Vi måste prata om Paradise Hotel – Sveriges hångligaste dokusåpa som länge varit en nödvändig del av min tv-höst. Det finns få bättre sätt att hämta andan mellan Luke Cages mörka superhjältevärld och Transparents skruvade dialoger än att hänga en stund med 90-talister som intrigerar på ett mexikanskt lyxhotell. Men någonting har hänt.
Detta förväntar jag mig av min realitybaserade verklighetsflykt: tjejer att heja fram, killar att störa mig på, ett och annat svek och den dokusåpliga instängdhetens svallande känslor. Men sex veckor in ligger säsongen fortfarande och småputtrar; jag har allt svårare att komma ihåg att se nya avsnitt.
Några bråk har ägt rum, ett par pakter har slutits – men ingenting händer. De stora ögonblicken – tänk Kristian Täljeblads svansande efter Saga Scott för två år sedan, eller Adrian Montins uppgång och fall som en av PH-historiens största antagonister häromåret – lyser med sin frånvaro. Lägg därtill det bantade antalet avsnitt till årets säsong, och det känns som att till och med Paradise Hotel börjat tröttna på sig själv.
Kanske har programkonceptet efter fem Viasatsända säsonger tjänat ut sitt syfte. Det borde trots allt finnas en gräns för hur många gånger vi orkar höra 20-åringar motivera mobbning med “Gruppens bästa!” eller “Hon är fucking falsk!”. Tjusningen minskar ytterligare när deltagarna tydligt imiterar sin bild av en PH-personlighet. Ett utmärkt exempel är Sebastian Stenberg, som utnämnt sig själv till årets storspelare utan att märka att trådarna han tycker sig hålla i inte leder någonstans.
Förvisso är det många fester kvar innan hotellet slår igen portarna, och därmed finns det hopp. Redan under de gångna veckornas skoltema livades paradiset upp en smula. Deltagarnas bristande allmänbildning sattes på prov, och gjorde ingen besviken: Dennis Andersson slår fast att människan hade tolv tår på 1500-talet, och flera deltagare gissar att Marcus Birro är vice statsminister. Det är billig underhållning, men jag sväljer den. När årets hunk dessutom trasslar in sig i ett triangeldrama med två bästisar och sedan, på snubbars vis, vägrar ta ansvar för sin del i trasslet – då känner jag igen mitt Paradise Hotel.
Dessutom skulle det här kunna bli säsongen som min högsta Paradisedröm går i uppfyllelse: tjejerna väljer varandra i parceremonin, skickar hem killarna och grundar ett utopiskt kollektiv i Mexiko, försörjda av prispengarna som de systerligt delar mellan sig. Det skulle åtminstone väcka min kärlek till programmet igen.