Christer är inte kungen

Coop Arena Fredag 17/6?05 Charlotte Perrelli Tre Kurirhästar Anna-Lotta Larsson Två Kurirhästar Christer Sjögren En Kurirhäst Eh, nä. Det ska inte vara något mera här, inte. INTE av Christer Sjögren sjungande Elvis Presley, alltså. På samma somnambul-hypnotiska sätt som chefer brukar plåga sina anställda på firmafester med genom att högintensivt karaoke-framföra My Way. Christer Sjögren, den gamle vikingen, har nämligen funnit det som lämpligt att ge sig på Elvis numera. En soloplatta finns ute, han turnerar omkring med materialet och det ska komma en krogshow också. Då kan ju någon som vet mera exakt förklara för mig vad för slags kollektivt ont vi har gjort, för att förtjäna allt detta? NÄR ELVIS SJÄLV en gång satt hemma på Graceland och tittade på TV (det fanns apparater ständigt påslagna, lite överallt) så uppenbarade sig plötsligt sångaren Robert Goulet i rutan och begynte att sjunga. Då gjorde Elvis det i sammanhanget enda rätta. Han grep efter ett av sina många handeldvapen och riktade det mot TV-rutan samt avfyrade det. Exit Goulet; åtminstone bilden av honom samt hans sång. Sedan beställde Elvis förmodligen fram ett gäng cheeseburgare eller en sån där smarrig kolesterolhöjar-macka med knaprig bacon, jordnötssmör och annat godis. Han hade ju alla gånger gjort sig förtjänt av det ? han hade ju gjort en samaritiskt god gärning. MAN DRABBAS RÄTT mycket av samma sorts impuls även nu, när man blir vittne till hur Christer Sjögren steriliserar The Wonder of You, gör One Night till en osexig godnattvisa, plockar bort smärtan ur In the Ghetto och stämplar in det opersonliga i Always On My Mind, Dennis Lindes Burnin´ Love, med flera. Däremot har jag inte så väldigt mycket emot Christer Sjögren när han leker Nat King Cole, mot Charlotte Perrellis Nathalie Cole, i Unforgettable (en duett som för övrigt fixades till på teknisk väg ursprungligen, eftersom pappa Nat sedan länge var död då dottern Nathalie hade uppnått sin vokala zenith). Men Elvis Presley bör han, för att tala tydlig klartext, ge fullständigt fan i. Det blir bäst så. FÖR ÖVRIGT RYMDES det inom ramen för denna av Thomas Deutgen anordnade Sommarens stjärnkväll (som hade stark konkurrens från det varma fredagskvällsvädret men ändå hade dragit in cirka 1.200 personer i Coop Arena) några mycket vackra och kraftfulla sånginsatser av Charlotte Perrelli, som verkligen har en röst som kan få proppskåpet att kortslutas, samt ett par formellt gripande men ändå ganska förutsägbara sångoffereringar av Anna-Lotta Larsson. Magnus Spångbergs orkester, från Örebro, samt Örebro Gospel ackompanjerade och flankerade och när de allesammans gav sig på Aretha Franklins I Say A Little Prayer, med fru Perrelli täten, så fanns det behov för i alla fall de på första raden att ta åksjukepiller. Det svängde nämligen hårt. Anna-Lotta Larssons En doft av kärleken (Can´t You Feel the Love Tonight ur Lejonkungen) och hennes duett med Charlotte Perrelli i I Know Him So Well, ur Chess, var också ett par utropstecken. OCH NÄR PERRELLI öppnade upp Whitney Houstons I Go To the Rocks, ur filmen The Bishop´s Wife, så var det frågan om ett självklart och energiskt gung utan ett uns av tveksamheter. Christer Sjögren hade gott kunnat få stå kvar i den skamvrå som han placerade sig i redan när hans platta med Elvis-tolkningar kom för några månader sedan. För vissa försyndelser existerar det helt enkelt inte några enkla ursäkter. Men en åtminstone godkänd sommar-stjärnkväll baxades fram av damduon samt gospelkören och orkestern. Kanske det räcker och kanske inte. Själv åkte jag i alla fall hem för att rensa öronen med lite riktig Elvis Presley-musik ? som Guitar Man, Suspicious Mind, One Broken Heart For Sale, Reconsider Baby och The Girl of My Best Friend. Behovet av detta kändes på fredagskvällen som närmast svårartat påträngande.

Christer är inte kungen

Christer Sjögren "tolkade" Elvis Presley som ett inslag i Sommarens stjärnkväll på Coop Arena. Frågan Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén ställer sig i dag är: Varför?