...är lustiga att se

Ann-Gerd Eriksson från Luleå har ovanliga husdjur i sitt hem. För afrikanska klogrodor hittar man väl inte var som helst? De fyra grodorna tycks trivas. En av dem har hon haft i minst tio år.
- Jag har alltid varit fascinerad av grodor. De är festliga små djur, säger hon.
I lägenheten på Örnäset har de fyra grodorna en central plats i vardagsrummet. Den största av dem har ett eget akvarium.
När Kurirens fotograf närmar sig med kameraobjektivet ställer den sig raklång intill glaset. Den söker ögonkontakt med sina stora, svarta ögon, som sitter mitt på huvudet. Det är svårt att inte fascineras av denna grönsvarta varelse, som i upprätt tillstånd mäter närmare 20 centimeter.
- Jag vet inte vad det är med grodor, men jag har alltid gillat dem, säger Ann-Gerd Eriksson, och sätter ner ett finger i vattnet. Grodan tittar genast efter om det vankas mat.
- De är ju inte direkt sällskapsdjur eller keldjur.
- Men de är festliga på något sätt, säger hon och hälsar på de övriga tre, som bor tillsammans i ett akvarium intill.

Lever helt i vatten
Alla är namnlösa. Ett tag, när hon bara hade tre grodor, kallade hon dem Small, Medium och Large.
- Men det funkar ju inte nu när jag har två Medium, säger hon och skrattar.
Nu blir det mest Storgrodan, Bruna grodan och Albinogrodorna. Alla fyra är afrikanska klogrodor av olika slag. Gemensamt är att de lever helt i vatten och att de inte kan hoppa. Men de smiter gärna från sina bostäder av vatten och glas om de får chansen.
- Man får se till att hålla stängt, så att de inte sticker. Jag vet inte hur de lyckas men jag antar att de ålar sig fram på något sätt.
- En gång hittade jag den här i hallen, säger hon och tittar på Storgrodan, som fortfarande hoppas på mat.
När Ann-Gerd Eriksson frestar med röda mygglarver är den genast där för att håva in godbitarna.
Det är en festlig syn att se den äta. Med sina händer skyfflar den in maten i munnen. Klogrodan har nämligen ingen tunga, som andra grodor.
Den är relativt lättskött, enligt ägarinnan. Och läraktig. Om Storgrodan är på humör äter den direkt ur sin matmors hand.
- Jag ger dem mat nästan varje dag, även om de klarar sig längre än så. De är ganska glupska.
- Och man får hålla rent i akvariet. Det är ungefär som att ha fiskar, säger hon.
- Fast grodor är roligare. De är mer som djur. Det är kul att sitta och titta på dem.

Samlade på yngel
Intresset för grodor har Ann-Gerd Eriksson haft med sig sedan barnsben. När hon var liten samlade hon på grodyngel och följde med fascination hur de växte upp till stora grodor.
- Det är något speciellt med dem, säger hon och tittar på sina husdjur.
Vid det här laget har alla fyra förlorat intresset för besökarna och gömt sig bakom stenar och växter. Grodor har ett behov av att dra sig tillbaka med jämna mellanrum, enligt expertisen.
- Ibland ser man dem inte på länge, berättar Ann-Gerd Eriksson. Då tror man att de rymt.
- Sen dyker de upp igen. De är lustiga, tycker jag, precis som man sjunger i ?Små grodorna?.
Ann-Gerd Eriksson har haft grodor i över 20 år. Och hon har inga planer på att byta ut sina husdjur. Istället funderar hon på att utöka grodfamiljen. Storgrodan, som är äldst, är över tio år gammal. Den kan ha många år framför sig, men enligt ägarinnan börjar den tackla av.
- Jag har försökt hitta en likadan Storgroda, men de är inte så lätta att få tag i.
- Jag kan inte tänka mig att vara utan grodor.