Den 12 april 2014 var en historisk dag i Luleå. Northland Basket hade 2–0 i finalserien mot Norrköping Dolphins och ett drömläge att bryta den femåriga silverförbannelsen. Luleå Energi Arena var fullsatt. 3 000 supportrar skrek ut sin glädje varenda gång hemmalaget gjorde poäng. Det var SM-fest och årets höjdpunkt för alla basketfrälsta.
Journalisten Sebastian Wiklander var inkallad för att bevaka sportevenemanget åt den lokala tv-kanalen 24 Norrbotten. Uppvuxen i Göteborg hade han flyttat till Luleå 2011 efter en omväg via Stockholm där han träffat sin Helena. Kärleken hade resulterat i sönerna Jack och Ingo.
Efter avslutad journalistutbildning vid folkhögskolan i Kalix hade Sebastian tagit alla jobb han blivit erbjuden inom sitt nya yrkesområde för att få in en fot i branschen. Nu hade den förre elitfotbollsspelaren fått möjlighet att förmedla känslor och intensitet till tv-tittarna från första parkett när baskethistoria skulle skrivas.
För alla reportrar med bara hälften så stort sportintresse som Sebastian hade det här varit en högtidsstund i yrkeskarriären, Sebastian borde ha njutit av varenda sekund. Men han gjorde inte det.
I stället kämpade han mot den overkliga trötthetskänslan som sköljt över honom några timmar tidigare när han stod hemma framför badrumsspegeln och gjorde sig i ordning inför tv-sändningarna. Det hade flimrat framför ögonen och Sebastian hade fått lust att lägga sig ner.
– Som småbarnspappa kan det ju vara lite si och så med sömnen och jag trodde att det helt enkelt berodde på att jag sovit dåligt de senaste dagarna.
När Sebastian träffade sambon Helena i halvtidspausen såg hon direkt att någonting var fel. Sebastian var likblek och svettades samtidigt som han svepte i sig svart kaffe för att kämpa tillbaka tröttheten. Han funderade över varför han mådde så dåligt och gick igenom alla orsaker han kunde komma på. Allt från magsjuka till att han fått i sig hårspray när han gjort sig i ordning innan jobbet.
– Jag försökte verka superpigg och fräsch framför kameran fast jag i själva verket mådde riktigt dåligt. Och det blev bara värre.
När Northland Basket till slut fick sitt efterlängtade SM-guld och segeryran var total inne i Luleå Energi Arena låg Sebastian på golvet i en av arenans toaletter. Det flimrade framför ögonen i ett epilepsiliknande anfall och smakade konstigt i munnen. Han förstod då för första gången att det var ett allvarligt fel med hans hälsa.
Helena ville att han skulle ta en taxi men Sebastian valde att köra själv de tio kilometerna till hemmet i Karlsvik. Han hade Helena i telefonen under hela resan. Det tog lång tid innan han kom fram och bara hundra meter från bostaden tvingades han stanna bilen. Det flimrade till i ett nytt anfall.
När Sebastian kom innanför dörren där Helena och barnen väntade var han för första gången rädd. ”Va fan är det som händer med mig” skrek han. Sedan kom ett nytt anfall innan han föll ihop på golvet.
Då ringde Helena 112.
På akuten vid Sunderby sjukhus visade den första undersökningen att alla värden var bra men i och med att Sebastian fick ytterligare ett anfall förstod sjukhuspersonalen att allt inte stod rätt till. Morgonen efter röntgades Sebastian och senare under dagen fick han beskedet som vände upp och ner på hans liv.
Han förstod att det var dåliga nyheter när överläkaren bad honom följa med från den tomma patientsalen till ett samtalsrum i andra ändan av korridoren.
Men inte så dåliga.
– Jag kommer aldrig att glömma ögonblicket när han tittade mig rakt i ögonen och sa ”Sebastian, du har en hjärntumör”. På den tiden visste jag inte exakt vad det innebar. Jag tänkte bara på döden och att allt skulle ta slut.
Vi sitter i köket i Karlsvik och det har snart gått ett år. Sebastian får tårar i ögonen och vänder sig mot Helena. Hans blick dröjer sig kvar, rösten stockar sig.
– Bara att tänka på det känns jättejobbigt.
Sebastian fick inga garantier inför operationen. Att avlägsna tumören kunde innebära ett enkelt ingrepp eller bli komplicerat.
Helena blev från första ögonblicket ett viktigt stöd för honom. För medan Sebastian under de första dagarna bara såg ett stort mörker framför sig klarade Helena av att blicka framåt mot en ljus framtid. Ett liv efter tumören.
– Det var som att någonting inom mig gick igång, någonting som gjorde att jag tänkte att det kan bara sluta bra. Det är klart vi ska fixa det här, något annat finns inte, berättar Helena.
För Sebastian dröjde det en tid innan han började känna vinnarinstinkt. Vetskapen om att han hade en hjärntumör och att utgången var oviss påverkade humöret.
– Ena stunden ville jag kämpa stenhårt för att bli frisk och i nästa stund grät jag jättemycket för att det kändes hopplöst.
Det första dygnet efter chockbeskedet blev jobbigt, speciellt när föräldrar och anhöriga skulle få beskedet.
– Det blev som att återuppleva det där ögonblicket igen när läkaren berättade. Jag gjorde allt för att framstå som stark för jag vill ju inte att de ska känna samma svarta tankar som jag gjorde, säger Sebastian.
– Jag försökte peppa fast jag egentligen inte alls var redo för det.
Väntetiden på operationen som skulle genomföras på universitetssjukhuset i Umeå blev lång. Sebastian fick först en tid i slutet av maj som senare flyttades till 5 juni. Han tvingades under den här tiden att äta sammanlagt 32 tabletter per dag för att hålla ner svullnaderna i hjärnan och undvika krampanfallen. Stundtals kände Sebastian sig ledsen och nedstämd över sitt öde samtidigt som han inte ville visa sig svag för barnen. Det var en svår balansgång mellan skratt och gråt.
Informationen i Sunderbyn hade känts positiv i allt det negativa. Han skulle vara hemma igen inom en vecka och tillbaka på jobbet inom två månader. Ingreppet skulle bara vara en liten fyrkant vid tinningen och tumören låg på ett bra ställe.
Men i Umeå förändrades tonläget.
Sebastian fick veta att halva hans skalle skulle öppnas upp och fläkas åt sidan och att han efteråt skulle sys med 50 stygn. Oron stegrades för varje dag som operationen närmade sig.
– Det kändes inte lika positivt som det låtit i Sunderbyn. De sa att tumören låg nära talcentrat och halva kroppen kunde bli förlamad. Usch, det var så mycket som kunde hända.
Sebastian skulle föras till operationen klockan åtta på morgonen. Klockan sju fick han träffa kirurgen som lämnade ett till i raden av negativa besked.
Han skulle inte kunna ta bort hela tumören eftersom risken för förlamning var för stor.
– Då fick vi ju som en chock. Vi fick veta att de vid den här typen av godartade tumörer bara tar bort det absolut nödvändigaste för att inte riskera någonting, berättar Helena.
När Sebastian och Helena sa hej då åt varandra såg Helena ett klockslag framför sig. Klockan 15.00 skulle operationen vara över och hon skulle få träffa sin Sebastian igen. Tillsammans med Sebastians bror Pontus åkte hon runt i Umeå och försökte fördriva tiden.
– Det var fruktansvärt. På ett sätt var man trygg i att han var i händerna på experter, men samtidigt visste man att en operation är en operation, säger Helena.
Återseendet med sambon blev en skrämmande upplevelse. Sebastian var inte vid medvetande och det var en massa blod överallt eftersom han ännu inte blivit rengjord efter operationen. Hon tyckte han såg livlös ut och skrek rakt ut.
– Sedan berättade de att allt gått bra. De hade fått bort allt som de ville få bort och Sebastian hade känsel överallt, berättar Helena.
Sebastian missade den utsålda konserten på Ullevi med sin stora idol Håkan Hellström på grund av tumören. Men han fick ett rejält plåster på såren. Två veckor efter operationen hade Sebastian flyttats från Umeå till Sunderbyn när han en dag fick post. Det var ett kort från Håkan Hellström där han skrivit ett långt personligt meddelande till Sebastian. Handskrivet. Genom bekantas bekanta hade den hyllade artisten fått reda på vad Sebastian gått igenom och varför han inte var en av de 69 349 i den rekordstora publiken.
Sebastian håller kortet i handen när han berättar, rösten stockar sig igen.
– Det finns några grejer jag aldrig kan prata om utan att börja gråta. Brevet från Håkan är ett av dem.
Inför årsdagen 12 april är Sebastian nästan helt återställd. Han äter 12 tabletter per dag mot krampanfallen och kommer troligtvis att tvingas göra det resten av livet. Två gånger per år går han på magnetröntgen för att kontrollera att de resterande 30 procenten av tumören som lämnades kvar inte börjat växa eller förändras.
Han har kunnat börja spela fotboll igen och gjorde sin första träning med Bergnäsets AIK för två veckor sedan.
– Min största skräck skulle vara att behöva göra om operationen. Jag tror inte jag hade fixat det säger Sebastian.
Hur har du påverkats av det här?
– Det är lätt att det blir lite klyschigt men jag ser annorlunda på saker. Bara att man kan sitta här och prata eller att man kan hämta på dagis gör att man känner tacksamhet. Jag minns när det snöade så mycket tidigare i vinter då tyckte jag först att det var riktigt tråkigt att skotta. Men sedan ändrade jag mig och började tänka ”vad kul att jag kan”.
Både Sebastian och Helena menar att barnen och de dagliga rutinerna hade stor betydelse under tiden fram till operationen. Livet rullade på och det fanns egentligen ingen tid till att lägga sig ner och tycka synd om sig själv. Sebastian säger att han blivit starkare som människa medan Helena är imponerad av överlevnadsinstinkten som blev så påtaglig hos de båda under den här tiden. Nu har de börjat prioritera det som känns viktigast.
Nämligen livet.
Kärleken har, om möjligt, vuxit sig ännu starkare och tacksamheten över att allt slutade lyckligt är uppenbar.
Det syns redan tydligt på Helena.
I maj ska Jack och Ingo få ett syskon.