Bjurårevyn fängslade publiken

Det vilar något alldeles märkvärdigt fryntligt över den revyverksamhet mitt ute i skogen (mot Niemisel, diverse svängar hit och dit och om man har följt skyltarna så är man snart där) som gänget Kottarna i Bjurå bedriver. De är inne på sitt elfte år nu. Jag har väl inte sett riktigt alla av deras uppsättningar, men majoriteten av dem i alla fall. Och på ett mycket ihärdigt vis har de med varje ny revy (de kommer traditionsenligt mycket tidigt i revyvågen i länet varje år) plockat fram sådana insatser som gör att folk bokar bussar för att tuffa i väg till Bjurå och låta sig underhållas. Grundligen. Folkligen. Festligen. Fullsatt. Gudrun Wennström är en av klipporna i den här helt opretentiösa buskissvängen. Hon bjussar alltid mycket godmodigt på sig själv och gives det en möjlighet för henne att uppträda i lättklätt skick, så tar hon den. Garanterat. Hon är innehavare av en fysiskt frodig kroppshumor av den allra som mest generöst dallrande sorten. I år genomför hon ett nummer om magdans. Och det är mycket riktigt en av topparna i produktionen. Vi har också den prydligt mustaschprydde veteran som heter Ove Nordlund. Och som aktivt har bidragit till att ge sävligheten och flegman ett ansikte, på en revyscen i den här delen av världen (eller skogen). Han vandrar omkring på scenen och förenar sig ledigt med i princip vilka sammanhang som helst. Innebär det att ta på sig kvinnokläder, så gör han det. Notera hans En tuff brud i år. Hejdlöst och burdust begåvat. Birger Wennström är den nervöse kamrerstypen som stöttar i bakgrunden och armerar sina sketcher med en slags solidaritet av i dag mindre vanligt slag. Yngve Johansson skriker och skrattar fram sin insats i Antikrundan, på ett sätt som inte känns annat än kongenialt. Samt ger sig också ivrigt hän i diverse flankerande uppgifter, om man så säger: överallt. Yngre begåvningar som Marlene Lundberg och Catrin Johansson sköter sig exemplariskt. Den förstnämnda som klagande baby, tjänstvillig telefonist och poliskvinna i koppel ? den senare bland annat som obarmhärtig kritiker av musikern Max Aldrin (som för övrigt sköter sig snyggt i sitt hörn, säger ?Thank You, Music Lovers? till publiken och även axlar den yvige dirigentens plats när den övriga ensemblen uppträder som Fångarnas kör). Rolf Tallus. Också. När han vinglar omking med slipsen på huvudet, raggar på Marlene Lundberg och i diverse andra situationer så finns det knappast någon som är roligare än just han. Inte i de här skogarna i alla fall. Fis-tävlingen mellan Inga-Lis Utsi och Yngve Johansson har jag inte heller glömt bort. Absolut inte. Ej heller Gudrun Wennströms minst sagt klämmiga version av Patsy Clines Crazy, vid namn Galen och innehållande associationer till dramat i Knutby. När en schlagerkavalkad rullas upp förekommer Ove Nordlund i brynja samt bärande på en dunk och skanderande Brännö brygga. Det känns självklart att det ska vara just så. Lika självklart som Gudrun Wennströms mycket mångtydiga meteorolog. Och flatskratten rullar fram genom skogarna och fäller träden i sin väg och Kottarna framkallar dem och fryntligheten föreligger i Bjurå Folkets hus och som en paus från det frekventa vardagseländet, så är ju det här verkligen bara så bra som man rimligen kan begära. Lite kalsong- och under bältet humor är ju aldrig så särskilt felplacerat. Eller hur? PS. Kottarna skänker delar av intäkterna från torsdagens premiärföreställning till insamlingen för Flodvågornas offer i Sydostasien.