Luleå Kammarkör möter Georg Riedel & Stefan Nilsson
Barnkör från Furuparkskolan
Dirigent: Monica Wasberg
&#FFFC;
Det var musikaliskt storbesök när Luleå kammarkör hade haft den goda smaken att bjuda in pianisten och kompositören Stefan Nilsson och basisten, kompositören och arrangören Georg Riedel till sin vårkonsert. Den förstnämnde är ju känd bland annat för att ha gjort musiken till många filmer och den sistnämnde för sitt samarbete med Astrid Lindgren och för att ha gjort musik till flera av hennes filmer samt annan musik för barn.
Anna-Lena Öhman inledde kvällen med vackert spel på blockflöjt i Stefan Nilssons fina komposition, Kraftverket. Sedan fyllde Nilsson, Riedel och slutligen hela kören på under Monica Wasbergs säkra ledning. En maffig inledning, helt klart! Den efterföljande Lenas sång från filmen Så som i himmelen framfördes i en fin version där Signe Tonér gjorde en bra solistinsats.
Det är så underbart med musiker som Riedel och Nilsson som med sin stora rutin och stora musikalitet kompletterar och stöttar upp sången utan att ta över. De smälter in i helheten och ibland bara finns där utan att vare sig försvinna i ljudbilden eller ta över helt. Det är stort! I Vem vill vara vanlig var det dags för barnkören att komma upp på scenen. Med charm, starka röster och säkerhet imponerade barnen stort på undertecknad. Det är sådana här inslag i kulturlivet som gör att man får tårar i ögonen av glädje av att det finns människor som engagerar sig i barn och ungdomar och får dem att våga stå på scenen.
Stor heder åt barnens körledare, som jag tyvärr inte har namnet på. Även i det efterföljande kulturpolitiska numret Sången kan bära gjorde barnen härliga insatser, fint uppbackade av Luleå Kammarkör och musikerna. Solisterna i barnkören var väldigt duktiga. Under delar av avdelningen före paus kändes Luleå Kammarkör en aning bleka i sina insatser, jag är van att höra dem mer inspirerande än så här. Ni må ursäkta, men det var faktiskt barnen som stal showen. Jag kan även tycka att kvällens presentationer ibland kändes en aning sega och stolpiga. Sedan är det faktiskt Gunilla Bergström och inte Barbro Lindgren som har skrivit böckerna om Alfons Åberg.
Nåväl, det tog sig i det sista numret före pausen, Vi är blommor, där kören och barnen tillsammans med sina röster och musikerna bildade en mäktig vokal symbios som kändes i hela kroppen.
Efter pausen blev det bara bättre och bättre med stycken som den vackra Sorgfågel, Tag mig - håll mig, och Monica Dominiques fina tonsättning av Lars Forsells text i Tillägnan.
Kvällen avslutades med att barnen och kören tillsammans med musikerna framförde en mäktig version av Riedels Fri som en fågel. En fin avslutning på en, totalt sett, trevlig kväll som slutade med stående ovationer.