Det är ju så ohyggligt vackert. Herregud, vilken otrolig värld vi lever i – händer det här precis nu? Det här är ju bara för bra för att vara sant.
Och så inpulsen som kommer varje gång: Jag måste visa detta för andra – var är kameran?
Men här kommer jag nu med ett för tiden kontroversiellt förslag: Gör det inte.
Stå emot.
För jag tycker att så fort man beslutar sig för att trycka av en bild så förstör man ofta något och detta något heter Stunden.
Vi vill så gärna skapa historia men vad vi ofta gör är att förstöra nuet. Känns det verkligen rätt att börja fippla med telefonen när norrskenet spelar några sekunder på himlen?
Det kryper lite märkligt i kroppen, ja, det känns lite smutsigt och lite...fel.
Så behåll det för dig själv ibland och låt telefonen ligga kvar i fickan. Det är helt okej att göra så. Det blir faktiskt extra speciellt när bara du vet hur det var. Det är upplevelseegoism i en vacker form.
Vissa saker vill jag bara ska finnas som minnen i mitt huvud. Jag har åkt på utlandsresor utan att ens ta med en kamera, bara skitit i det och levt loppan i stället. Det är förbaskat skönt ska ni veta, prova gärna.
Visst, det kanske hade varit lite skoj att åtminstone se hur vi såg ut då när det begav sig men minnena i huvudet – de blir ju bara bättre med åren. Bildlösa äventyr har en förmåga att bli det. De lever sitt eget fina liv.
Luckorna kan jag tillsammans med resekamraterna fylla igen med överdrivenhet när vi träffas. Det är precis motsatsen till hur det fungerar i dag, där saker inte verkar ha hänt om de inte fotats.
Och som det fotas. Herrejösses vad vi lagrar gigabyte.
Ibland dyker det upp bilder från någon fest eller annat event som svischar förbi i det sociala medieflödet. Det är den ena bilden efter den andra där folk inte ser kloka ut. Det är gapande munnar och fingrar som spretar åt alla håll. Och så en bild till från samma fest – men från någon annan närvarande. Och så en till.
Hinner de ha roligt? Eller leker de att de har roligt? Och framför allt – hinner de njuta av Stunden?
Tveksamt.
Jag ser framför mig hur alla springer omkring i små gäng och apar sig framför kameran hela kvällen. När någon plockar upp en kamera i ena hörnet av rummet springer alla dit i flock för att vara med på bild med sina gapande munnar och utsträckta tungor. Ojdå, nu fotas det visst i andra delen av rummet bäst att springa dit med min öppna mun så jag kommer med.
Däremellan knäpptyst.
Men så – en kamera!
Då blir det livat igen. Gapa stort nu, dags för bild.
Till slut får man bända igen de krampande käftarna på alla och långsamt föra ihop fingrar som gjort v-tecknet hela kvällen så att de kan dra igen dragkedjan på jackan.
Den stunden vore förvisso rätt rolig att föreviga.