pÄ Hindersön. Stig Àr utomhus nÀr vi kommer, han skottar snö frÄn taket. Eina kommer ut pÄ bron. Det milda vÀdret har gjort att snön rasar frÄn taket och det har hÄllit henne vaken under natten berÀttar hon. Utanför köksfönstret Àter talgoxar, blÄmesar och talltitor frÄn ostbitarna som Àr fastspikade pÄ fÄgelbordet. Stig och Eina var med och rÀknade fÄglar och i Är rapporterade de in att blÄmesarna ökat i antal jÀmfört med tidigare.
Just nu Àr den bÀsta tiden pÄ Äret ute pÄ ön, sÀger Eina.
ââLjuset kommer och fĂ„glarna börjar lĂ„ta annorlunda. Och sedan börjar det mullra i isen, dĂ„ vet man att den snart gĂ„r. Vi börjar titta utĂ„t mot havet och ser att det Ă€r öppet vatten som sedan Ă€ter sig undan för undan inĂ„t, sĂ€ger Eina.
Att de bor pÄ just Hindersön Àr en följd av en lycklig slump som en gÄng startade med köpet av en hink sik för fem kronor. DÄ hyrde de en stuga pÄ Sikören. Hinken med fisk köpte de av Gustav Johansson och det var början pÄ en livslÄng vÀnskap med Gustav och hans hustru MÀrta Johansson.
â Gustav kom till oss pĂ„ Sikören, MĂ€rta stannade kvar hos Eina och jag följde med honom och fiskade som fiskardrĂ€ng, sĂ€ger Stig.
Gustav och MÀrta Johansson hade ett hus pÄ Hindersön dÀr Gustav hade vuxit upp. NÀr de blev gamla och inte orkade ha kvar huset fick Stig och Eina det.
â Han ringde en fredag i maj, 1988, och sade: kom hit nu ska ska vi skriva. Vi tog med oss dem ut nĂ€r vi hade semester. De bodde i det gamla huset, vi bodde i bagarstugan under tiden vi byggde det nya huset pĂ„ tomten, sĂ€ger Stig.
Eina Àr 78 Är och Stig, 76, och det var för ganska precis tjugo Är sedan som de tog sitt beslut att flytta ut till Hinders-ön permanent.
Beslutet att bosÀtta sig pÄ Hindersön togs efter att de slutat sina jobb. DÄ hade de redan byggt sommarstugan pÄ ön.
â Det mognade fram. NĂ€r vi var lediga packade vi alltid och Ă„kte ut, sĂ„ det var bara naturligt, sĂ€ger Eina.
Att flytta ut har Eina och Stig aldrig Ängrat. De trivs med att vara nÀra naturen.
â Ibland har bekanta undrat vad vi gör hela dagarna. DĂ„ svarar jag att vi gĂ„r ut pĂ„ bron pĂ„ morgonen och sĂ„ har vi att göra hela dagen.
De fick snabbt kontakt med andra pÄ ön och kom in i gemenskapen. De sÀger att det nÄgot utsatta boendet gör att man kommer nÀra varandra.
â Lotta och Bror-Einar som har Jopik Ă€r enastĂ„ende. De ringer alltid till oss nĂ€r de Ă€r inne i stan och frĂ„gar om vi behöver nĂ„got. HĂ€r ute bryr vi oss om varandra och det kĂ€nns tryggt, sĂ€ger Eina.
Det Àr kommunikationerna som Àr det viktigaste för skÀrgÄrdsborna. LuleÄ kommuns bÄttrafik har gjort det enklare Àven för dem som har stugor ute pÄ öarna.
â Det Ă€r ju mycket som förĂ€ndrats under Ă„ren, pendlartrafiken och bĂ„tturerna gör att fler kommer sig ut och isvĂ€garna gör att det Ă€ven pĂ„ vintern kommer folk hit, sĂ€ger Eina.
Det viktigaste för Stig och Eina Àr nog verkstaden som de byggt pÄ tomten av eget virke som de sÄgat sjÀlva.
Inne i verkstaden har de var sin del. I Einas del finns garner och pÀrmar med stickbeskrivningar och en symaskin för skinn. Eina gillar att sticka och helst gör hon vantar och sockor.
Stig har alla möjliga verktyg i sin del, bland annat svets, sticksÄg och slipmaskin för att slipa motorsÄgskedjor. Stig Àr noggrann och kedjorna som ska slipas hÀnger prydligt vid sidan av slipen.
â Hit gĂ„r vi nĂ€r det blir mörkt ute pĂ„ vintern eller nĂ€r det Ă€r dĂ„ligt vĂ€der. HĂ€r jobbar vi sida vid sida med grejer vi vill hĂ„lla pĂ„ med, sĂ€ger Eina.
Hon berÀttar att om hon har nÄgot som gÄtt sönder lÀgger hon det pÄ ett av Stigs bord och sedan lagar han det nÀr han fÄr lust. Stig kan laga allt, sÀger Eina.
â Det bĂ€sta Ă€r att hĂ€r kan vi bara resa oss upp och gĂ„ hĂ€rifrĂ„n. NĂ€r vi kommer tillbaka Ă€r det bara att fortsĂ€tta, sĂ€ger Stig.
Att bo pÄ en ö har sina utmaningar. Det handlar om att vara tvungen att stÀlla in och boka om olika besök till exempelvis tandlÀkare och till doktor nÀr vÀdret inte tillÄter resa med bÄt eller skoter.
â Men nu har det ju blivit ett jĂ€ttelyft för oss glesbygdsbor med det nya patienthotellet vid Sunderby sjukhus. Nu kan vi Ă„ka till stan dagen innan vi har tid för besök, sĂ€ger Eina.
Men det Àr först nÀr de berÀttar om nÀr kylen gick sönder som man verkligen förstÄr öboendet.
De Äkte in till fastlandet för att köpa en ny, hittade en lÀmplig, packade in den i bilen, sedan i bÄten och till sist bar de upp den till huset.
Men sÄ fungerade den inte.
SÄ det var bara att emballera den igen, bÀra ner den till bÄten, baxa in den i bilen, Äka tillbaka med den, köpa en ny, packa in den i bilen, bÀra ner den till bÄten, bÀra upp den till huset.
â Vi var tvungen att ordna det dĂ„, för jag skulle operera mina ögon och efter det fick jag inte lyfta tungt, sĂ€ger Eina som om det var den naturligaste saken i vĂ€rlden.
Det ska poÀngteras att för Eina och Stig Àr det hÀr ingen stor sak. De trivs att bo pÄ ön och har egentligen inga problem med det mÄnga andra skulle tycka vara att krÄngla.
Men nu börjar de ÀndÄ att fundera pÄ att skaffa en lÀgenhet pÄ fastlandet.
ââDen hĂ€r vintern Ă€r lite jobbig nĂ€r det inte finns bilvĂ€g över isen. NĂ€r vi far till stan fĂ„r vi ofta först skotta upp dörren till bilen och Ă€r det riktigt kallt Ă€r det inte sĂ„ skönt att ta av overallerna. DĂ„ Ă„ker vi i dem till en bensinstation eller butik och byter om. Men nĂ€r vi ska tillbaka Ă€r overallerna kalla igen. Det börjar kĂ€nnas lite jobbigt, sĂ€ger Eina.
De visar en broschyr om LuleÄ kommuns trygghetsboende. De har stÀllt sig i kö för flera Är sedan men nu har det blivit osÀkert om de stÄr kvar eftersom de inte uppdaterat köplatsen pÄ hemsidan. De har inget internet.
â Vi fĂ„r acceptera att vi blir Ă€ldre, sĂ„ Ă€r livet. Vi har Ă€ndĂ„ fĂ„tt vara hĂ€r lĂ€nge, vi har fĂ„tt tjugo Ă„r hĂ€rute. Det har aldrig varit jobbigt men Ă„ldern tar ut sin rĂ€tt. Om vi fĂ„r ett erbjudande fĂ„r vi nog ta det, vi kan nog inte vĂ€lja. En tvĂ„a, lite utanför centrum, rĂ€cker gott och vĂ€l. En balkong skulle ju ocksĂ„ vara bra, sĂ„ vi kan gĂ„ ut och dricka morgonkaffe.