Cockerspanieln Bris tar för sig under fågeljakten

Den lilla svarta jaktcockerspanieln söker i ett frenetiskt tempo framför sin förare. Jakten går i en remsa skog mellan ett hygge och en skogsbilväg - en typiskt avgränsad terräng där det ofta sitter skogsfågel och där spanielns trånga sök kan passa. Så markerar hunden en löpa. Sekunderna efteråt brakar en tjäderhöna upp ur en bäckravin, men skotthållet är lite för drygt. Hunden stannar i floget och väntar på ett nytt kommando. Sten Christoffersson låter sin tvååriga tik Bris vänta ett ögonblick, sedan går jakten vidare. En stund senare markerar hon åter vittring. Den gången är det en järpe som lättar. Den hamnar i säcken. Specialiserade hundar Sten är en erfaren fågelhundsman och har jagat mycket med stötande hund. I hans hemtrakter i Skåne är hundtypen idealisk vid jakt på fasaner och vildkaniner, men nu är han uppe för att prova den på ripa och framför allt på skogsfågel. En stötande fågelhund i skogen är knappast någon allvarlig konkurrent till trädskällarna och de stående hundarna. Därtill är de stötande hundarna alltför specialiserade på vilt som har för vana att gömma sig i tätningar snarare än att fly på avstånd. Skygga skogshöns vill ofta hellre ha sikt och lätta i god tid. I många terrängtyper är risken stor att tjädern eller orren är i luften innan en stötande hund, som ska arbeta inom hagelbössans räckvidd, nått fram till den. Duktiga apportörer Men inte alltid. När förhållandena stämmer är den energiska stötande hunden en hjälpreda som kan göra nytta även på skogsfågel. Spanielraserna som används - framför allt de renodlade jaktvarianterna av springer och cocker spaniel - har dessutom fler användningsområden. De kan till exempel bli duktiga apportörer. Det kan komma väl till pass vid uppflogsjakt på skogsfågel, likaväl som vid regelrätt jakt med stötande hund. Det här är den tredje dagen i Västerbotten för Sten och Bris. De kommer närmast från en ripjakt i Jämtland, men nu är det skogsfågel som gäller. Två dagar nere vid kusten har inte gett någon utdelning. Den här tredje dagen i Åsele blir det någon fågel, men inte några mängder. Terrängen är lite för öppen för den här typen av jakt. Tjäder och orre lättar gärna på alltför långa avstånd när de ser jägaren komma. Den fjärde dagen är det jakt i trakterna av Fredrika som gäller. Under morgonen släpper jaktvärden en ung pointer som dock inte lyckas komma till rätta med orrarna. Sedan släpper Sten sin Bris igen. Rutten läggs längs kanten av ett hygge där både orre och ripa brukar beta i bärriset. I början händer inget, men i kanten av en ungskog markerar Bris intensivt. Det har varit fågel här på morgonen. Marken är småkuperad och vegetationen lite tätare. Orrkullen som betat i hyggeskanten väljer att trycka när hund och jägare närmar sig. När det första floget kommer stannar Bris. Jag skjuter en ung orrtupp. Kort därpå lättar resten av kullen och Sten fäller ännu en ungtupp. Bris apporterar båda. Precis så ska en spaniel arbeta. Det är kanske inte lätt att vara stötande hund i norr, men det gör bara att det blir desto roligare när bitarna faller på plats.

Cockerspanieln Bris tar för sig under fågeljakten

Säg skogsfågelhund och tankarna går osökt till en skällande eller stående hund. När fågeln sitter glest och är skygg passar de hundtyperna bäst. Men under förhöstens jakter i tät terräng kan även en stötande hund användas. På köpet får jägaren en apportör.

Säg skogsfågelhund och tankarna går osökt till en skällande eller stående hund.
När fågeln sitter glest och är skygg passar de hundtyperna bäst. Men under förhöstens jakter i tät terräng kan även en stötande hund användas. På köpet får jägaren en apportör.