Bästa Potter-filmen hittills

Vår lille trollkarl Harry Potter fortsätter att växa till sig och nu är det inte bara allmänna problem inom magikerbranschen som han har att sysselsätta sig med, från sin positition som fjärdeårselev på trollkarlsskolan Hogwarts ? puberteten har också slagit klorna i honom och hormonerna rusar och bultar omkring inom honom värre än ett helt gäng häxor på sina kvastar. Det kan genast fastslås att Harry Potter och den flammande bägaren med betryggande marginal är den allra bästa filmen hittills, av de fyra som har erbjudits. Den allra första filmen ligger på ungefär samma nivå; de övriga två är absolut inte dåliga, men orkar ändå inte riktigt upp till de nivåer som de andra befinner sig på. De mörka stråken från den förra filmen har bibehållits den här gången också. Det råder en mycket stark suggestivitetsstämning rakt genom hela filmen och vid några tillfällen är den också direkt kuslig. Då kan det vara tryggt för de små Harry Potter-entusiasterna i publiken att ha en medföljande vuxens hand att fatta tag i. Hade jag haft en film som den här att uppleva när jag befann mig i tio-tolvårsåldern, så hade jag förmodligen kissat på mig av rena rama förskräckta förtjusningen. Men jag grips direkt hårt av den som vuxen också: alla de verkningsfulla och genomarbetade små detaljerna (fotografier i både tidningar och på väggarna som regelbundet rör på sig), de kufiskt originella porträttörerna av även till synes oviktiga roller, förbisvischande miljöer och hela den så starkt påfallande stämningen av den äventyrets vind som blåser så starkt ? hela tiden. Den här gången blir Harry Potter (om Daniel Radcliffe klarar ännu en film i serien är ovisst, men ännu går det bra) inblandad i en farlig tävling mellan tre rivaliserande trollkarlsskolor. Man gör upp om den mästarpokal som finns inne i en labyrint. Vägen fram till den är kantad med oväntade inslag. Och i bakgrunden avvaktar den mörkrets furste som heter Lord Voldemort och som vi nu för första gången får se ansiktet på ? Ralph Fiennes gör honom till en monumentalt och njutningsfullt hyperondskefull varelse; han är bara med i drygt tio minuter men hinner vara hur otäck och elak som helst under den tiden. Annars gör en ansenlig del av Englands skådespelarelit sitt bästa i de många färgstarka birollerna här; Michael Gambon som rektor Dumbledore, Robbie Coltrane som den skägglurvige skogvaktaren Hagrid, med flera. Ny i gänget är Brendan Gleeson, som snabbt blir en favorit som naturkraften professor Moody, med sitt utseende av vild pirat och med ett rullande öga fastsatt i pannan. Önskar man sig grandios underhållning på bio så är det här den rätta filmen för närvarande. I år får Harry Potter försöka trolla till sig den publik som om några veckor också kommer att kunna välja bland Narnia-filmen och King-Kong på repertoaren. Han har definitivt goda chanser att vinna den kampen.