De bytte Hamburg mot Åträsk

Vägen till Åträsk är långt ifrån enkel - inte ens för den som är hyggligt bekant med markerna. Enligt vägbeskrivningen ska man bara följa skyltarna från Sörbyn, men kilometer efter kilometer utan någon bebyggelse gör att man till sist börjar tvivla på om man kommit rätt. En som röjer undan snö med traktor och en snöskoter på håll, är länge de enda livstecknen. Här och var ligger timmer staplat längs vägen och bakom en sådan hög dyker till sist skylten med namnet Åträsk fram. Uppe på en höjd ser man ett litet rött hus som samsas om utrymmet med några uthus. Det här är förre bundesligaproffset Harry Reinerts vardag i dag. Och han älskar den. Han och hustrun Britta har verkligen gjort en resa som få tar sig modet att göra. För cirka ett och ett halvt år sedan träffades de på Internet. Han var frånskild och hon var änka. I ungdomsåren fanns starka känslor mellan dem men sedan skildes deras vägar. - Det känns fantastiskt att vi träffat varandra igen, säger Britta Reinert när hon sitter i köket. Utanför lyser snön och på soffan ligger en katt och njuter av vårsolens strålar. Kort efter att de träffats igen lämnade Harry hemstaden Hamburg, en stad där han under tre år spelade i det klassiska bundesligaklubben Hamburger SV. En plats där merparten av hans släkt och vänner fanns och en stad som han älskade av hela sitt hjärta. Men det fanns en kärlek som var än större. - Det är svårt att sätta ord på såna känslor. Men jag tror inte att någon kan förstå hur bra vi har det, säger Britta Reinert. Men inte nog med att han lämnade Tyskland. Tillsammans tog de ett ännu längre steg och i dag bor de i den lilla byn Åträsk, fyra mil från Boden, där har de köpt ett litet torp. - I Åträsk bor åtta människor. Och nio katter, tillägger Britta med ett leende och fortsätter: - Men människorna som bor här är genuina. Man känner att de vill en väl och att det kommer från hjärtat. Så mycket hjälp och så mycket värme som vi fått sedan vi kom hit, ja, man känner sig nästan överväldigad. Kom som krigsbarn till Västerbotten Men varför just Åträsk kan man då undra? Förklaringen ligger i Brittas bakgrund. Som femåring kom hon som krigsbarn till byn Vebomark i Västerbotten. I hela nio år bodde hon hos en familj där och barndomen är förknippad med många goda minnen. - När mamman och pappan i familjen dog upphörde kontakten med Västerbotten men jag har ändå alltid känt att jag har velat återvända till norra Sverige, säger hon. När de hade träffats visade hon fotografier och berättade för Harry som också hade en bild av den svenska landsbygden. Längtan att få uppleva naturen och klimatet som hon växte upp i, blev allt starkare. Tillsammans började de se vilka hus som fanns till salu i norra Sverige och i juli 2006 hittade de ett hus i en liten by utanför Boden. De satt länge och tittade på bilderna från huset och ju längre de funderade, desto mer rätt kändes det att åka upp och titta på huset. Tre dagar senare stod de på gårdsplanen till det som i dag är deras nya hem. Dagen efter återvände de till Danmark - då hade de redan bestämt sig för att flytta. - Man kan nog säga att vi bestämde oss direkt. Det kändes helt rätt. Jag har alltid sagt att jag ville återvända till norra Sverige en gång och Harry var öppen för en flytt. - Jag hade ju drömt om de här röda husen flera gånger och varför skulle jag inte åka. När vi hade möjligheten så sa jag "varför ska det bara stanna vid en dröm", säger han. Den 26 augusti rullade flyttbilen in i Åträsk och byn blev därmed två människor rikare. Spelade i Hamburger SV Vårvintern i norra Sverige kan vara underbar, det vet alla som bor här. Smällkalla nätter som gör snön så hård att man kan promenera på snötäcket. Detta följs ofta av varma dagar med strålande sol där det kan handla om cirka 20-gradig värme i solen. Det här är just en sådan dag och paret stannar upp vid ett av uthusen. En katt springer över gårdstunet och allt andas lugn. - Det är så fint. Så rofyllt, säger Harry. Borta vid ett av uthusen vajar en flagga med Hamburgs stadsvapen. Han beklagar att hans minne sviker honom och Britta förklarar att han är hjärtsjuk. Förutom fem kranskärlsoperationer har han haft ett antal mindre hjärninfarkter. I tillägg till de har han haft tre hjärtinfarkter och tio mindre blodproppar i hjärnan. Man ser spår av sjukdomen när han går men i övrigt ser han riktigt pigg ut. Det här är dagen efter Sveriges EM-kvalförlust mot Nordirland och samtalet kommer givetvis in på fotboll. I hela sitt vuxna liv har Harry Reinert spelat fotboll. Under tre år spelade han med i klassiska Hamburger SV - ett lag som de flesta svenskar säkert minns eftersom det var den klubben som IFK Göteborg besegrade i UEFA-cupfinalen 1982. Hellström höll nollan. I 21 år spelade Harry A-lagsfotboll och har mött svenska legender som Roland Sandberg och Ronnie Hellström. - Ronnie Hellström var inte bara en fantastisk målvakt, han var en fin människa också, säger han på sitt lågmälda sätt. När han får frågan om han gjort något mål på den svenska målvaktslegenden, skrattar han bara. - Nej då. Han var för bra. Fotbollskarriären pågick ända tills han fyllt 40 år men den hade kunnat sluta långt tidigare. Vid 27 års ålder hade han bland annat tre tuffa säsonger bakom sig i Hamburger SV, något som slitit hårt på kroppen. Han tvingades genomgå sex knäoperationer och efter den sista var läkarnas dom definitiv. - HSV:s läkarexpert sa att jag var tvungen att sluta. Han sa att jag kunde fortsätta simma, jogga och spela bordtennis. Men absolut inte fotboll. Det var oerhört tungt att få höra. Jag förstod ju att knäna var dåliga, men jag ville ändå ge det en chans till. Eller rättare sagt, jag kunde bara inte sluta. Fotbollen finns i mig, den finns i blodet, säger han. Britta ler och lyssnar när hennes make berättar och hon konstaterar kort: - Ja, det är nog så, "er ist ein fussballer". Knäna höll ändå för spel men inte på samma höga nivå som tidigare. Harry fick ytterligare tio år på fotbollsplanen där Rahlstedter Sport-Club, ett lag i den tyska tredjeligan, blev ny klubbadress. Prioriterade vännerna Vid 37 års ålder sa kroppen ifrån på nytt. - Jag fick en hjärtinfarkt. Mitt under en match, berättar han. Han hämtade sig och spelade, fotbollsskorna la han på hyllan först tre år senare. Efter det blev han president i Rhalstedter FC men hjärtsjukdomen gick inte att skaka av sig med en axelryckning. Han berättar att han under bundesligatiden fick erbjudanden från andra ligaklubbar, men att han prioriterat att spela i lag där hans vänner spelade. - Pengarna var inte lika viktiga. Den bästa tiden var ändå innan jag kom till Bundesliga. När jag var 19 år spelade jag i samma lag som sex farbröder. De var alla äldre än mig och trots att jag spelat på högre nivå så är det den bästa tiden. Vilken fantastiskt fin gemenskap det var. Jag har många bra minnen från fotbollen men just den perioden känns ändå som den där man hade som mest roligt, säger han. Just nu befinner han sig i en landsände där det visserligen finns en djupt rotad fotbollstradition men där fotbollen ändå dör ut, sakta men säkert. Om hälsan tillåter Mogens Amstrup heter prästen i Gunnarsby församling. I likhet med paret Reinert har han både danska och tyska rötter eftersom han kommer från en dansk minoritet i Schleswig-Holstein. Harry och Britta har nu blivit goda vänner med Mogens Amstrup. Det var för övrigt Amstrup som låg bakom församlingens sponsring av Gunnarsbyns SK, vilket ledde till att två av ungdomslagens tröjor fick den något udda sloganen "Mot högre höjder - Gunnarsbyns församling", tryckt på ryggen. - Harry hälsade på ordföranden i Gunnarsbyn och det var ju lite skoj. Ha