Bäverjakt - en fråga om rekognoscering

Det var nyss en bäver här." Karins SMS pep till när jag lastade i bilen för att åka och hämta henne efter jakthelgens sista morgon. Vi var i trakterna av Bispgården i östra Jämtland den första majhelgen i år och hon satt vid en bäck nära den lilla byn Tillfället. Jag hade tre kilometer dit. Det hade varit en råkall morgon med lite frost i fjolårsgräset och tunn is mellan de översvämmade tuvorna. En bäver hade simmat förbi mig i en snabbt strömmande skogsbäck och jag tyckte jag hört ett skott från Leifs pass. I övrigt hade det varit stilla. Faktum var att det inte ens var särskilt gott om spår vid min bäck. Men livstecknet från Karin var en intressant nyhet. Hon hoppades på en chans på sin första bäver. Leif, Eric och Magnus hade redan fått skjuta. Tidigt på pass Karin hade tillbringat fredag kväll och lördag morgon vid en å där det fanns bäver, men det var svårt att få se dem. På lördag kväll hade hon istället undersökt bäcken vid Tillfället och genast hittat bävrar som hon sett flera gånger. Det enda som hade saknats var ett bra skottläge. Efter ett par timmars sömn var hon tillbaka på passet vid halv fyra-tiden på söndagmorgonen. Bäverjakt handlar mycket om rekognosering. Det kan krävas en del plumsande i översvämmade marker för att hitta ett bävertillhåll och ett bra pass. För bävern är ett av få vilt som huvudsakligen jagas vid tiden för vårfloden. Jakten är tillåten från 1 oktober och avbryts 15 maj, innan det finns några årsungar i kolonierna. Men på höstarna är bävrarna mest aktiva under de långa nätterna och sedan lever de under isen nästan till jaktsäsongens slut. Troligen fälls flest bävrar i början av maj. Orrkutter över skogen Jag läste Karins SMS och lastade in utrustningen i bilen. Det hördes fortfarande orrkutter bortöver skogen och morgonen var inte alls över. Jag körde till Tillfället och smög ner en kort bit genom granskogen till bäcken där hon satt. Sådant kan en syster få tåla. Från skogskanten intill den lilla myr där Karin passade syntes en bäverhydda mitt ute på myren. Karin satt vid en tallstam 50 meter därifrån. - Det har varit två bävrar framme, viskade hon när jag smugit fram. Den jag SMS:ade om försvann uppströms och sedan har det varit lugnt. Jag berättade att det smällt ett skott nere hos Leif och vi var snabbt överens om att han kunde få vänta lite. Bävern borde ju komma tillbaka. En kricka kom och satte sig på bäverdammen. Solen nådde över skogskanten på andra sidan myren. - Där! Karin nickade mot en svallvåg en bit upp längs bäcken. En stor bäver som varit ute på födosök kom simmande tillbaka. Strax såg vi ryggen på den när den gick upp för att äta på andra sidan några stora tuvor. "Nu skjuter jag" Det var inget skottläge. Och bävern tog det lugnt. Först efter en kvart gick den i vattnet och simmade ut framför hyddan. Den stannade till, sedan dök den. Bävern var snart uppe igen. Vi skymtade den bakom en videbuske vid sidan av hyddan. En stund senare simmade den ut och steg upp bredvid en tuva framför oss. - Nu skjuter jag, viskade Karin. Sekunden efteråt steg bävern ner i vattnet och dök in i hyddan för morgonen. - Precis som ifjol, konstaterade Karin som även då suttit och tittat på bäver hela sista morgonen. Hon tog ännu en jaktresa utan skott med visst jämnmod. - Det börjar bli tradition det här. Nåja. Kanske nästa år?

Bäverjakt - en fråga om rekognoscering

Mellan jägaren och bävern finns som regel en kraftig hydda och en hel del vatten. Lägg till detta bäverns nattsuddande och det står klart varför ­bäverjägaren behöver lite tur.

Mellan jägaren och bävern finns som regel en kraftig hydda och en hel del vatten. Lägg till detta bäverns nattsuddande och det står klart varför bäverjägaren behöver lite tur.