Amadeus börjar i sminklogen

Den här dagen ska repetitionerna av föreställningen Amadeus på Norrbottensteatern göras med kostym och mask. Det betyder en övning i extremt snabba och krångliga ombyten bakom scenen. Färgsprakande klänningar med stålband som ger breda kjolomfång och korsetter med hakar och remningar i ryggen ska av och på. Det kan behövas tre personer för att få på en sådan dräkt i tid, och så perukerna, en av perukerna som är som ett högt spritsat marängtorn, eller sockervadd, ska fästas på huvudet på bara några sekunder och dessutom hålla att röra sig i på scenen. - Det kommer att vara fullständig hysteri i dag, säger maskören Mila L Roberts nästan förväntansfull. Snabba modeväxlingar Varje entré i föreställningen Amadéus är en överraskning av detaljer och färger, som knallrosa tyger, punkperuker á la 1700-tal, zebrarandiga och komönstrade västslag och svart-vita, pösiga mamelucker. De två "venticelli" som, mot betalning, titt som tätt kommer med skvaller om Mozart till hans rival, har hela tiden olika kostymer, hattar och peruker för att visa på modehysterin som rådde den här tiden. Kostymören Ina Andersson berättar att på den här tiden lät de rika herrarna måla av sig i rökrocken för annars löpte de risken att se omoderna ut innan målningen ens var färdig. Det som var rätt ena dagen var helt fel den andra. Det är Mila L Roberts som håller i puderborsten och så här på morgonen i sminklogen verkar hon vara den fasta punkten, när det gäller att få råd och hjälp. Kejserligt röda läppar En av de kvinnliga skådespelerskorna kommer gående i tyllunderkjol ovanpå en stålställning, som en tårta på ben, och frågar om mikrofonplaceringen i pannan och om hon ska lägga grunden med smink själv men får veta att hon lugnt kan ta en kopp kaffe och att hon får hjälp om en stund. En sminkös frågar Mila till råds om läpparna på kejsaren Josef II, om hon ska göra dem riktigt röda och Mila tycker det blir bra med starkare färger på kejsaren som även han är totalt vitpudrad i ansiktet med mycket rosa rouge på kinderna, och han är den ende som får en svart musch. Människorna ska synas. Det behöver inte vara naturalistiskt. Det är glamour. Det får gärna vara lite svulstigt. - Ju fler peruker man hade på den här tiden, desto rikare var man och högklackat var ett bevis på hur bra ryttare man var, en del hade jättehöga klackar fast de inte kunde rida alls, säger Mila L Roberts. Resa i tiden Martin Sundbom kommer strax att byta ut sina gympadojor mot turkosa högklackade skor, jeansen mot ett par blanka knickers och en matchande grönblå kavaj och skjorta med bylsigt krås i halsen. Hans eget snaggade rödblonda hår kommer att döljas under en lockig vit peruk med hästsvans och rosett. En äkta peruk. Han ska förflytta sig tre sekler tillbaka i tiden, och bli den unge frilansande musikern och musikgeniet Wolfgang Amadeus Mozart i Wien 1781. Miljön är hovet och musikkretsarna i det Habsburgska väldet. - Det var väl skjortkråset som man pantsatte på den tiden ungefär som en rolex i dag? frågar han Mila L Roberts. När han studsar trappstegen ner till Scen 2 i sina gympadojor, lämnar han dagsljuset i sminklogen med utsikten mot den gnistrande isen och februarisolen utanför teatern för en betydligt dunklare arbetsmiljö, i alla fall bakom scenen. Där är det nästan svårt att orientera sig i mörkret och bland draperierna för den som är ovan. Det är lätt att gå fel visar det sig. Komplexa karaktärer Inför pjäsen har Martin läst på en hel del om Mozart, vem han var som person. - Vi har gjort lite råare tolkning av Mozart än i filmen. Här är Mozart inte lika sockersöt, snarare en konstnärssjäl med ilskor och sorg. Vi har gjort människorna lite mer komplexa inte så svart-vita. Mozart gick ju aldrig i skola. Hans pappa lärde honom allt. Han fick ingen chans att växa själv och därför var han inte så skicklig att sköta sina kort. Hans musik var inte kommersiellt gångbar och med sin slarviga tunga och humör gick han folk på nerverna, säger Martin. Det är han som satt ihop musiken till pjäsen. Regissören Rikard Bergqvist vill diskutera några repliker med Martin innan repetitionen kör i gång. Det handlar om små, små nyanser som om han ska säga "nån" eller "någon", var en paus ska ligga, hur ett ord ska betonas i en mening. Pianomusik börjar ljuda utifrån scenen. Någon av de andra skådespelarna går förbi och värmer upp stämbanden med rullande R. - Rrrrrrr,rrrrrrrr. Tufft jobb bakom scenen Ljud- och ljusteknikerna tar plats högst upp bakom publiken. Ett antal personer slår sig ner på stolarna framför scenen. De ska jobba nu. Regissören har eget bord, med lampa. Kostymören Ina Andersson har med sig en anteckningsbok där hon skriver upp sådant som behöver justeras. Nu ska nämligen kostym och mask, ja all rekvisita, testas. Helhetsintrycket på scenen ska bedömas. Allt ska klockas. Dörrar ska öppnas och stängas på rätt ställe.