Dagisdags ? väcker starka känslor hos både föräldrar och barn

Som förälder känns det rent ut sagt för djävligt att lämna sitt barn när det gråter och kanske till och med skriker efter en. Vad är det som händer i barnet vid den här typen av separation? ? Det jag skulle vilja börja med att säga är att man aldrig kan generalisera. Inget barn är det andra likt och ingen separation är den andra lik. Men de allra flesta barn som börjar förskolan, reagerar med en nedstämdhet. Man brukar tala om en liten sorgereaktion eller en missmodighet där barnet gråter när det lämnas. För en förälder som faktiskt också befinner sig i denna fas, kan det kanske låta aningen dramatiskt att ens barn är nedstämt. ? Men det handlar oftast om en lätt nedstämdhet och inte en nedstämdhet i psykologisk mening. Och det är helt naturligt att barn gråter, protesterar och klänger sig fast under två, tre veckor. Det är ju ett sätt för barnet att tala om att det vill vara med dig och att det vill ha kontroll. Barnet kan bli mer vaktande mot sina föräldrar. Och om barnet är hemma med den ena föräldern och vanligtvis inte gråter när den andra bara ska åka och handla, kan det mycket väl göra det nu, under den här perioden. n Så det är när dessa reaktioner håller i sig som man ska börja oroa sig? ? De flesta barn finner sig till rätta efter 7-8 veckor. För tre av fyra barn går det dessutom ännu fortare. Och så finns det ju barn som inte visar någon ängslan alls. Så det är när barnet fortsätter vara ledset, efter dessa 7-8 veckor, som man kan börja fundera om något inte är bra. Men det viktiga är egentligen återföreningen. Hur menar du då? ? Jag tycker att man som förälder kan ge akt på hur ens barn reagerar när man kommer för att hämta. Är barnet glatt har bortavaron lett till en tids frustration och längtan, men överskuggats av glädjen att få återse mamma eller pappa. Det är inte heller ovanligt att barn bestraffar sina föräldrar, så att vara ledsen en liten period även vid återföreningen är inte onormalt. Det ska till ganska stora reaktioner för att man ska behöva börja oroa sig. Hur kan ett barn som varit hemma med sina föräldrar i ett till två år helt plötsligt förstå och acceptera att det är dagis som gäller? ? Vid ett års ålder brukar de flesta barn ha utvecklat en förståelse för att föräldrarna kan vara borta ett tag och komma tillbaka. Det brukar i psykologiska ordalag benämnas som objektpermanens. Det här kan man se i barnets lek då de gillar tittut-lekar. Vilket för övrigt är en god träning i förståelsen om att det som inte kan ses för ögonblicket ändå existerar. n Så före ett års ålder är det inte så bra att lämna sitt barn på dagis? ? Förr kunde man bara vara hemma i sju månader med sitt barn. Utifrån barnets utveckling så är det kanske lättare att skola in ett barn i ett till två års åldern än ett som är under ett år. Forskning stöder att de flesta barn vid ett års ålder är beredda att utveckla fler anknytningspersoner än bara de som är närmast i ens imgivning. Men de barn som aldrig tycks sluta gråta ? som kanske gråter varje morgon i månader, och som smågråter om dagarna ? hur gör man med dem? ? Vid alla situationer som barnet kan bli påmind om sin mamma eller pappa är det inte alls ovanligt att det kan komma någon tår. Kanske när det kommer någon annan förälder till dagis, när det är dags att vila eller äta. Men är barnet i övrigt nyfiket och vill utforska och leka så är det inget konstigt att barnet visar att det är ledset. För de flesta barn är ju faktiskt det här bland det svåraste de varit med om. Klarar alla barn av den här typen av separation? ? Barn som har haft ett brott i sin tidiga anknytning, till exempel barn som har en förälder som gått bott, adopterade barn eller barn som inte fått någon anknytning alls, de kan vara svårare att skola in. De måste man vara mer försiktiga med och ta mer hänsyn till. Men i det allra flesta fall brukar det rätta till sig även här. Man brukar ofta få höra att när man ska lämna barnet så ska man göra det så fort som möjligt, inte dra ut på det. Vad ligger det för psykologisk aspekt bakom detta? ? Jag tycker att man hela tiden ska se till barnet. Har det haft en jobbig morgon så kanske det vill att man ska gå in i leken med det och sedan gå. Och så kan det vara bra att utveckla en vana eller rutin, säga att mamma kommer efter du har ätit, det skapar trygghet. Små barn har ju inget tidsbegrepp. Viktigt är också att känna sig trygg som förälder. Gör du det så för du över det även till ditt barn.