För ett och ett halvt år sedan bodde Eva Söderberg och Per Persson utanför Simrishamn på Österlen. Per som arbetat som lastbilschaufför i 30 år var arbetslös och sökte arbete i hela landet. Till slut fick han napp. I Tornedalen fanns en nystartad gruva där det behövdes chaufförer för att transportera malm med lastbil.
I april 2014 blev Per kallad till anställningsintervju hos Cliffton Mining och tre veckor senare fick han en förfrågan om när han kunde börja.
– Jag hittade ju inga jobb i södra Sverige så det var inte så mycket att fundera över. Jag sa att jag kunde börja direkt, berättar Per.
Det bestämdes att första arbetsdagen skulle vara den 30 juni. För Per och Eva blev det bråttom. De kontaktade mäklare för att sälja sitt hus och började söka nytt boende. Kort efter att Per tackat ja till jobbet fick han ett erbjudande om jobb i Skåne. Men det påverkade inte deras beslut.
– Vi tänkte att har jag nu fått det här jobbet där uppe så tar vi det. Det kan vara skoj att prova på någonting helt nytt. Det ska man aldrig vara rädd för, säger Per.
De hade turen att hitta ett hus att hyra i Kangos – 10 kilometer från Junosuando och Clifftons lastbilscentral. Flyttfirman ville ha 35 000 kronor för att köra de 184 milen från Simrishamn men Eva och Per kom undan med 15 000 efter ett flyttbidrag från arbetsförmedlingen. De kände ingen i Tornedalen och hade aldrig varit i Norrbotten. Per var den som varit närmast när han för några år sedan lossade och lastade en lastbil i Umeå innan han vände söderut igen.
Per trivdes med att köra de 90-ton tunga och 25 meter långa malmbilarna mellan Kaunisvaara och avlastningscentralen i Pitkäjärvi utanför Svappavaara. 16 mil enkel väg, tre gånger varje skift.
– Det var ett jättefint jobb, det kändes som det bästa jag kunnat få. Man visste hela tiden vad man skulle göra. Det var bara att följa körschemat, säger han.
Eva som är sjukpensionär förvånades över hur lätt det var att få kontakt med byborna i Kangos. Hon var övertygad om att alla som började prata med henne i affären var bekanta med Per genom hans nya arbete.
– Men vi insåg snart att här uppe hälsar alla på varann utan att man känner varann. Det var vi inte van vid, säger man hej åt en främling i Skåne så får man obara en konstig blick till svar, säger hon och ler.
Efter tre och en halv månad fick Per ett oväntat besked när han kom till jobbet. Det var en tisdag och Per och alla kollegor blev uppsagda med en månads uppsägningstid.
– Allting tog bara tvärstopp, ingen visste att det var på gång. Dagen innan hade vi fått två nya lastbilar och tio nya chaufförer.
Den 15 november 2014 var Per arbetslös igen efter bara fyra och en halv månad som chaufför åt Cliffton.
– Det kändes förjävligt att man flyttat så långt och så tog det slut så snabbt.
Efter att gruvbrytningen stoppats var det många som var övertygade om att Eva och Per skulle göra som de flesta andra inflyttade gruvarbetare gjorde - flytta tillbaka hem igen. Men för Per och Eva, som fortfarande inte hade fått sålt huset i Simrishamn, hade Kangos på kort tid börjat kännas som deras naturliga hem.
– Vi tänkte att det måste finnas fler jobb, det är bara att kämpa på och söka allt som dyker upp, säger Per.
Huset i Skåne fick de till slut sålt i december 2014. Under jul-och nyårshelgen städade de ur huset och lämnade nycklarna till de nya ägarna. Sedan satte de sig i bilen och åkte de 184 milen tillbaka till Kangos.
Per var arbetslös i tre månader innan han hittade ett nytt arbete. Under en jobbmässa i Gällivare fick han tips om att det lokala bussbolaget ibland behöver chaufförer.
När han senare blev kallad på anställningsintervju hann han knappt hem innan telefonen ringde och han fick jobbet.
Det finns de som har en förhoppning om att gruvan ska starta en dag men Per är skeptisk.
– Just nu tror jag inte på det. Allt hänger på malmpriset och det kommer nog att ta lång tid innan det har återhämtat sig.
På facebook finns en sida där alla chaufförer som jobbade åt Cliffton håller kontakten med varandra och håller sig uppdaterade om de senaste turerna kring gruvan.
– Jag tror att många kommer tillbaka om det blir en omstart, säger Per.
Eva berättar att de tidigare hade fördomar mot norrlänningar. De var förberedda på att möta tystlåtna människor som knappt öppnade munnen.
– Men det visade ju att det var helt tvärtom. Man umgås mer med andra och har mer kontakt med andra människor här uppe. Sammanhållningen är bättre och man hjälper varandra om det behövs, säger hon.
Vad sa släkt och vänner i Skåne när ni bestämde er för att flytta till Kangos?
Eva: – De skakade på huvudet som att vi inte var kloka. Men en del tyckte nog att det var tufft gjort av oss att bara dra iväg så här.
Hur upplevde ni vintern i Kangos jämfört med i Skåne?
Per: – Den är jättefin. Den kan vara kall men det är inte den råa kylan som vi är van vid. Man känner inte av kylan på samma sätt som i Skåne. Där kan det regna på förmiddagen, snöa på eftermiddagen och frysa till is på kvällen. Speciellt svarthalkan är ju hemsk eftersom att du inte ser hur halt det är.
Finns det några nackdelar med att bo här?
Eva: – I början var det avstånden, men man blev väldigt snabbt van vid det och börjar tänka på ett annat sätt. I Skåne hade vi åtta mil till Malmö men det kändes så långt så den resan gjorde vi bara två gånger per år. Nu har vi sex mil till Pajala och det tycker vi är nära och bra, säger Eva.
Ett problem som fortfarande kvarstår är alla finska namn och uttryck.
När Per körde malmtransporterna skulle han rapportera vilka byar han passerade för att de tidsmässiga avstånden till övriga transporter skulle hållas.
Per skrattar åt sina försök att uttala byanamnen rätt.
– Mina kollegor brukade säga att den där skåningen vet vi aldrig var vi har, vi vet bara att han är där ute på vägen någonstans.