Det är tidig morgon, och trots att solen redan är uppe och skapar ett sagolikt sken när dess strålar filtreras genom trädgrenarna, så når värmen inte riktigt fram. Hösten känns i luften, syns i det gula som blandats med det gröna på marken. Men det är början på en fin dag när Liselotte ”Lissan” Bergström och Christine ”Chris” Hoppe ger sig ut i skogen utanför Abborrträsk. Med sig har de hundarna Fia, Spira och Thor, och tillsammans tar de upp jakten på orre, tjäder och ripa.
Hundträningen förde dem samman, och så småningom kom intresset för jakt att bygga på relationen vännerna emellan.
– Jag följde ofta med pappa ut som barn. Jakten har alltid funnits där, säger Lissan, som tog sin jägarexamen 2001.
Även för Chris, som tog jägarexamen i fjol, var det i barndomsåren som intresset för jakt tog form.
– Morfar och morbröderna jagade mycket, men det var mest älg. Även om det kan vara mysigt med lagkänsla så ville jag kunna jaga oberoende av ett lag, och därför har jag ställt in mig mer på skogsfågel, berättar hon.
De turas om att skicka iväg någon av de tre hundarna i hopp om att någon av dem ska lyckas spåra upp ett byte. Först ut är Thor, den allra yngsta i gruppen. Efter drygt 20 minuter byter mamma Spira av. Knappt 20 minuter till passerar och de två jägarna har nu hunnit en bra bit in i skogen när det blir Fias tur att ta täten. Lissan håller koll på avståndet via en gps när Fia springer ett hundratal meter, cirkulerar runt gruppen och försvinner igen. Samtidigt som sällskapet sakta rör sig framåt vaknar skogen lika långsamt till liv, och allt som hörs är kvistar som knäcks under tunga kängor. Plötsligt piper apparaten till – Fia har stannat ett femtiotal meter bort. Genom grenarna kan vi se hur hon stadigt fokuserat blicken på något framför sig. Lissan laddar sitt vapen och smyger ljudlöst fram. I jämnhöjd med Fia stannar hon upp, och Fia i sin tur cirkulerar ut på sidan för att få sitt byte att lätta. Allt är tyst.
Ljudet av vingar och Fias skall bryter spänningen som uppstått. Lissan siktar, men orrtuppen lyckas undkomma tack vare den snåriga vegetationen, och tillfället har passerat. Lissan visslar och Fia återvänder till hennes sida och får vila när det ännu en gång blir Thors tur att spåra. Och proceduren börjar om.
– Vi håller fortfarande på att träna upp hundarna. När de stött, alltså fått fågeln att lyfta, ska de sätta sig ner. Just den sista biten har vi inte riktigt fått till än, och därför skjuter jag aldrig på chans, jag vill vara helt säker på att jag träffar. Hellre en gång för lite än att jag träffar hunden, säger Lissan.
– Det kan ta många år att träna upp sin hund. Det är många steg som ska funka, markera, stå, stöta och sätta sig, och träningen måste göras i skarpt läge, som nu. Inte på någon bana, fortsätter Chris.
Fem tillfällen senare, och lika många undankomster för orrtupp och höna, är det dags för fikapaus intill en liten tjärn. Det är ett bestående inslag under deras jaktturer, oavsett om de befinner sig i skogarna kring Abborrträsk eller åker till fjällen på jaktsemester.
– Vi tycker om att pausa och njuta av stunden. Då pratar vi om allt möjligt, både vad dagen gett oss för nya erfarenheter och om andra saker i livet, berättar Chris, medan Lissan gör upp en eld och dukar fram kaffe, kakor och varma mackor.
Just erfarenheterna – tillsammans med gemenskapen och samarbetet med hundarna – tycker båda är den största behållningen i att ge sig ut på jakt.
– Och att bara få befinna sig i skogen. Det är så rogivande samtidigt som det är spännande, säger Chris.
– Det är klart vi vill ha fågel, men vi deppar inte ihop bara för att vi blev tomhänta idag. Ett byte är en bonus, inte ett måste för att dagen ska vara lyckad, säger Lissan.
Det finns dessutom många chanser kvar – jakten på orre och tjäder sträcker sig ända fram till mitten på november, och de båda rasermas tuppar får sedan jagas till i januari. Förr eller senare hoppas Lissan och Chris att de får komma till skott.