Det var oerhört glest framför stora scenen när Moneybrother spelade i lördags natt. Typ tio gånger så lite folk som såg Håkan Hellström. Men det gjorde faktiskt ingenting, publikbortfallet kändes snarare som en befrielse efter att under en lång helg bevittnat horder med spritbedövade hjärnor på alltför nära håll.Själva konserten var dock en ambivalent upplevelse. Moneybrother håller som inte alls längre, hans skivor har åldrats väldigt illa - musiken har hunnit både sjunka in och ut. Den svenska coverskiva han gjorde under namnet Pengabrorsan hade jag närmast förträngt, vilket jag påminns av då de slaktar Tom Waits vackra Downtown train. Ett tåg till stan är så fruktansvärt dålig.Även i övrigt är låtarna inte så jätteroliga, men ändå: Anders Wendin med band är så proffsiga och energiska att det blir grymt till slut. De bygger upp värsta spänningen - särskilt då Wendin och ena körsångerskan kör en teatralisk duett, men också mot slutet av konserten då allt kulminerar. Sammanfattningsvis var det svårt att veta om det var bra eller inte, tycker jag. Svårrecenserat. Bra fast dåligt. Men det kan vara bäddat för comeback snart, ifall de förvaltar den här energin med lite nytt låtmaterial. Det kändes lite som när man slår en strike eller spärr i bowling, vad det blir för poäng beror helt på hur många käglor man får ner i nästa kast. Alltså: om nästa skiva är bra så var konserten också det, annars var den inte det.
MoneybrotherPiteå dansar och lerStora scenenLördag, kl. 00.45
