Var det självklart att det skulle bli en andra säsong?
– Ja, efter första säsongen fick vi så mycket lovord och kärlek från både tittare och SVT som ville se mer av de här männen. Och då tänkte jag att vi ska ge tittarna något mer än de redan har sett. Så då tänkte jag att vi skulle göra en scenföreställning av Bastubaletten där killarna får dansa och vara sig själva och även spela upp det de är. Så nu har tv-teamet följt oss under den repetitionstid som vi har.
Hur är det att jobba med de här männen jämfört med vad du gör annars?
– Det är en stor skillnad. Jag jobbar mest med skådespelare och då får man också förklara lite mer hur man menar jämfört med när man jobbar med dansare där man har ett gemensamt språk och utgångsläge. Här är utmaningen att några av de här männen aldrig har stått på scen och att det inte är helt naturligt för dem att ta till det överdrivna uttrycket som man måste ha på scen. För mig som koreograf är utmaningen dels att lära dem dansa, och se till att de kommer ihåg hela dansen och sedan känna sig bekväma i att säga replikerna och uttrycka starka känslor. Jag får ta till alla pedagogiska tricks jag har för att stärka deras självförtroende och förklara hur jag vill få fram en viss känsla.
Man talar ofta om tornedalsmän som kärva och inte visar känslor, har det varit en utmaning för dig?
– Jag trodde att det skulle vara så. Men den där fördomen är helt fel. När vi träffades för första gången för ett år sedan hade jag aldrig varit i Tornedalen och som stockholmare tror man lätt att folk inte accepterar en vid första mötet. Sedan trodde jag att det handlade om blyghet, men så förstod jag att det snarare handlade om respekt. Och efter att ha jobbat ihop några dagar så fanns det inget kärvt mellan oss. Tvärtom. När vi nu ses igen är det väldigt känslosamt och det är som att vi bara fortsatte där vi lämnade för ett år sedan. Och de har lärt mig jättemycket om livet.
På vilket sätt?
– Ett tydligt exempel är att jag själv är gift med en man från Tärendö. Vi träffades i Stockholm där vi båda jobbar med tv. Jag har fått en större förståelse för honom efter att ha umgåtts med de här männen. Det handlar dels om manlighet och kultur, jag kommer från storstad, medan han är från landsbygd. Det är en typ av manlighet som jag inte förstått tidigare. Och så är det fint med mogna människor med självdistans. De är inga fåfänga duvungar som vill framstå som fina på scen, utan de har självdistans och har förmåga att både bjuda på och skratta åt sig själva. De är inte rädda för att vara knapsu utan de kör fullt ut.
Vad kommer vi som tittare få se i denna säsong?
– Vi har varit på olika platser i Tornedalen och repeterat, och gjort ungefär som i första säsongen där vi har repeterat, intervjuat och de har bastat. Vi har pratat mycket om känslor och relationer och glidit in på föräldraskap och hur det är att vara pappa. Det blir fyra tv-avsnitt som visar hur det blir med den här föreställningen. Det är flera teatrar och festivaler som visat intresse för att köpa in den här föreställningen, men vi vet inte än hur föreställningen blir. Det vet vi först efteråt. Men vi skulle lätt kunna sy ihop en Norrbottensturné med den här föreställningen.
Är det något som förvånat dig under arbetet?
– Det är väl varje människas inneboende förmågor, det bor så mycket i varje människa. Ingen av de här killarna har pysslat med det här förut, men de kan det här och förstår vad jag menar. Och jag älskar att få jobba med att få människor att uttrycka och visa vilka de är med sina kroppar. Det måste man inte vara skolad i balett för att göra.
Hur är intresset för föreställningen?
– Så fort ryktet började gå att vi hade det här på gång så har folk hört av sig och velat att vi skulle spela. Det första bästa erbjudandet kom från Tärendöholmen och Eldfesten så där är vi just nu för att repetera inför premiären på lördag. Vi sliter just nu för att få till alla rörelser och repliker medan regnet öser ned. Men det går väldigt bra och vi har otroligt roligt.