Lille Tom sitter i mormors och morfars finsoffa och bläddrar i bilderboken och säger för sig själv "mamma gör i ordning utflyktsmat". Den här berättelsen kan han utan och innan, det är berättelsen som föddes när han låg på sjukhus.
Det var här, hos mormor och morfar i Luleå, som Tom, hans bror och mamma befann sig också för ett år sedan, då den där olyckan som bara inte får inträffa ändå inträffade. Janette var ensam med sönerna som då var ett och tre år. Hon hade precis gjort iordning en kopp te åt sig själv när storebror ropade och behövde hjälp på toaletten.
– Jag ställde temuggen långt in på bordet innan jag gick och hjälpte Loke. Efter en stund hörde jag ett barnskrik som var så främmande att jag inte förstod att det var min egen lille Tom som skrek. Jag har aldrig hört ett sådant skrik förut.
När Janette gick ut från badrummet fick hon se sin lille son stå med armarna rakt ut, gråta och skrika okontrollerat. Ärmarna var blöta och efter en snabb blick in i köket förstod Janette vad som hade hänt. Hennes ettåring, som aldrig brukade klättra, hade dragit fram en pall, klättrat upp på den och på så vis nått tekoppen som han dragit över sig. Janette slet tröjan av sin son, såg att armen var alldeles röd och försökte spola av honom i köksvasken men lille Tom sprattlade och skrek så hon flyttade sig in i duschen.
– Han skrek "aj aj, mamma". När han drog med handen över armen följde allt skinn med och jag såg hur det bubblade därunder. Han kokade!
Chockad ringde Janette efter ambulans och hon konstaterar att det är förvånansvärt hur svårt det är att slå rätt på de där tre siffrorna – 112 – när det handlar om ens eget barn. Ambulansen kom efter 5-6 minuter som kändes som en evighet.
– Jag gick fram och tillbaka i lägenheten, öppnade dörren och ropade "hjälp" ut i trappuppgången. Loke frågade "kommer Tom att dö nu?" och allt var bara som en hemsk mardröm.
Barnens mormor, som Janette ringt direkt efter att hon larmat efter hjälp, kom störtande från sitt jobb i samma veva som ambulansmännen och Janette kunde lämna storebror i mormors vård. Själv åkte hon med ambulansen, chockad och med blöta kläder.
– Ingenting spelade någon roll just då förutom att Tom skulle få hjälp.
Armen behövde läggas om men Tom var så smärtpåverkad att sjukvårdspersonalen behövde söva honom. Janette beskriver hur hjärtslitande det var att tvingas lämna sin nedsövda son i vårdpersonalens händer för att återvända till en spjälsäng där bara Toms lilla nalle låg och väntade.
– Jag bara grät och grät.
Janette och Tom blev kvar på Sunderby sjukhus i fem dagar. Tom fick dropp via fötterna och det satt slangar både här och där på hans lilla kropp. Att se till så att en livlig ettåring ligger still blev en utmaning.
– Jag började hitta på en saga som handlade om Tom och hans lille skyddsängelnalle Puppe som funnits hos honom ända sedan han föddes. Eftersom Tom var så fascinerad av skotrar fick sagan handla om en skoterutflykt.
"Igen, igen" sa Tom och Janette berättade sagan om och om igen, hon hyfsade till berättelsen och med tiden såddes ett frö i Janettes bakhuvud - sagan skulle tryckas som en present till Tom på hans tvåårsdag.
Väl hemma i Stockholm följde ytterligare fyra veckor av såromläggning på sjukhuset i Uppsala och det var under Janettes och Toms första besök på Akademiska sjukhuset som någon för första gången frågade henne "Men hur mår DU?" Janette mådde inte alls bra. Hon var full av självrannsakan och mådde dåligt över att hon lämnat tekoppen framme.
– För mig blev bokprojektet en sorts terapi. Jag hittade en illustratör, Hanna Ravila, som gjorde fina teckningar till min berättelse och bestämde mig för att trycka upp 100 exemplar. En del av intäkterna går till inköp av leksaker till brännskadade barn. Jag bestämde mig för att inte gömma mig och tysta ner det som hände. Jag önskar att det aldrig ska hända igen. Inget barn ska behöva råka ut för det Tom gjorde.
Janette säger att de flesta reagerar med förvåning när de hör vilken allvarlig skada Tom fick av innehållet från en tekopp och hon vill att alla ska bli medvetna om faran.
– Måste du lämna din kaffekopp eller temugg - häll ut innehållet och fixa nytt senare!
Trots att en del av Toms brännskada var av tredje graden klarade han sig utan den hudtransplantation som det först talades om och på armen finns nästan inga spår alls av den ödesdigra olyckan.
Janette kommer för alltid att leva med sitt dåliga samvete och berättar att hon än i dag kan vakna på natten efter en mardröm där Tom dragit ännu en kopp med hett vatten över sig.
– Men jag vill inte att boken ska påminna Tom om allt det otäcka som hände utan om alla de mysiga stunder vi haft när jag berättat sagan.