Behagligt, frustande roligt

Herregud, är det dags igen? sjunger Ersnäsrevyns ensemble som introduktion till årets revy, Trådlöst. Redan där lägrar sig lugnet över scen och salong. Självklart, det är inte bara dags, det är hög tid för showen att sätta igång. Ensemblen frustar som vårystra hästar, ivriga att visa upp sig. Ersnäsrevyn är sedan länge ett pålitligt revygäng. Här finns en professionalitet som märks i det mesta; texter, komisk talang, scenografi och kläder, en suverän orkester och samma obetvingliga flyt som i en outbyggd älv. Varje man och kvinna vet vad de kan och i orkestern finns musiker som också mer än väl vet vad de gör. Sandor Berglund på klaviatur och framför allt Gunilla Ask som ser ut att höra ihop med sin saxofon. Hon spelar starkt och hon spelar svagt och känsligt - för revyensemblen måste det vara väldigt tryggt att ha en så kompetent orkester med sig när man ska komponera en revy. Inte att förglömma den trygga rytm som Erik Malm och Kurt-Allan Nordlund lägger med trummor och bas. Herregud, jag vet inte varför, men Erik Malms coola vispar kändes rent hypnotiserande i ett par av de musikaliska numren. Kul att orkestern också fick ta plats - sannerligen välförtjänt. Årets upplaga är alltså en klassisk nummerrevy. Två akter och sammanlagt 23 nummer, alla framförda med ett enormt flyt, sketcherna och musiken hakar i varandra som i ett perfekt smort kugghjul. Det finns förstås höjdpunkter; Lindvallspojken och Vanja Lindbäck avslutar exempelvis första akten med en vansinnig bilbingosketch. Både Vanja och Lars-Erik är dokumenterade naturbegåvningar som behärskar det komiska uttrycket till fulländning. Jag är mycket imponerad av Vanja; hennes återhållsamma sätt att porträttera sina kvinnliga krumelurer gör det hela hysteriskt roligt. Lars-Erik visar också upp en större bredd än vanligt. Här finns förstås hans gubbar, krumelurer med mer än en skruv lös. I ett rockigt nummer visar han också upp sig som en stor entertainer när han och hela ensemblen går loss i en fin variant på James Browns I feel good. Jag mår skit, blir det på ersnäska, med hjälp av en nyskriven text av Sanna Ranweg. Där ser hela ensemblen med Lars-Erik Lindvall i spetsen ut som en vulgovariant av en rätt sliskig soulkonsert som löper amok. Trådlöst körs i ett furiöst tempo, utan att nyanserna går förlorade. Då och då, precis när det behövs, kommer ett lugnare nummer, lite reflektioner med en mer eftertänksam humor. I Väntrummet till exempel. På bänken möts Vanja Lindbäck, som ser fram mot att visa upp sina smaskiga åderbråk för doktor Krassel, en svårt berusad Lars-Erik Lindvall som bara ska vänta på bussen och en stillsam Hilding Lindbäck som bara väntar på att något ska hända i hans liv. Det blir lite lätt absurd humor innan det är dags för ett lite bullrigare nummer om frånvaron av det svenska försvaret. Så där flyter det på, behagligt, frustande roligt, och med bra sånginsatser från Moona Pontén. Hennes variant av Povel Ramels Gräsänklingsblues, med ny text om gräsänkan som svirar runt när maken Gunnar stuckit till Kalix, skriven av Linda Wincent, är hysteriskt rolig och bra framförd. Mycket blues i den berättelsen. Den sången kan också stå som exempel för hur väl balanserad Ersnäsrevyn är. Jag menar, själva ordet revy doftar grabbar och bullriga skratt, gärna med krampaktiga skämt några decimeter under bältet. I Trådlöst har ensemblen lyckats med det en revy ska vara bra på; att roa, roa ännu lite till och sedan dofta över en nypa politiska sparkar till höger och vänster. Allt detta har åstadkommits utan att grabbigheten stör för mycket. Ensemblens damer fyller mer än väl sin plats. Exempelvis Vanja Lindbäcks milda och lätt absurda humor och Elsbeth Dahlström Selbergs bitchiga figurer Hilding Lindbäck och Lars-Erik Lindvall förstås - deras samspel sitter som gjutet. Den hysteriska sketchen om den förste rapparen - Esko Rantajärvi, inte lika smidig som han en gång var - men Josa, Josa, svårartat gällivarehäng och så den patenterade finskan - rätt knäckande. Till sist, som sig bör, en avskedssång som uppmanar oss att inte låta årets revygäng bli de sista entusiasterna. Som rekryteringssång för nya revymedlemmar borde den fungera utmärkt. Stolta och glada tar revygänget emot premiärpublikens applådåskor. Uppdraget utfört. Man har levererat. Inget snack om saken - applåderna och skratten är välförtjänta. Lycko de som skaffat sig biljetter till föreställningarna - två timmars gedigen underhållning väntar.