”Game of Thrones” är Amerikanska HBO:s populäraste serie i kabelkanalens historia. Tittarsiffrorna är astronomiskt stora, och masshysterin kring serien har gett upphov till en irriterande kultur på internet där varje avsnitt måste ”recappas” i kilometerlånga analyser, utan redaktör, direkt efter varje ny episod. Samtidigt som ”spoilers” till varje pris måste undvikas.
Hela det där evangeliet om att vi ”inte måste titta på tv samtidigt längre” känns rätt överdrivet med tanke på publikens eget kontrollbehov.
På måndag är det i alla fall final på en säsong som de flesta verkar överens om är den bästa hittills. Jag gillar den också, även om det svek och blodstänkta ”Red Wedding”-avsnittet från säsong tre är svåröverträffat.
En mindre populär del av storyn där svinet Theon Greyjoy torterades i typ åtta avsnitt var något av en personlig favorit som hamnat i skymundan den nya säsongen.
Att titta på ”Game of Thrones” är ju en långtidsinvestering och en smutsigt sådan. Ibland likvärdig med att pumpa in sina besparingar i vapen eller porraktier. Oftast är det också lika belönande. Till slut.
Som nyligen, när Theons perversa torterare och tillika bastard Ramsay Snow från släkten Bolton, som hjälpte till att arrangera det röda bröllopet, får ett äkta släktnamn och beviljas att bli ”Nordens vakthållare”. En titel borde gått till Jon Snow redan i första säsongen, när den sympatiska Stark-släkten fortfarande kontrollerade Norden.
Som alla minns skickades Jon istället upp för att spendera sitt liv vid den enorma isväggen som skyddar landet från vita snözombier.
Att det blev psykopaten Ramsay Snow istället för allas älsklingsbastard Jon (alla bastarder får samma efternamn oavsett släkt) var en svart liten karamell som tog tre säsonger på sig att vecklas upp, och där tiden blev en faktor som strödde salt i såren. ”Game of Thrones” litar på publiken så mycket att det ibland är frustrerande, men en njutning när det blir rätt. Det skapar en känsla av att tiden går, historia skapas och att allt faktiskt leder mot vinter. Även om det går jävligt långsamt.
Hela det senaste avsnittet (s04e09) från i måndags (för dem av oss som kollar på HBO Nordic), utspelade sig längst upp i norr, den fiktiva världen Westeros motsvarighet till Norrbotten.
Men trots att blodet flödade gjorde avsnittet mig lite besviken. Kanske för att det påminde för mycket om en budgeterad krigsscen ur ”Sagan om Ringen”-trilogin. En mammut och två jättar istället för hundratusentals liksom... Med så många frågetecken som hänger i luften kändes det onödigt att spendera ett helt avsnitt med ett gäng skäggiga oskulder i ”nattens väktare”.
Jag ska inte säga att jag inte är orolig över säsongsfinalen. Det har hänt så sjukt mycket på nio avsnitt att bara en eller två konflikter kan hinna klaras upp. Som tur är har serien förnyats med ytterligare två säsonger, och de flesta är överens om att den förmodligen tuffar på i totalt åtta. Även om man blir irriterad och ibland uttråkad (som alla scener med Bran och Hodor Zzzz...) finns det för mycket ouppklarat för att sluta titta.
Serietecknaren Pontus Lundqvist illustrerade dubbelheten genialiskt i tidskriften FLM. Lundqvist nutida jag möter sitt ”jag för en månad sedan” och diskuterar ”Game of Thrones” med varandra: Dåtidens Lundqvist är kritisk till all sexism i serien, medan Lundqvist i nutiden noterar att skaparna tagit åt sig av kritiken och skrivit in fler nyanserade kvinnokaraktärer. Nutids-Lundqvist har också sett att släkternas ständiga skiftningar i lojalitet och ideologiska begreppsförvirring liknar årets svenska valrörelse. Skillnaden är att ”I Game of Thrones belönas ens tålamod med att man får se deltagarna hudflängas, lemlästas, piskas, brännas och strimlas i småbitar”.
...som hoppas hinna lämna Sverige innan valet.