Lekfalk har alltid många järn i elden, just nu jobbar hon halvtid åt landstinget med projektet Kraftsamling som syftar till att fler ska vilja bosätta sig i Norrbotten. Samtidigt håller hon på att spela in en ny film, som hon inte vill prata om av hänsyn till de medverkande.
En titt i Kurirens arkiv vittnar om att Ingela Lekfalk varit produktiv som radioproducent, projektledare, regissör och dokumentärfilmare de senaste åren.
- Om jag hade varit problemfokuserad, då hade jag inte fått så mycket gjort, säger hon.
Optimistisk attityd
Hon beskriver sin optimistiska attityd som en tillgång. Kanske har det varit ren naivitet ibland, som första gången hon skulle göra en film, lyckligt ovetande om hur dyrt det är att göra film. Det gick vägen ändå, hon lyckades ordna finansiering.
Ingela Lekfalk tycker att det är människorna i hennes filmer, som Lillemor, som borde uppmärksammas och prisas.
- Att ha civilkuraget att berätta och där du själv får ta konsekvenserna, det är beundransvärt. De är hjältarna. Om jag är bra på något så är det väl kanske att skapa förtroende och trygghet så att de vågar berätta, säger Ingela Lekfalk.
I filmen "Hur kunde hon" berättas historien om Lillemor, som förtiger för sin man att hon är hivsmittad och sedan döms till fängelse. Filmen tar upp den problematik som hivsmittade i Sverige lever med, att sjukdomen fortfarande är så förknippad med skuld och skam att det är svårt för människor att berätta att de bär på smittan.
- De flesta, för att inte säga alla människor, har ett behov av att förhålla sig till vad som är ont och gott. Vilket i sig är bra för det handlar om rättspatos. Baksidan med detta är att vi har en stark tendens, inte minst från media, att hitta syndabockar. Det är den enklaste vägen till att slippa ta ansvar och börja reflektera över oss själva.
Stora avslöjanden
Hennes dokumentärfilmer bygger inte på stora avslöjanden och hårt vinklade skildringar. Hon låter människorna ta plats och berätta.
- Om man vill skapa förändring räcker det inte med rapporter och fakta. Det är oftast först när den enskilda individen blir personligt berörd som viljan till förändring blir drivkraften till förändring.
Ingela Lekfalk är engagerad i arbetet mot främlingsfientlighet och för mångfald i samhället. I "Tur och retur" arbetar hon och Ulf Boström med frågor om rasism, främlingsfientlighet och utanförskap.
Lekfalk oroas över att skolungdomar i Norrbotten i så hög utsträckning valde att rösta på främlingsfientliga partier i skolvalet 2010.
- Det här behöver vi alla i Norrbotten fundera över. De som röstade i skolvalet är de som röstar i riksdagsvalet nästa gång. Det handlar om våra attityder vid köksbordet, idrottsplatsen, media och hela samhället.
Ingela Lekfalk växte upp med en ensamstående mamma. Mamma drev företag och ibland var det tufft ekonomiskt för familjen.
- Nu efteråt känner jag tacksamhet för min uppväxt. Min mamma har påverkat mig mycket för hon har aldrig gett upp hon har en stark livslust och tro på att saker kan bli bättre. Jag tror att den kommer därifrån, min drivkraft, säger Ingela Lekfalk.