I dag slås kåtor upp i Kungsträdgården. Det är aktionsgruppen Stockholm–Gállok och Jokkmokks samebyar som bjuder på mat, hantverk, sång och musik. Hela denna vecka har miljöaktivister och ursprungsfolk rest till huvudstaden för att kräva bättre balans mellan industri, människa och natur.
Imorgon tågar en gruvkritisk demonstration från Sergels torg till Riksdagen. I inbjudan står det: ”Samer och lokalbefolkning körs över i jakten på snabba vinster i en återvändsgränd som tar slut på bara några år. Men allt fler ställer sig upp och säger: NOG NU!”
Gruvdebatten har placerat samernas kamp för sina rättigheter i centrum av samhällsdebatten. Tidigare i höstas fick företrädare för de svenska samerna komma till tals på Dagens Nyheters debattsida. De förklarade att Jåhkågasska och Sirges samebyar inte skulle klara en gruvetablering i Kallak:
”Den kraftigt expanderande gruvindustrin utgör ett direkt hot mot renskötseln, och därmed mot basen för den samiska kulturen.”
Även i Riksdagen har samernas kamp uppmärksammats. I den särskilda debatten om mineralpolitiken påpekade Miljöpartiets Åsa Romson att det inte räcker med dialog för att lösa tvisterna mellan gruvbolagen och samebyarna. I varje dialog finns nämligen ett maktförhållande. Därför fungerar det inte att avvägningen görs mellan den lilla rennäringen och den stora gruvnäringen. Urfolket samernas rättigheter och kultur måste respekteras.
– Bara så kan en fred och försoning som inkluderar samerna uppnås, sa Åsa Romson.
Behandlingen av samer är ett mörkt kapitel i den svenska historien. Kolonisationen började av ekonomiska skäl, för att staten ville ha nybyggen på renbetesmarker, men tog sig snart rent rashygieniska uttryck. På 1920- och 1930-talen utförde Statens rasbiologiska institut skallmätningar. Vetenskapsmän delade in människor i värdefulla ”långskallar” och värdelösa ”kortskallar”.
Samer och tornedalingar var kortskallar som skulle lära sig att veta hut – och framför allt skiljas från sitt språk. Barn tvångsomhändertogs, tvingades att byta namn och förbjöds att tala sina ursprungsspråk i skolan.
Mona Mörtlunds och Ninna Tersmans pjäs ”När vinterns stjärnor lyser här” har skildrat hur den statliga språkrepressionen mot samer och tornedalingar splittrade familjer. Äldre och yngre släktingar kunde inte längre tala med varandra, när de inte längre behärskade varandras språk. Den språkliga skammen byggdes in i människor och ärvdes neråt i generationerna.
Det är denna långa historia av kolonialt, rashygienskt och språkligt förtryck som samerna bär på när de i dagens debatt hävdar sin rätt mot gruvindustrins.
Ursprungsfolk över hela världen delar samernas kamp. I våras sammanträdde Arktiska rådet i Kiruna. Då vittnade urbefolkningar om hur industrin expanderar på naturens bekostnad. Den ryska oljeindustrin läcker en halv miljon ton olja varje år, rakt ut i ryska floder och vidare ut i norra Ishavet. Statoil investerar i oljesand i Kanada, som orsakar stora koldioxidutsläpp.
– Missförstå mig inte, vi är inte emot utveckling, men den måste ske på ett hållbart vis, sa Rosemarie Kuptana, inuit från Kanada, till Radio Norrbotten.
Det finns fortfarande allt för många som suckar åt samer och andra ursprungsfolk. Som tycker att de bara kräver och ställer sig i vägen. Denna arrogans bortser från den djupa rasism som ursprungsfolken, inte minst samerna i Sverige, har utsatts för. Och missar att ursprungsfolkens sätt att leva i samklang med naturen faktiskt kan stoppa miljöförstöringen som hotar hela vår existens.
Ursprungsfolken lever både modernare och mer ansvarsfullt än många andra. Resten av världen borde lära av dem.