De har......snart rätta greppet om Vittula

Nu kommande fredag är det genrep, på teaterns scen 1, och på lördag är det premiär för den cirka tre timmar långa pjäsen där bland andra Johan Rönneholm, Anton Raukola, Anna Azcárate, Kjell Eriksson, Karl Levander, Cecilia Milocco, Sarah Broberg, Mikael Odhag, Emma Ahlqvist, Rolf Hedberg, Dick Ask, Roger Storm och Lars Paulin medverkar. För regin svarar Erik Kiviniemi, som också satte upp pjäsen under 2003 när han var teaterchef i Vasa, Finland. Nu är han chef för Norrbottensteatern och jobbar återigen med den. Det här reportaget handlar om den 27:e repetitionsdagen, som inföll torsdag den 9 september. Alla replikerna är helt autentiska. ? Är ni beredda? ? Ska vi börja? ? Säger ni till när ni är färdiga? Teaterchefen, som i det här sammanhanget också är regissör, Erik Kiviniemi sitter ganska långt fram i salongen på scen 1 och tycks fullkomligen koka inombords av undertryckt energi och arbetsglädje. Och de som ska vara beredda, som ska börja och som ska säga till när de är färdiga verkar även de vara fullständigt närvarande och startklara. Bara att köra i gång, alltså! Rolf Hedberg blåser i en flöjt, någonstans i kulisserna, och huvudpersonen Matti (lika med Mikael Niemis alter ego och här spelad av Johan Rönneholm) kommer fram till scenkanten och börjar prata. Det handlar om när han i vuxen ålder befann sig i Tibet och vid beröringen av sina läppar med en tibetansk böneplatta frös fast med sina läppar i densamma. Erik Kiviniemi slår av redan här, tar ut Anna Azcarate (som i en av många olika roller spelar Mattis mamma) och undrar om hennes skrik på ?MATTI!? kan sättas in där i stället för på ett annat ställe? Det kan det. Och så fortsätter spelet. Nåväl. Matti pissade loss sig från den iskalla böneplattan och öppnade av bara farten också sitt minne ? ?som ett svindlande schakt ner i barndomen?. Något senare. Erik Kiviniemi säger till Karl Levander, som spelar Mattis farfar, att han måste ropa ännu högre när han säger: ? Är det till att känna sig rik? Det går att arrangera. Men när Levander, apropå en bastus struktur, yttrar repliken: ? Den rymmer högst två stenar. Så vill Kiviniemi stryka den repliken. Och då blir det så. Strax därpå ventileras det (skändliga) begreppet knapsu och om det möjligen innefattar även konsumerandet av sallad och bruket av kupévärmare? Erik Kiviniemi skrattgnäggar förtjust i salongen och uppmanar de agerande att: ? Stressa inte där, kommunicera lite mera i stället! Det är Mikael Odhag, i rollen som Mattis farsa, som har haft knapsu-utläggningen. Och han håller inte riktigt med regissören där. Men ? han fogar sig och drar ner på tempot i alla fall. Erik Kiviniemi avbryter igen, springer upp på scenen, diskuterar, visar hur han vill ha det. Återgår därefter till sin plats i salongen igen. Möjligen marginellt mindre energibubblande än en stund tidigare. Den tystlåtne Niila (spelad av Anton Raukola) gör nu entré på scenen. Trankilt ätande snorkråkor. Och så studsar en grupp husmorsgymnaster också plötsligen in på scenen. Regissören har nu flyttat sig ännu längre bak i salongen. För att få perspektiv på scenhändelserna. ? Borde inte du också stretcha där, Dick? ropar han till Dick Ask, som spelar en av de generöst vadderade damerna. ? Jo, kanske det. Men man kan ju inte vara på topp jämt, får han till svar. Regissören Kiviniemi fortsätter (nu till Emma Ahlqvist): ? Hördu, Emma. Vi måste göra något åt din huvudbonad. Och åt Dicks också! Dick Ask har nu identifierat en egen variant av stretching, som också inkluderar fingrarna. Skattlysten kommentar från regissören i salongen: ? Jag tror nog aldrig att jag har sett något som det där förut. I hela mitt liv! Nu kommer den transsexuelle gårdfarihandlaren Ryssi-Jussi (spelad av Roger Storm) in på scenen. ? Skratta inte så mycket, uppmanas det till kvinnorna på scenen. En ändring föreslås och så konstateras det: ? Vi hinner ändra på det här säkert tiotusen gånger till. Lite senare. Anton Raukolas sätt att närma sig rollen som Niila diskuteras. Han får förslaget att ?vissa av hans processer? kanske borde kortas ner något. Ännu något senare. Nu närmar sig Matti och Niila Mattis storasyrras rum, för att där ?tjuvspela? en av hennes popskivor. Då kommer hon (i Sarah Brobergs gestalt) rusande och skriker: ? Ge fan i det där! Jag kommer att lägga råttgift i ditt lördagsgodis och pissa på dina serietidningar! Regissören Erik Kiviniemi vänder sig till Anna Azcárate och säger: ? Den sitter lite på sned. Hon svarar: ? Min peruk? Han svarar ? något senare: ? Ha inte så bråttom! Frejdighet är inte detsamma som stress! En annan scen. Mellan Niila och hans far Isak (spelad av Roger Storm). Regissören Kiviniemi uppmanar Anton Raukola: ? Det blir trist för publiken att bara titta på din mössa. Upp med ansiktet! Det är en hel del dramatik i den här scenen. Isak jagar Niila, ett större skåp välts omkull, en livrem plockas fram, ett straff utmäts. Scenen tas om. Flera gånger. Lite senare. I en skolsal, med Dick Ask i rollen som parant lärarinna och Emma Ahlqvist som en av eleverna. ? Varför är Skåne så stort i läroboken när det är så litet i verkligheten? frågar någon. Regissören är inte riktigt nöjd här, utan avbryter flera gånger och stuvar om i detaljerna. Till sist bedöms läget som gott och spelet rullar vidare. I en scen lite längre fram försöker pojkarna Matti och Niila kommunicera ordlöst. Niila röjer böcker ur hyllorna i ett skåp och kastar upp dem i luften. Regissören kräver koordination och synk i bokkastandet men det blir ändå ?OK, det är bra!? till sist. Lars Paulins gitarrspel hörs någonstans från kulisserna. ? Tålamod pojkar, det är hårt arbete det här! manar Erik Kiviniemi Anton Raukola och Johan Rönneholm. Det blir eftermiddagsfika. ? Nu är det nån som inte riktigt kommer ihåg sina repliker här! utropas det när jobbet sätter i gång igen. ? Bättre samspel! Och så en tungt lägesbeskrivande replik: ? Vi hade bara oändliga mängder med mygg, tornedalsfinska svordomar och kommunister. Ännu ett visdomsord från Erik Kiviniemi, riktat till de unga skådespelarna: ? Teater kräver stora mått av självbehärskning! Något senare har vi förflyttat oss till en kyrka, där Kjell Erikssons svarte pastor Kambune, från Kongo, ska predika. Men hans översättare blir sjuk och då blir den esperantotalande lille Niila räddningen (Erikssons rytmiskt rabbelsvallande svada som pastorn är för övrigt en ren fröjd att lyssna till, om än inte att förstå). Rolf Hedberg släpper loss vid orgeln och Niilas pappa Isak ser vederbörligt förbannad ut när sonen väcker uppmärksamhet, genom sitt esperantotalande. ? Ta i lite mera! ropar regissören. (Någon annan säger ?hur ska vi komma in i det här, tro?). En annan, medvetet kaotisk, scen är den där arvskiftet efter döda farmor (som sysslat med sitt testamente i 15 år) utbryter. Den kan svårligen återberättas. Den måste ses. Från och med lördag, på scen 1 hos Norrbottensteatern. I Populärmusik från Vittula.

De har......snart rätta greppet om Vittula

Repetitionerna pågår för fullt av Norrbottensteaterns stora höstsatsning Populärmusik från Vittula, med manus av Erik Norberg efter Mikael Niemis enormt framgångsrika roman.