Vi blir försedda med varsin namnbricka med personnummer och gula varselvästar innan vi får följa med Ann-Christin Viklund genom flygplatsbyggnaden och säkerhetskontrollen och ut till flygplanen på andra sidan för fotografering. Hon verkar hemmastadd i lokalerna och med de anställda trots att det inte är mer än ett par månader sedan hon klev på sin tjänst. Då hade hon ingen erfarenhet av flygbranschen.
Däremot har hon lång erfarenhet av att jobba i ledande positioner. På Liko, där hon var i tio år, hann hon vara både exportchef och Sverigechef och de sista fyra åren var hon Nordenchef.
- Jag var med under åren Liko växte och förändrades från att vara ett litet familjeföretag till att bli det stora internationella företag det är idag.
Våga prova nya saker
När hon slutade där var det för att hon ville fortsätta att utvecklas och hon kände att nu var det dags att göra något nytt. Ann-Christin är av den uppfattningen att man måste våga prova nya saker. I den bilden ingår att hela tiden pusha sig själv och att inte stagnera.
- Jag måste fortsätta att utveckla mig själv för att kunna få perspektiv på saker och ting. Stannar man för länge är det lätt hänt att man blir rädd för att röra på sig.
Efter Liko blev det Renhållningen. Där var hon i tio månader innan hon fick erbjudandet om tjänsten på Swedavia.
Ann-Christin menar att ledarskap till stor del handlar om att man ska verka för att få hela personalen att jobba åt samma håll och då spelar det mindre roll om man sysslar med återvinning eller flygkommunikation.
- Man måste också släppa kontrollen och lära sig lita på medarbetarna. Visst händer det att någon kör i diket ibland men man måste ändå våga satsa.
Hon var fast besluten att lära sig hur allt fungerade på det nya jobbet redan från början. Hon började med att jobba sida vid sida med personalen - ute på golvet i deras verklighet.
- Det är det enda sättet att lära sig hur allt funkar och skaffa sig en bild av vad de möter varje dag, vare sig det gäller bagagehantering, tankning av flygplan eller att jobba i säkerhetskontrollen.
Det var för bara drygt ett år sedan Swedavia bolagiserades och själv tror Ann-Christin att det var erfarenheterna från kommersiell verksamhet och företagsledning som bidrog till att hon anställdes. Tanken är att verksamheten ska bli mer kommersiellt inriktad och det är mycket som händer på samma gång just nu - nyligen presenterades också planerna på en utbyggnad av flygplatsen.
Världens bästa jobb
Satsningarna passar Ann-Christin som hand i handske eftersom marknadsföring och utveckling är två delar av hennes jobb som ligger henne nära.
- Ja, här händer alltid något. Det är världens bästa jobb. Varje dag känns som ytterligare en fantastiskt bra dag. En flygplats är ju också en så speciell plats. Den lockar många människor och alla är på väg någonstans. Det är lätt att trivas i en sådan miljö.
På gång just nu är ett stort utvecklingsprojekt där man tillsammans med medfinansiärer ska investera 105 miljoner kronor till utveckling av Luleå Airport.
- Vi har många spännande utmaningar och möjligheter framför oss. Väl fungerande kommunikationsmöjligheter är väldigt viktigt för regionens utveckling och där vill vi vara med och bidra för att skapa förutsättningar för tillväxt i länet.
Hon växte upp med en ett år äldre syster, Helen Viklund Wårell, i dag Luleå kommuns fritidschef, och visst var den systerliga konkurrensen en av anledningarna till att de båda har positionerat sig i ledande roller i sina respektive karriärer. Men det har bara varit positivt och en bra sporre, menar Ann-Christin.
- Men visst, en lillasyster är ju alltid en lillasyster, haha ...
Under ungdomstiden handlade mycket om sport och om att röra på sig rent fysiskt. Ann-Christin spelade fotboll "tills knät gick sönder" och en hel del innebandy på hög serienivå.
- Vi var ett gäng gamla fotbollstjejer som spelade - vi tog oss till SM-slutspel en gång.
Senare började hon träna på gym och blev så småningom aktiv kroppsbyggare meriterad med bland annat en andraplacering i Norrlandsmästerskapen.
Ett annat gammalt intresse är att spela flipperspel. Det är ett alldeles utmärkt sätt att koppla av, tycker Ann-Christin. Intresset blev så stort att det inte räckte med att spela lite sporadiskt i offentliga lokaler. Dessutom blev det dyrt att trycka i ett mynt i alla flipperspel hon stötte på.
- Jag har ett eget men det står numera hos svärmor i Alvik. Barnen tycker det är roligt att få komma dit och spela ...
Själv fick hon aldrig riktigt det flipperspel som hon drömde om.
- Jag önskar att jag hade kunnat köpa Indiana Jones men det var lite för mycket pengar ...
Inget sug efter resor
Nuförtiden är det golf som gäller och ifjol ställde hon sig för första gången på ett par slalomskidor. Inte i någon skidskola dock.
- Jag är alldeles för otålig, det är nog mer "trial and error" som gäller för min del ... Jag är en tävlingsmänniska men den största utmaningen är att tävla med sig själv. Man måste hitta sin grej. Det är viktigt att röra på sig och det blir allt viktigare ju äldre man blir men det är inte riktigt på samma nivå som förr.
Tävlingsnerven tar sig andra uttryck nuförtiden och eftersom jobbet tar mycket tid och energi behövs en hel del nedvarvning också när tid finns till det. Att laga och äta god mat med vänner och familj är ett sätt, att påta i trädgården ett annat.
Resor som rekreation lockar däremot inte särskilt mycket vilket kan tyckas lite märkligt för en utomstående, med tanke på det jobb hon har idag - men Ann-Christin har alltid rest mycket i tjänsten och det hon nuförtiden uppskattar mest och längtar efter är att få lite mer tid hemma med de sina.
- Jag reste ungefär tre gånger i veckan i jobbet tidigare och det är just nu ingenting jag känner något särskilt sug efter. n